Stockholm behöver mer sol och värme

Stockholm är hett just nu. Det läste jag i alla fall i en tidning häromdagen. Tydligen börjar Sverige så smått rulla igen och det är Stockholm som går i spetsen för utvecklingen. Ekonomin blir bättre, alltfler flyttar in till det fartfyllda och mångkulturella Stockholm, nya företag öppnas igen och visst, lägenheterna är svindyra, men vi med bostadslån skrattar ändå hela vägen till banken när räntorna ligger på en löjligt låg nivå. Och så långt är ju allt bra. Men om Stockholm nu är så hett, så undrar jag var all värme är? Och då menar jag inte bara rent vädermässigt, utan jag syftar framför allt på den kyla man ser om man skrapar lite under ytan på Stockholm.

Arbetslösheten är fortfarande hög och även om pengarna börjar rulla in så är det ännu få företag som vågar göra något så drastiskt som att rekrytera personal. I min bekantskapskrets framförallt akademiker i 30-årsåldern har de flesta drabbats av utanförskapet någon gång. Många har gått utan jobb länge och börjat tappa tron på sig själva. För att inte tala om alla som vantrivs och bara övervintrar på sina nuvarande jobb. Jag läste en undersökning som visade att 40 procent av alla akademiker mellan 25-55 år skulle byta jobb idag om de hittade något nytt. Hur bra är det för ekonomin? Inte undra på att sjukskrivningarna skjuter i höjden! Och då är det ju knappast just den här gruppen i samhället som har det värst! Visst, siffrorna gäller hela landet, men även med dessa dystra siffror ligger Stockholm högt på listorna.

Saker som vanvård inom äldreomsorgen, ökat våld, ohederliga politiker och annat som vi läser om i tidningarna varje dag behöver jag inte ens gå in på. Alla vet hur läget är. Dessutom gäller det tyvärr oftast hela landet, vilket i och för sig är ännu mer skrämmande, men nu handlar det om situationen just i Stockholm.

Men vi tjänar ju i alla fall bra i Stockholm? Nja, stockholmarna må ha feta lönekuvert, men vi har ändå minst i landet kvar att leva på när basfödan och våra skrämmande dyra lägenheter är betalda. Om vi nu har någonstans att bo, alltså. Lägenheter gödslas det ju inte precis med i Stockholm. Som om inte detta var dystert nog, så kommer jag nu till det dystraste av allt: kärleken. Var är kärleken i Stockholm? Visste ni att Stockholm är Europas ensammaste stad? Närmare hälften av alla hushåll i Stockholm är enmanshushåll! I princip alla mina nära vänner lever i ett sådant hushåll. Och ändå vill de inget hellre än att leva i ett familjehushåll, eller åtminstone ett tvåmanshushåll. Har vi blivit så kyliga, rädda och självupptagna att vi inte längre vågar satsa på kärleken, ge någon annan en chans? Är detta bara ett storstadsfenomen som vi får lära oss att leva med? Jag känner oroväckande många som nu lämnar denna heta stad och istället beger sig söderut i landet på jakt efter jobb, kärlek och lycka. Ska det verkligen behöva gå så långt? Inte alls för att jag ser något fel i att lämna storstaden för att söka upp lugnet på landet. Det gör jag gärna själv också, men det får inte handla om att man måste fly, att man inte längre kan trivas i sin hemstad. Kan vi inte hjälpas åt att göra Stockholm till en varmare, mjukare och lite öppnare stad? Jag vet att det börjar bli vinter, men snälla, ge Stockholm lite mer sol!

Av Maria Lindblad 12 nov 2004 15:56