...men störst av allt är kärleken

Rut blundade och såg Kiljons skrattande ansikte framför sig. Å så hon hade älskat honom med den unga flickans hela intensitet. Ögonen som brukade skratta emot henne. Hans glada röst när han kommit hem ifrån fälten och hon sprungit honom till mötes. Hon hade älskat honom så högt. De var så lyckliga tillsammans. Ändå drabbades de som alla andra av de vanliga sorgerna. Maten som ibland inte räckte till. Småpojkarna som föddes och dog samma år.

Hon mindes hans bittra gråt nättena efter begravningarna. Hon brukade stryka honom över ryggen: De var unga och miste aldrig hoppet. Det skulle komma flera barn.

Noomi, svärmodern, brukade säga att det var hennes Gud som prövade människorna genom att ge dem alla sin beskärda del av sorg och smärta. Hon och svärfadern var invandrare ifrån Bet Lehem som låg i Juda land och trodde på en Gud som Rut inte kände till.

Hon öppnade ögonen igen och lade armen om den äldre kvinnan som snyftade med ett uppgivet uttryck.
-Noomi: Gråt inte mera.
Vi går alla tre tillsammans: Vi följer med dig tillbaka till ditt hemland.

Den äldre kvinnan torkade bort några tårar med kanten av sin huvudduk och tittade på de två unga kvinnorna.
Hennes tankar sökte sig bakåt i tiden.

Hon och Elimelek kom som invandrare till detta land. Med sina två unga söner kom de hit för många år sedan fyllda av framtidstro. Här i Moabs land kunde man förkovra sig med sitt arbete. Här skulle de få det bra ställt. Hemma i Bet Lehem rådde missväxten och i dess spår svälten.

Och så blev Elimelek sjuk och dog på bara ett par dagar. Hon mindes ännu hur det känts. Som om hjärtat slitits sönder i hennes bröst. Men hon hade haft sina unga starka söner. Vilken lycka gav de henne inte med sina glada skratt och sin ungdomliga optimism? De kände sig hemma i det nya landet. Därför tog de sig båda hustrur här. De hade rotat sig och tänkte stanna.

Hon hade börjat se fram emot barnbarnens tid. Då kom den stora hungersnöden och fastän de slet ifrån tidig morgon till sen kväll hade de allt svårare att försörja familjen.

Svärdottern Rut födde de små pojkarna men fick inte behålla dem länge. Mahelon och Orpa förlorade sin lilla flicka. När sedan olyckan med Mahelon gjorde Orpa till en ung sonlös änka började Naomi undra ifall det verkligen varit Herrens vilja att de skulle utflytta. Hade hon och Elimelek fattat fel beslut den där gången då de lämnade Bet Lehem?

Sedan föll dråpslaget: Kiljon dog helt oväntat efter en kort tids febersjukdom. Noomi kände sig slagen till marken av sorg och bestämde sig till sist för att ta sig tillbaka hem. Där hemma borde hon ännu ha någon manlig släkting i livet som kunde bli hennes bördsman. Hon hade nåtts av rykten om att svälten därhemma nu var förbi. Ifall ingen frivilligt tog bördsmannaskapet på sig måste hon svälta:
Så går det för gamla kvinnor som dör sonlösa. Hon skulle i alla fall få vila i hemlandets jord.

Nu skulle hon skiljas ifrån sonhustrurna, änkor och sonlösa även de. Men de var fortfarande unga. De kunde få nya män och andra söner. Om de bara ville göra som hon bad dem. Gå tillbaka till sina föräldrahem så att deras fäder kunde finna passande män. De var båda i fertil ålder och kunde bevisligen få barn.

Att skiljas ifrån de sista familjemedlemmarna kändes svårt. De var för henne i döttrars ställe men hon såg ingen framtid för dem i hennes hemland.

-Vänd om nu , upprepade hon.
-Era liv har ju nyss börjat. Jag är en sonlös gammal kvinna som inte ens kan föda mig själv.

De båda unga kvinnorna började på nytt att gråta.
Så torkade Opra sina våta kinder, kysste Noomi en sista gång för att vända om och gå hem till sin faders hus.

Rut dröjde sig kvar. Hon hade mist sin älskade Kiljon och sina två små söner. Svärmodern hade även hon mist man och söner men även sina barnbarn. Hon hade nu ingen kvar nu.
Hon tänkte på sina egna föräldrar där de fotfarande bodde i hennes barndomshem omgivna av allt flera barnbarn. Visst skulle hennes pappa hitta en ny man åt henne. En man som hon fick godkänna själv. Det tvivlade hon inte på.

Men hon hade kommit att älska Noomi mer än sin egen mor. Noomi hade förlöst hennes små pojkar. I Noomis armar grät hon ut vid deras död. När den unge glade Kiljon dog för henne delade hans mor sorgen. De sov i varandras armar och var gång Rut vaknade och började gråta fanns svärmodern där. De hade kommit varandra så nära som två människor kan göra. Hon älskade Noomi med hela sitt hjärta.

Så bestämde hon sig.

-Försök inte att få mig att överge dig.
-Dit du går vill jag gå. Där du stannar där stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö och där du begravs vill jag begravas. Herren straffe mig ifall någonting annat än döden kommer att skilja mig ifrån dig.

Noomi såg in i den unga kvinnans ögon och där speglades den kärlek som är gränslös och villkorslös. Den som inte söker sitt.

Så de två kvinnorna vandrade hela vägen tillbaka tillsammans. Väl hemma i Bet Lehem möttes Noomi av gamla vänner och släktingar som ännu mindes hon som utvandrat. En avlägsen släkting, tillika en av Nooomis naturliga bördsmän som hette Boas tillät Ruth att gå efter de som skördade på hans åkrar för att plocka ax till sig och Noomi. När han frågade vem hon tillhörde fick han veta att hon var en moabitiska som föjt sin svärmor hem.

Rut blev inbjuden att äta med Boars tjänarinnor men höll ögonen sedesamt nedslagna. Hennes ställning var mycket ömtålig. Han lovade henne att ifall hon höll sig till hans tjänarinnor så skulle ingen ofreda henne. Hon kände en djup lättnad. Denne mannen var en god man.

Så kom den stora skördefesten. Noomi hjälpte Rut med det parfymerade badet. Det var hon som skaffade de väldoftande oljorna som hon smorde in hela Ruts kropp med. Hon varnade Rut för att visa sig för männen för tidigt. Hon skulle stå vid fältets kant och vänta tills männen druckit sig rusiga. Då skulle hon smyga sig fram till Boas bädd och krypa ner hos honom.

Det var en djärv plan. Boas kunde ha avfärdat Rut på morgonen. Hon hade ingen manlig släkting som kunde kräva att han uppförde sig hederligt emot henne.

Men så gick det inte. När Boas steg upp gick han ner till staden. Där sökte han upp sin frände: En man som var ännu närmare släkt med Noomi än han och därigenom ägde även Ruth. Denne gjorde dock inga anspråk på den unga änkan utan samtyckte till att hon blev Boas hustru.

Så kom den dagen då Ruth skulle föda: Hon hade bett till sina gudar om en son eftersom en vuxen son alltid skulle sörja för sin mors välfärd. Det blev en välskapt pojke och Ruth andades ut. Hon var inte längre den unga kvinna hon varit när hon fött Kiljons söner och barnadödligheten var stor. Något som hon bittert fått erfara själv.

Sedan kom tankarna på Noomi. För henne var allting försent. Rut låg där med den lille vid bröstet och kämpade med sig själv. Det beslut hon nu skulle fatta var hennes livs allra svåraste. Skulle hon föda en ny frisk son ? Det kunde ingen sia om.

Så bestämde hon sig. Hon tog med sig den lille till Noomis hus och lade honom i svärmoderns armar.
-Här har du din son. Han ska föra ditt släktnamn vidare och han ska sörja för dig i alla dina dagar. Jag ska sköta om honom åt dig den allra första tiden. Sedan ska han bo i ditt hus. Han ska heta Obed.

Noomi tittade upp på henne med tårar i ögonen och grannkvinnorna som hade samlats hos henne för att titta på barnet mumlade att Ruths kärlek till sin svärmor varit större än sju söners.

Då omfamnade Noomi Ruth och viskade: Störst av allt är kärleken.



Källa: Basfakta ur Ruts bok i Biblen.
Känslor och tankar är min egna.
Kul fakta: Lille Obed blev farfar till David. Rut blev därmed stammoder till Jesus.

Av Sunny Börjesson 28 sep 2004 15:01