Tryggare kan ingen resa?

Hon har alltid haft svårt för namn. Däremot börjar hon bli riktigt bra på att minnas utseenden. Centralstationen en söndagsmorgon i juli är en perfekt arena för att hålla minnet i trim och hon har en halvtimme på sig innan tåget ska gå. Läsa kan hon göra under resan. Kvinnan i pressbyrån rekommenderade något om regn och skuggor av Nesser och Mankells "Innan frosten". De ligger nerpackade överst i trunken som hon köpte på Century 21 i New York i våras, ett medaljongmönstrat kap på hjul med mängder av fickor och dragkedjor överallt. Den är lika expanderbar som hjärnans minnesbank, bara man fyller det med något, tänker hon och blundar.

Hon försöker minnas de två mörkhyade männen som står lutade mot räcket på bortre sidan av "spottkoppen", den stora, runda öppningen i golvet mitt i vänthallen. Det sista stället i stan hon skulle välja som mötesplats. För sitt inre ser hon att den ene har brun polotröja och jeansjacka, den andre blå T-shirt och träningsjacka med vita revärer på ärmarna. Hon kikar åt deras håll. Fan, polotröjan är plommonfärgad, annars stämde det.

Hon vänder blicken mot mannen på bänken mitt emot. Herregud, vilket alldagligt utseende. Vad finns det att lägga på minnet där? De hornbågade glasögonen? Det rågblonda håret som ser syntetiskt ut där det spretar i nacken? Har han peruk? De grå byxorna får henne att tänka på en gammal reklamslogan om skrynkelfria kostymer för affärsresande. Och den där hattasken, undrar vad han har i den? Det avlånga, håriga som han lirkar mellan fingrarna, en kanintass? En lyckoamulett kanske?

Nu kysser de varandra igen, paret som sitter på bänken tätt bakom henne. De nojsar och viskar. Hon spetsar öronen, men sorlet i vänthallen och ständiga utrop i högtalarna överröstar dem. Hon borde plocka fram sitt anteckningsblock så att hon är beredd. Ibland tjuvlyssnar hon på andra resenärer och skriver ner replikerna. Äkta kärleksdialog kan hon säkert få nytta av.

Hon öppnar ett av facken på trunken och lirkar fram blocket. Pennan har hon i axelväskan. I samma stund reser sig kärleksparet och går. Kände de på sig att de skulle bli avlyssnade? När de passerar henne med varsin sprängfylld ryggsäck hör hon att de är holländare. Inte nog med att de viskade, det där språket är ju obegripligt.

Mannen med hattasken är verkligen en utmaning. Det är lockande att teckna ner detaljer om hans utseende, men hon låter bli. Istället betraktar hon honom diskret och försöker lägga dem på minnet. Strumpklädda fötter i herrsandaler. Den duvblå skjortan är knäppt ända upp till kragen. Undrar hur han doftar? Hon blundar och tänker på Göransson, grannen en trappa ner som alltid lämnar ett doftstråk av kanel efter sig. Är "hattaskmannen" i skrynkelfria byxor en "kanelman"?

När hon öppnar ögonen möter hon mannens blick. Tränar han sitt minne precis som hon? Överrumplad tittar hon bort, lite för snabbt, börjar skriva för att se upptagen ut. Det blir bara rappakalja. Nu rodnar hon också. Hon skulle bli en usel agent, vill bara bort därifrån, fort. Men hon sitter kvar.

En liten flicka fångar mannens intresse. Hon står framför räcket vid den runda öppningen i golvet. Hur gammal kan hon vara? Åtta? I den där citrongula t-shirten med glittrigt Britney-tryck över bröstet ser hon ut som en sötsyrlig karamell. Den blonda hästsvansen svänger hit och dit när hon vrider huvudet och ser sig omkring. Intill henne på golvet står en liten resväska. Vem väntar hon på? Vem bestämmer mötesplats med ett barn just där? Så oansvarigt! Mannen med hattasken ser mer och mer intresserad ut, men verkar ändå vara på sin vakt.

När en äldre kvinna i blå städrock passerar flickan och byter några ord med henne vänder mannen bort blicken. Han lirkar hartassen snabbare mellan fingrarna. Flickan ruskar på huvudet och ler mot kvinnan som låter sig nöja och går vidare bort mot toaletterna.

Kvinnan med den expanderbara trunken har sett fram emot kursen hela våren. En vecka i Skåne. Härligt. På informationstavlan ser hon att det är en kvart kvar innan tåget ska gå, det har inte anlänt till perrongen ännu. Resan med X2000 lär ta fyra timmar, nästan utan några stopp. Hon ska kliva av i Lund och byta till lokaltåg mot Teckomatorp, sedan buss till Svalöv. Hon tycker om att resa, särskilt med tåg. Det är så rofyllt och inspirerande. Tryggt på något sätt.

Hon känner ett lätt vinddrag bakom sig, en svag doft av parfym. Någon sätter sig på bänken där det holländska paret nyss satt och vänslades. Hon hör en kvinnoröst och sneglar bakåt för att stilla sin nyfikenhet. Kvinnan är ensam, hon talar i en mobiltelefon. Hennes röst är behaglig, men låter hon inte lite nervös?

- Ja, han är här.
- ...
- Jag tycker ändå att det är fel, vi borde inte...
- ...
- Ja, jag vet, men snälla du, hon är bara nio!
- ...
- Ja, det har han...

Hon blir allt mer kort i tonen. Luftrummet mellan de två är bara ett par decimeter och hon som tjuvlyssnar kan svära på att det förtätas. Kvinnan med mobiltelefonen väser:

- Jag behöver bara vända mig om. Jag har ögon att se med, för fan!
- ...
- Vad begär du egentligen? Det är riskabelt nog ändå.
- ...
- Jag tycker att vi blåser av det här. Nu.
- ...
- Nej, jag är inte rädd, men det blir fler tillfällen.
- ...
- Jag vet inte, jag kom nyss. Troligen Malmö, om han inte ändrar sina planer i sista stund.

Pennan dansar fram över blocket. Om någon hade intresserat sig för kvinnan som skriver hade den undrat vad som gör henne så exalterad. Ett avskedsbrev? Är hon en författare som drabbats av ett plötsligt infall? En idé till en intrig som måste skrivas ner innan den faller i glömska? Hon sneglar på mannen mitt emot. Han betraktar den lilla flickan igen som börjar se sig oroligt omkring.

- Nej, jag överreagerar inte! Om du hade sett allt blod...
- ...
- Ja, men flickan då?
- ...
- SHIT!

Kvinnan som skriver så att pennan river hål i papperet tittar upp. Av den lilla solbränna hon hunnit få de senaste veckorna syns inte ett spår. Mannen med hattasken är borta. Flickan vid räcket likaså. De mörkhyade männen står kvar och verkar mer upptagna av sitt eget samtal än vad som händer omkring dem. I ögonvrån anar hon hur kvinnan bakom henne har rest sig från bänken och snurrar runt på stället, ser sig omkring, bort mot den tomma platsen vid räcket och på bänken där det nyss satt en man i skrynkelfria byxor. Eller är det bara inbillning? Är allt bara inbillning?

Ur högtalarna hörs en röst ropa att resenärer som ska till Malmö är välkomna att kliva ombord, tåget har just anlänt till perrong fyra. Snabbt ner med blocket i axelväskan, upp med handtaget på trunken och iväg. Nerför trapporna, in genom svängdörrarna, hitta rätt trappa till rätt perrong. Fan, så tung den är, trots hjulen. Var är vagn 142? Hitta plats 53, vid gången, inte många resenärer. Skönt. Pustar ut.

Utanför på perrongen syns en långbent, rödhårig kvinna i välskräddad byxdräkt förflytta sig med snabba steg fram och tillbaka utmed tåget. Hon har mörka solglasögon, trots att perrongområdet ligger i skugga. Det är kvinnan med mobiltelefonen. Hon rör sig smidigt och spanar in genom tågets fönster. Ansiktet är sammanbitet. När tåget långsamt börjar rulla småspringer hon intill. Hon ser ut att prata rakt ut i luften, men håller högra handen mot örat.

Perrongkvinnan ger upp och kvinnan på plats 53 i ett tåg på väg söderut tar fram blocket ur axelväskan. Hon bläddrar fram sidan som är fullklottrad av lösryckta repliker, ett obegripligt samtal utan facit. Hon kan bara gissa vad det handlar om.
"Ja, han är här". Vem?
"Hon är bara nio!". Ålder eller tidpunkt?
Blod? Sa hon verkligen blod?

Genom rutan till tågvagnens främre avdelning ser hon stolarnas nackstöd rad på rad. Här och var sticker ett huvud upp. Två rader bort, på andra sidan gången, syns en blå skjortärm lutad mot armstödet. Ett grått byxben med en sandalklädd fot skymtar intill hattasken på golvet. Handen svingar lojt någonting, fram och tillbaka som en pendel. Något hårigt. Det är ingen hartass. Det ser ut som en liten blond hårpiska.

Det är så rofyllt och inspirerande med tågresor. Fyra timmar och nästan inga stopp.

Av Anna-Carin Collin 09 okt 2004 18:05