Ibland är jag inte kommunist

Jag skulle vilja diskutera våldet i Palestina och den israeliska ockupationen, situationen i Sudan och hur vi ska kunna bidra till att mördandet och våldtäkterna av oskyldiga människor upphör, den olagliga ockupationen av Irak och det kaos som USA:s folkrättsvidriga krig har skapat.

Jag skulle gärna ta debatten om mäns våld mot kvinnor och hur kvinnor systematiskt diskrimineras och underordnas i Sverige likväl som internationellt. Om hur den fortsatta avvecklingen av kärnkraften ska kunna kombineras med en satsning på förnyelsebara energikällor. Om behovet av nya bostäder och hotet mot en rättvis bostadspolitik när marknadskrafterna tillåts styra alltmer. Jag skulle dessutom vilja föra en lång argumentation för en folkomröstning om EU: s nya grundlag.

Men utrymmet för dessa debatter är litet just nu eftersom partiets historia och ställningstaganden är i fokus. Därför vill jag här redogöra för min inställning.

...då är jag inte kommunist
I frågan om hur Vänsterpartiet ser på Kuba har vår partistyrelse uttalat att "på Kuba saknas flera grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter. Den kubanska lagstiftningen innehåller begränsningar av yttrandefriheten, förenings- och församlingsfriheten och pressfriheten som inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Landets domstolar saknar oberoende och opartiskhet och rättegångsordningen kränker den åtalades rätt till en rättvis rättegång".

Om man frågar människor i Sverige idag vad de förknippar med begreppet kommunism är svaret diktatur och förtryck. I den bemärkelsen är jag självklart inte kommunist. Det vet naturligtvis både mina politiska motståndare och varenda journalist. Jag är kommunist för att jag tror på visionen om det klasslösa samhället, långt bort från orättvisor och förtryck.

1998 bevistade jag Sydafrikanska kommunistpartiets kongress där Nelson Mandela talade och tackade för ett hedersmedlemskap i det sydafrikanska kommunistpartiet som var en av grundarna av befrielserörelsen ANC och fortfarande är en del av trepartsalliansen som styr det demokratiska Sydafrika idag.

I provinsen Kerala i Indien styr kommunistpartiet sedan lång tid efter att ha vunnit majoritet i fria och rättvisa val. Där finns en utveckling av demokratin som saknas i många andra demokratiska samhällen. Människors deltagande i beslutsprocesser har utvecklats till en deltagardemokrati som ger människor betydligt mer makt över sin vardag.

Den brasilianske biskopen Dom Helder Camara sa att "När jag ger de fattiga mat kallas jag för helgon. När jag frågar varför de fattiga inte har någon mat kallas jag för kommunist".

Det finns alltså inte bara en kommunism, lika lite som det finns en socialism, en liberalism eller en konservatism. Den som påstår det målar i svart och vitt och förhindrar den spännande debatt om olika alternativ i politiken som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Sovjetkommunismen är död och begraven. Ingen vill återuppväcka liket. I den senaste tidens debatt har jag fått berättigad kritik för att jag 1983 sa att inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter ibland kan vara försvarbara. Uttalandet var felaktigt och går inte att försvara. Men det är faktiskt värre om någon idag skulle försvara inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. Gör någon det?

Tveksamma demokrater?
I Sverige har det funnits människor som har försvarat att det så kallade kriget mot terrorismen inneburit just inskränkningar av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
Som har försvarat att tre svenskar av somaliskt ursprung fråntogs sina medborgerliga och ekonomiska rättigheter på grund av obevisade anklagelser mot dem för terrorism.
Som har uttryckt förståelse för att USA fängslat hundratals påstådda terrorister i fångläger, utan rätt till försvarare, utan att veta vad de anklagas för.
Som har vägrat ta avstånd från avvisningen av två egyptier trots att de riskerade att utsättas för tortyr. Dessa avvisningar verkställdes med hjälp av amerikansk säkerhetstjänst i strid med grundlag och internationella konventioner.
Som försvarar en flyktingpolitik som inneburit att homosexuella avvisats trots hot om dödsstraff.
Som anser att Bush och Blair gjorde rätt som i strid med folkrätten anföll Irak.
Som försvarar Israels apartheidpolitik mot palestinier, trots alla bevis som finns på det förtryck och den förnedring som Palestinas folk utsätts för varje dag av ockupationsmakten.

Vänsterpartiet tillhör inte den skaran. Vårt brott är istället att vi är motståndare till kapitalismen, att vi vill förändra samhället och utvidga demokratin till arbetsplatserna och ekonomin, att vi inte accepterar den könsmaktsordning som leder till att kvinnor systematiskt diskrimineras, att vi inte är beredda att bli ett parti som upphör att kritisera den orättvisa fördelningen av de värden som skapas i samhället. Kanske är detta vårt verkliga brott i motståndarnas ögon.

Av <img src= Ohly 22 okt 2004 00:56