Hantverkare - från en annan planet?

Klär sig den lille gossen gärna i mammas bh, då är det plastikkirurg han ska bli. Och om man är ett barn som lovar och lovar och lovar, utan att hålla ett enda löfte, då är i alla fall jag säker på att det är en hantverkare man ska bli i sitt yrkesverksamma liv.

Bli inte arga på mig. Snälla. Jag måste bara få berätta hur jag känner det just nu. Måste få lätta på trycket. Det är så att jag och min älskade make Patrik håller på att bygga ett nytt hus. Detta har vi hållit på med i snart två år och det är hur roligt som helst. Det går inte fort, men det är oerhört spännande. Vi har valt att inte anlita en byggfirma utan Patrik håller i det hela och tar in folk inom olika branscher som ska göra just det som de är specialutbildade på. Murare till fasad och grund, snickare till träarbete, VVS-killar till vatten och rör och elektriker till ström och så vidare.

Naturligtvis är de flesta hur trevliga som helst och riktigt kompetenta och duktiga inom sina områden. Men det är det här med att lova saker, som fascinerar mig för tillfället. Enda sen barnsben har jag blivit itutad att om någon står framför en, tittar en in i ögonen, tar ens hand i sin och säger med varm och lugn stämma: "- Jag kan LOVA dig att jag är här i morgonbitti klockan 08.00 och lägger färdigt golvet. Det har du mitt ord på, Anna." Ja då gäller det liksom. Tror jag. Då kommer han i morgon och fixar spisen. Så klart.

Men icke, sa Nicke. Så går det inte till i hantverkarnas värld. Absolut inte.
Om man säger att man kommer i morgon, kan det betyda allt ifrån att man vinkar från bilen när man har vägarna förbi bygget nästa dag, till att man aldrig någonsin mer hör av sig igen. Det kan vi "vanliga" människor liksom inte veta. Det är alltså tydligen en tolkningsfråga det här med löfte i hantverkarbranchen, tänker jag.
Kan det kanske vara så att under ens utbildning läser man kurser som heter; Att ljuga utan att det syns, Att lova utan att hålla och den så omtyckta kursen Skyll på din nästa. Lektioner som lär ut just alla dessa specialtricks till den blivande snickaren eller muraren, och som ger dem den där extra styrkan att kunna säga saker till en på det mesta trovärdiga sätt. Utan att mena det minsta med det.

Samvete. Dåligt samvete till exempel. Är det en känsla som inte finns i en hantverkares repertoar, frågar jag mig också ofta. En kille som skulle fixa ett fönster åt oss i våras försvann med de bevingade orden; "- Fixar jag, inga problem, kommer i morgon". Till saken hör att han bor i samma lilla by som vi gör, och han är en sådan man stöter på titt som tätt på både macken och i videoaffären. Det blir nog bra, tror man. Sex månader senare, har vi fortfarande inte hört ett ljud från den lokala snickaren och det börjar bli lite väl dragit i rummet utan fönster.
Så stöter jag på honom på Ica. Som den normala människa man är ?, tycker jag genast synd om honom och inbillar mig att nu blir det jobbigt för honom att förklara sig.




Fel igen. Han möter mig med öppna armar: " - Tjena, läget? Härligt väder idag. Man skulle varit fri istället för att jobba en sån här dag. Ha det så bra. Hälsa maken. Hej då.", Jag står helt förstummad. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra. Det enda rätta naturligtvis; " - Ja ha det bra själv. Hej då."
En annan sak som är riktigt komisk, är att de väldigt ofta gör som de själv tycker när det gäller att följa anvisningar och ritningar. Vi är rätt moderna och vilda i våra planer, jag och maken, och vi har hela tiden försökt att vara väldigt tydliga i hur vi vill ha det och hur det ska se ut. Ritningarna visar också exakt det slutgiltiga resultatet.

Men blir det så? Nixi pixi. Så här kan det till exempel låta när man varit iväg ett par timmar och återkommer till den blivande drömkåken. Killarna har satt igång med den öppna spisen, som är ritad rak och minimalistisk helt utan kanter, böjar och krusiduller, bara för att upptäcka att framför en står en vacker, snirklig eldstad i tidsenligt barockstuk. Inte en siffra rätt. Och om man då skulle våga fråga en av dem, bara lite försiktigt, hur det kunde bli så här, svarar de snabbt:" - Ah va fan, så kunde vi ju inte göra. Det såg ju inte klokt ut." Okej…

Tycker ni att det verkar som om jag drar alla hantverkare över en kam? Borde jag kanske skämmas som kallar dem för utomjordingar? Har jag helt fel i allt jag säger? Detta är frågor som ni säkert kan svara på. Jag vet ju som sagt inte. Det enda jag vet är att när jag nu berättat detta för er, känns det mycket, mycket bättre. Så det där gamla uttrycket tala är silver, tiga är guld, DET måste i alla fall vara helt fel!

Av Anna Bystedt 31 okt 2004 22:51