Brev till drömmar: Första brevet

Scenen var insidan av en klassiskt inredd kyrka lika hög i tak som smal i bredd. Dom förfärliga trästolarna som plågade min bak som pojk var dock utbytta av moderna röda stolar ni närmast skulle finna i en biografsalong. Stämningen var tjock till nästan påtaglig och, som så ofta i kyrkor, något allvarlig med en underliggande ton av det okända. Det sistnämnda manar alltid till det värsta en människas fantasi kan skapa och i sanning var jag livrädd.

Väggarna var vita och dekorerade av effektfulla ikoner och målningar med religiösa motiv. Den imponerande kyrkorgeln på andra våningen spelades av en armlös dvärg vars fötter dansade skickligt och graciöst över tangenterna. Min elegante far stod rakryggad framför dvärgen och skymde med blicken fäst på min åtminstonde halva av dvärgens fladdrande kropp. Som skuggan elden kastar mot marken framför slingrade sig dvärgens kontur mot dom höga metalliska piporna, spöklikt upplysta av min fars myndiga närvaro. Musiken trummade mot min hud men nådde aldrig mitt akustiska sinne, ty min uppmärksamhet uppslukad av den väldiga fadersgestalt ovanför mig. Ingenting i varken den armlösa dvärgen eller min fars kemiskt strålande ljus förvånade eller förundrade mig, inte heller var jag i drömmen medveten om att jag drömde.

Fönsterna i väggarna runt mig andades ett pistagegrönt ljus som klyvdes slumpmässigt av eldrött och orange. Kyrkan var som nersänkt i ett bad av olycksbådande grön giftgas som sporadiskt fattade eld och förbrändes. Jag ponerade för en stund om vi kunde befinna oss djupt i strömmen av floden Styx. Men hur kunde något sådant gå till?

Hur som helst, det underliga ljuset och rädslan för det obeskrivligas intåg förberedde mig att när som helst ta flykt mot ytterdörren. Lustigt nog slog mig aldrig tanken att ytterdörren kanske inte alls mynnade ut i frisk luft och säkerhet utan kanske endast i ännu mer grön gas. Kyrkobyggnaden för mig tedde sig som en oberoende enhet av verkligheten, någon sorts portal ner i underjorden där våra fysikala regler inte längre regerade, och länken mellan vår värld och denna utgjordes av den väldiga ytterdörr i trä bakom mig .

Fadersgestalten framför och ovanför mig står med ansiktet vänt ut mot havet av stolar. Bakom honom fortsätter dvärgen sin frenetiska fotkonst. Far höll för ett ögonblick en stolsrygg i sin högra hand, men tog ett steg mot kanten och släppte stolsryggen ner mot raderna av biografstolar och tog hastigt ett andra steg ut i luften för att följa efter. Med vilken hastighet stolsryggen färdades var inte naturlig, utan snarare flöt den sakta i gravitationens riktning, lika envist men flegmatiskt som gammal surnad mjölk. Min fars färd mot golvet ägde samma egenskap, också han flöt i luften på ett onaturligt sätt. Knappast kan han skada sig, tänkte jag, så länge han faller i denna rytm.

Synen av min fars fridfulla, nästan meditativa, segling mot golvet avbröts av röster mot min rygg. Bakom mig såg jag svartklädda gestalter ståendes raklånga framför biografstolarna, alla mumlandes som präster i en katolsk mässa. Många ansikten var mig familiära; en pojk från byn i liten svart kostym stirrade ner på golvet, min älskade farbror och bredvid en sträng magister från min ungdom. I periferin som övrigt var massan av svartklädda människor just en massa utan unika konturer eller drag.

Jag sökte min mor men fann min kropp otöjbar och mina ögon fixerade på magistern. Fönsterna pulserade fortfarande av samma giftgröna gas, en syn som kom att hemsöka mig ännu i skrivandets stund . En paranoid känsla överföll mig och förenades med den klaustrofobiska rädslan av att vara ofrvilligt instängd. Jag har aldrig utgett mig för att vara en modig man, inte heller kan jag kontrollera min kropp eller sinne i nöd. Resultet blev därefter och jag drog och slet mina ben över golvet i ett desperat försök att rädda mig själv, att nå ytterdörren.

I ett plågsamt tempo hasade jag mig fram i gången mellan dom ändlösa raderna av biografstolar. Dom svartklädda gestalterna till höger och till vänster om mig visade ingen uppmärksamhet. Många stirrade infantilt som savanter ner i marken, som om dom multnande plankorna reflekterade vad som utspelade sig framför.

Min far nådde slutligen golvet och lade sig elegant som en fjäder raklång mot träet. Stolsryggen han släppt låg en knapp meter till vänster om hans bringa. Dvärgen fortsatte att trycka på tangenterna för att framkalla sin stumma melodi. I den stunden insåg jag att anledningen till att jag inte hörde musik från maskinen givetvis var för att dvärgen inte hade lemmar nog för att med pedalerna ge luft åt piporna. Men för att komplettera skådespelet fortsatte han likväl sin fåfänga dans.

När jag nått ytterdörren så när som på ett par steg sprack fönsterna med ett dovt ljud och den gröna dimman trängde sig sakta in i kyrkan. Jag visste nu att jag skonat mitt liv genom att lita på instinkt och trotsat min kropps förstelning. Knappast kunde den gröna gasen med dom helvetiska blixtarna av orange och rött vara hälsosamt att varken andas in eller omges av. Men dom svartklädda gestalterna tog ingen notis om dimman som en meter hög trädde trägolvet med försiktighet. Vid ytterdörrens kant vände jag mig som om för att säga farväl till min döende far och farbror. Dom svarta konturerna sjönk i takt med att dimman omfamnade deras ben och min fars överkropp var nu täckt i gasens täta kropp, bortom räddning.

Själva arkitekturen - väggarna, stolarna, tavlorna, bjälkarna - allt började falla ihop av trycket orsakad av dom sprucka fönsterna. Fortfarande stod dom svarta gestalterna utan förändring, som dömda till döden i väntan på den gröna dimmans kyss. Om jag skulle öppna dörren endast för att möta mer grön dimma, en hjälpande hand eller Hades hånleende bekymrade mig inte. Min far var förtärd och likaså skulle jag bli om jag stannade en minut längre.

Jag öppnade dörren, ögonlockarna, och den tidiga morgonens starka sol hälsade mig välkommen ut ur drömmen, för att en kort stund senare informeras om att min far drunknat i floden igårnatt.

Av Joakim Norman 31 okt 2004 16:25