En asylsökande familjs historia

Innan USA intog Irak och Saddam Hussein störtades fick 95 procent av alla asylsökanden från Irak, uppehållstillstånd i Sverige. Idag ser det annorlunda ut. Nu får 94 procent avslag. Det här är historien om den Irakiska familjen Al Hussein som kom till Sverige för 2 år sedan.

I en trerumslägenhet i Boden bor Thasin 39 år från Irak med sin fru och deras tre barn. Det är enkelt möblerat, det finns en soffa och ett bord i vardagsrummet. I köket har de ett gammalt nerslitet köksbord. Föräldrarna har en enkelsäng i sovrummet och barnen delar på det andra rummet. Tre små sängar står prydligt uppradade efter väggen.
- Myrorna, säger han, på myrorna har vi köpt möblerna. Vi fick bidrag från migrationsverket.
Lägenheten är i stort behov av renovering. På vissa ställen har tapeten lossnat. Dörren till toaletten är full av hål och repor. Väggarna är kala och det ekar lite i deras hem.
Men glädjen är stor hos familjen. De är mycket stolta över sin nya lägenhet.
- Nu har vi riktiga grannar, bara svenska grannar, vi är en av dem, säger Thasin med ett stort leende på sina läppar.
När jag letade deras namn i trapphuset fann jag det direkt. Namnet skilde sig från de andra namnen på tavlan. Al Hussein stod det mellan Johansson och Nilsson och jag visste att jag hade kommit rätt.

Flyttade från förläggningen
För en månad sedan fick de flytta från flyktingförläggningen på Prästholmen i Boden. Familjen begärde det själv och migrationsverket hjälpte de att få lägenheten på Drottninggatan. De berättar om festerna på anläggningen om knarket och den illegala försäljningen som pågår dygnet runt.
- Det gick inte att sova, jag vaknade varje natt av ljud. Men nu är det tyst och lugnt. Jag kan sova hela natten, säger familjens yngsta son som är sex år, på flytande svenska.

Det riktigt lyser om de tre barnen när de visar upp sitt rum. De är stolta över sina sängar. De visar mig sitt nya TV- spel.
- Vi har X-box också, säger de i mun på varandra.
Det går inte att ta miste på att det är barnen som är det viktigaste för föräldrarna. En soffa i vardagsrummet som de har byggt av madrasser, men barnen har en X-box.

Flykten från Irak
Pappan berättar om sin flykt till Sverige och hur han var tvungen att lämna sin fru och sina barn i Irak år 2000. Flykten undan Saddam Husseins förtryck hade börjat. Han berättar om båtresan till Australien som höll på att kosta han livet.
- Båten välte och jag och många andra tappade våra väskor och tillhörigheter i havet. Jag trodde jag skulle dö. Men vi blev upplockade av den australienska kustbevakningen, berättar han med tårar i sina ögon.

Båtresan var en så kallad smuggelresa. Färden började med buss från Irak till Jordanien och sen vidare med båt till Malaysia där fick han erbjudande om att hoppa på en båt som skulle till Australien. Thasin visste ingenting om det landet, det enda han visste var att de pratade engelska. Men det viktigaste säger han, var att det låg långt borta från Irak.

Ganska snabbt förstod han att det han trodde skulle bli frihet, kom att bli tre långa år på det man närmast kan likna ett fångläger.
- I två år var jag i flyktinglägret utan att ens se utsidan. Det enda jag såg var murarna. De behandlade oss som fångar. Vi fick inte ha våra rakhyvlar och de lyste på oss flera gånger varje natt med sina ficklampor. Den enda gången jag fick lämna lägret var när jag fick tandvärk. Då fick jag åka till en tandläkare utanför förläggningen, säger han tyst.

Asylansökan avslås
Efter tre år på flyktingförläggningen i Australien fick Thasin nej på sin asylansökan. Han var tvungen att omedelbart lämna landet. Men att åka tillbaka till Irak var omöjligt. Där skulle han hamna i fängelse direkt. Därför bad han om att få åka till Syrien. Vilket han fick. Med australienska vakter åkte han den långa resan till Syrien.
- De behandlade mig väldigt dåligt, säger han och sväljer gråten.
Väl där så ringde han till sin familj i Irak men de svarade inte. Han fick tag på sin Mamma som berättade att hans familj hade flytt till Sverige.
- Polisen kom till oss nästan varje dag och frågade efter Pappa. Vi vågade inte stanna kvar i Irak, förklarar familjens äldsta son, Mustafa 14 år på klingande svenska.

Familjen återförenas
En man på flygplatsen i Syrien hjälpe Thasin att ordna flygbiljetter till Sverige. Pengar till biljetten fick han av sin bror som bor i Danmark.

När Thasin kom till Arlanda sökte han asyl och begärde att få komma till sin familj som skulle vara i en stad i norr som hette Boden.
- Jag satte mig på tåget och åkte norrut. Min familj skulle möta mig på tågstationen nästa morgon.
Efter tre långa år på flykt blev familjen äntligen återförenad.
- Jag kände nästan inte igen Pappa, utbrister familjens mellanbarn, Mufada 10 år.
- Jag kände igen han direkt säger, Mustafa 14 år.
- Jag kramade Pappa länge, säger Ali 6 år och ler.

Avslag
Två år har nu gått och familjen Al-Hussein trivs bra i Boden. Barnen går i skola och pratar flytande svenska. Pappa Thasin har lätt för att lära sig språk och var nästan färdig med kursen Svenska för invandrare när de fick nej på sin ansökan om uppehållstillstånd. Lagen säger att när en asylsökande får ett negativt beslut måste de sluta sitt arbete eller utbildning. De ska vara tillgängliga för hemresa. I dag har familjen överklagat beslutet.
- Men det tar ungefär ett år innan vi får ett nytt besked, säger Thasin försiktigt.
Det blir tyst i rummet. Sen säger han bekymrat att han får hjälp av vuxenpsyk för sin ångest och oro. Han visar mig ett visitkort där det står "välkommen till Sunderby sjukhus, vuxenpsyk".
- Jag får tabletter för att kunna sova, säger han.
Nu börjar Thasin berätta om sin oro och gråten är påtaglig.
- Vi kan inte åka tillbaka till Irak, vi kan inte det, vi har ingenting att komma tillbaka till. Jag orkar inte börja om från början igen. Barnen, säger han, barnen de har ingen framtid där.

Sen blir det tyst igen. Jag ber Thasin berätta om sina tankar om framtiden. Då säger han att han inte orkar tänka på framtiden.
- Jag tar en dag i taget, men det här är inte ett värdigt liv. Om vi blir utvisade har barnen gått i svensk skola i tre år. Hur ska de kunna anpassa sig till ett liv i Irak?
Thasin berättar att han och frun är hemma hela dagarna. De har ingenting att göra förutom att vänta på ett nytt besked.
- Varför tar det så länge, utbrister han. Det hade varit bättre om vi hade fått avslag direkt. Nu har vi ju anpassat oss till ett liv i Sverige. Vi drömmer om en framtid här. Men, säger han det är inte många Irakier som får stanna i Sverige nu. Men vi hoppas för barnens skull att vi får stanna.

Av Kia Brännvall 14 okt 2004 22:02