Vi får inte glömma John Hron!

Mamma hade med sig en kasse med gamla saker sist hon hälsade på. Det var lite affisher, nån dagbok, några festkort och så var där ett svartvitt vykort på John Hron där föräldrarna tackar för allt stöd. Jag hade nästan glömt bort den där dagen när jag träffade dom. Jag gick i första ring på Staffanskolan, jag hade följt allt i tidningarna om mordet och sett en fruktansvärt sorglig dokumentär där föräldrarna berättade om livet efter mordet, ett liv som inte längre existerar.

Så stog dom allafall där på scenen i den stora aulan. Mamman berättade om John, pappan klarade inte av det, han satt snett bakom på en stol, då och då tog han fram gitarren och sjöng några av de sånger han skrivit till minne av sin son. Jag har aldrig blivit så berörd av något i hela mitt liv. Det gjorde så ont i hela kroppen att lyssna på deras berättelse och det i kombination med ilskan gjorde att det nästan var omöjligt att sitta still.

John blev misshandlad av nazister. Det började med en flaska mot huvudet, övergick i sparkar, han knuffas sedan in i en eld, nazisterna slog med brinnande vedträn mot honom. Detta fortsätter under två timmar innan de slänger ut honom i vattnet, där han kvicknar till. De tvingar honom att simma in i land igen annars ska samma sak hända med hans kompis, John simmar tillbaka, misshandeln tas upp på nytt, hårda sparkar riktas mot hans huvud, han skriker inte längre, dom kastar ut honom i vattnet på nytt, han sjunker och simmar inte tillbaka mer.


Han befann sig vid vattnet för att grilla med en vän en varm sommarkväll i augusti. Nazisterna hade andra planer för honom. Han blev 14 år. På obduktionsbilderna så är han i stort sett omöjlig att identifiera. Om detta berättar hans mamma där hon står på scenen. Hon har då pratat om det så många gånger att hon nu kan låta bli att gråta, hon är stark men smärtan är densamma. John var deras enda barn. Efteråt kände jag att jag var tvungen att tacka, så jag gick upp på scenen när alla gått.

Precis när jag fick ögonkontakt och dom kom fram till mig så fick jag sådan klump i halsen att jag inte kunde prata, vem var jag liksom, trodde jag att jag på något vis kunde trösta dem eller? Det var en konstig känsla, jag kände mig bara så liten och betydelselös, jag kunde ju verkligen inte göra något för dem. Jag fick ur mig ett darrigt tack till slut, och John pappa Tony tog min hand och sa tack tillbaka. Det var en väldigt stark upplevelse som jag kommer minnas hela livet, kändes som jag mognade flera år den dagen.

Efteråt hade vi uppföljning med lärarna i klassrummen, de flesta skrattade och flamsade som vanligt och tittade på klockan och undrade om vi inte fick gå istället, jag minns hur jag tänkte att dom hade verkligen inte förstått någonting. Det är farligt när människor rycker på axlarna åt sådana här saker, när människor inte längre blir berörda, när människor blir avtrubbade.

Mordet skedde 1995 och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år släpptes fri efter 6 år och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

Richard Wolff skrev en sång till minne av John, här är ett utdrag ur texten:

Du, som borde varit hans bror och kamrat: fienden var aldrig han!
Jag är rädd för marscherande kängor och skallande rop
Rädda små pojkar som samlas i gäng och suddas ut till en hop
Jag är rädd för dom stora, när dom bråkar och slåss
Jag är rädd när jag hör att dom säger: Du är inte som oss..."

Jag tänker ibland på John Hrons föräldrar och hoppas att dom på något vis lyckats hitta tillbaka till något som kan kallas ett drägligt liv...

Vi får aldrig glömma John Hron och andra människor som fallit offer för det meningslösa våldet. Vi måste kunna hjälpa våra sjuka medmänniskor och i tid hindra dem från att begå dessa vidriga brott. Vi får aldrig vänja oss vid tanken på att detta händer.

Av Jennie Vestling 29 sep 2004 00:13