Med kylig beräkning

Skönhetssalongen ligger i en liten källarlokal, en halvtrappa ner i ett äldre hus i utkanten av stan. Väggarna är aprikosfärgade. Tygblommorna i fönstret har bleknat av solljuset. Min känsliga näsa registrerar en svag doft av mögel och förtvivlan.

Bakom en skärm till höger skymtar jag en kvinna som filar en annan kvinnas naglar till ljudet av skvalmusik på låg volym. Det är sällan jag besöker sådana här inrättningar, men jag gör det för Margots skull. Hon bad mig och jag sa ja.

- Det är där hon jobbar, slampan!
- Är du säker?
- Ja, så säker jag kan bli. Den jäveln, han vänstrar med en skönhetsterapeut, säkert brun och snygg och blond. Lyft både här och där och hälften så gammal som jag.
- Har du sett henne?
- Nej, det behövs inte.
- Är du inte nyfiken?

Visst var hon nyfiken. Varför skulle vi annars sitta där i hennes bil och spana på Salong Body & Soul sent en tisdagskväll? Vi hade jobbat tillsammans i nattpatrullen i ett halvår och lärt känna varandra riktigt bra. Nu hade vi två hembesök kvar innan kvällspasset var över, två skröpliga gamlingar som skulle tittas till. Vi umgicks aldrig privat. Vi hade aldrig varit hemma hos varandra. Jag visste knappt var Margot bodde, men jag visste att hennes man var duktig på att laga husmanskost och lät de smutsiga strumporna vara ut och in när han slängde dem i tvättkorgen.

Där satt vi nu som Cagney och Lacey och drack hett kaffe ur varsin pappmugg från Seven Eleven tvärs över gatan. Det var då hon sa det.

- Kan du inte spionera åt mig?
- Ska jag?!
- Boka en behandling, vad du vill, jag betalar.
- Du är tokig!
- Nej, bara jävligt förbannad. Jag måste ha bevis. Snälla Eva?

Så nu står jag här, min idiot.

En kvinna i vit, kort rock kommer fram till disken där jag står och trampar. Brunett, välbevarad för sin ålder, möjligen är hennes hud lite väl rynkig efter för mycket solande. Vackra naglar. Är det vad hon och hennes kollega fördriver tiden med, när de inte har några kunder? Filar och målar naglarna på varandra? Hon talar vänligt med en obestämbar brytning. Det låter sympatiskt.

Tio minuter senare ligger jag tillbakalutad i en vilstol, invirad i flera lager av ångande, våtvarma frottebadlakan. Jag känner mig yr, lätt illamående men försöker slappna av. Än så länge har hon inte sagt så mycket. Hon kanske är den tystlåtna typen, som jag egentligen föredrar? Hur ska jag få henne att avslöja sig? Jag tänker på Margots checklista som jag har memorerat och hur hon manade på mig:

- Prag. Prata om att du ska till Prag. Stig ska till Köpenhamn på nån mässa om två veckor. Ensam säger han, fan tro’t.
- Snälla Margot, måste jag?
- Ja, berätta om din älskare också. Vad är det han heter?
- Frank.
- Har han något speciellt kännetecken? Ett födelsemärke kanske?
- Jag vill inte prata om Frank, det är så nytt.
- Larva dig inte nu.
- En leverfläck långt ner på ryggen, som ser ut som en dödskalle?
- Bra! De kanske ger laserbehandlingar på salongen. Då kan du föra det på tal. Ju mer frispråkig du är ju större chans att hon berättar om Stig. Lägg allt på minnet!

Så där gick hon på, nästan manisk. Hon skrämde mig, men jag hade lovat och nu är det verkligen försent att backa ur. Jag ligger redan som i en kokong, oförmögen att röra mig. Kvinnan med den sympatiska brytningen och som Margot misstänker knullar med Stig sitter vid huvudändan. Hon lutar sig fram över mig och masserar mina nakna axlar. Hon fortsätter vidare upp utmed halsen, nacken, kinderna, pannan. Med vana händer smörjer hon in väldoftande oljor som mjukar upp min trötta hud. Jag börjar faktiskt slappna av. Jag är fast. Till min förvåning är det hon som börjar kallprata:
- Jobbar du mycket?
- Ja, det är rätt slitigt. Jag har en nattjänst just nu.
- För lite sömn?
- Mmm
- Du kanske behöver semester?

Vilken tur, hon ger mig en helt naturlig anledning att prata om Prag.

- Ja faktiskt, jag ska resa bort i nästa vecka.
- Aha, till solen?
- Nja, det blir kultur och kärlek. Jag ska till Prag.
- Inte ensam väl?
- Nej, med en vän, en manlig vän.
- Dina ögonbryn? Ska jag inte ta och jämna till dem? Lite färg kanske?

Jag har färgat dem en gång förut. Efteråt såg jag ut som Groucho Marx utan mustasch. Jag är tveksam, men hon övertygar mig om vilken positiv effekt det kommer att få på min obefintliga utstrålning. Från noll till hundra, garanterat.

Hon börjar med att jämna till mina ostyriga ögonbryn och rycker snabbt hårstrå för hårstrå. Jag känner hur ögonen tåras. Jag försöker få henne att berätta om Köpenhamn, trots att jag är nära att nysa hela tiden.
- Och du..? Ska du ha semester?
- Nej, här är för mycket att göra så här i början på sommaren.
- Inte ens en weekendresa?
- Nej.

Där gick jag på en nit. Innan jag exploderar hinner jag lirka ut ena handen ur frottépaketeringen och ta emot papperservetten som hon räcker mig. Jag snyter mig och hon fortsätter att plocka. Är det inbillning, är hon inte lite mer hårdhänt nu? Varför utsätter jag mig för det här? Jag fortsätter mina tappra försök att konversera.
- Köpenhamn är trevligt.
- Jodå...

En tam reaktion. Margot kommer att bli besviken. Jag hör kvinnans kollega på avstånd, hur hon ropar hej innan hon går för dagen. Ensamma. Nu är det bara vi två.
- Du har täta ögonfransar. Ska jag permanenta dem? Blåsvart skulle vara fint på dig. Praktiskt också, då slipper du krångla med mascara ett tag.

Jag går med på det också. Det kan ge mig fler möjligheter att pumpa henne på det Margot vill veta. Hon smörjer in huden runt ögonen med en fet salva, placerar halvmånformade bomullsrondeller under de undre ögonfransarna, ber mig blunda och penslar fransarna med en blåsvart färgpasta.

Jag anar att det svider och när jag tvångsmässigt blinkar visar det sig stämma. Jag vill härifrån. Tänk om jag är överkänslig, kanske svullnar, blir blind? Hon täcker över båda ögonen med ytterligare ett par bommullsrondeller och nu känner jag mig verkligen fjättrad, på mer än ett sätt. Jag babblar på för att komma över olusten och paniken.
- Är det din salong?
- Ja, jag hyr ut halva lokalen till nagelskulptrisen.
- Bara skönhetsvård?
- Vi ger laserbehandlingar också. Leverfläckar. Är du orolig för nåt?

Det här är för bra för att vara sant. Det blir en smidig övergång, det här kommer att gå som en dans. Jag försöker hålla en lättsam, förtrolig ton:
- Nejdå, men min man, eller ja, min älskare, han har en så otäck leverfläck i ryggslutet. Jag har aldrig sett något liknande.
- Det måste han undersöka. Otäck säger du?
- Den ser ut som en dödskalle, som om Fantomen satt sitt bomärke där, pang!

Det är dags för ögonbrynen och jag känner hur hon penslar dem. Jag vet sedan sist att de färgas snabbt, att man i stort sett kan torka bort färgen i samma stund man penslat på den. Hon låter det vara. I flera sekunder. Jag räknar. Jag protesterar. Hon ignorerar mig, spänner fast mig. Ja, hon spänner faktiskt fast mig. Jag kan inte öppna ögonen och jag känner en rem dras åt över magen i höjd med mina armveck. Det svider i ögonen. Hon är galen. Jag känner hennes nikotinstinkande andedräkt nära mitt ansikte när hon väser i mitt öra.

- Hur vågar du komma hit och spionera? Jag trodde inte att det var sant att du skulle komma. Men du gjorde det, ditt luder.
- Vad menar du? Jag förstår ingenting.
- De anonyma mailen. Varningarna. Hemligheterna om dig och honom. Jag trodde inte det var sant, men nu vet jag.

Hon spottar och fräser. Ögonen svider. Hon höjer rösten:
- Prag. Köpenhamn. Franks leverfläck. Allt det som stod i mailet, att du skulle prata om. Det är bevis nog.
- Bevis?
- Vad ser han hos en grå mus som du! Du med dina ögonbryn, din trötta hy, spända nacke och dåliga hållning.
- Jag förstår ingenting! Vem?

Bitarna vägrar falla på plats, men det är något som gnager, något hon nyss sa som får mig att inse allvaret när det väl går upp för mig. Frank, hon nämnde Frank. Jag som hade förväntat mig Stig.

: : :

I ett hörn på Malostranska Beseda, en rökig jazzklubb i Prag, sitter ett förälskat par och dricker Becherovka. Hon lyckades med sin plan, det var så enkelt. Hennes övertalningsförmåga är i särklass, hon brukar få som hon vill.

Den här gången krävdes bara några avslöjande mail från hemlig avsändaradress till en bedragen kvinna. Och en ömhjärtad kollega, för svag för att säga nej, alltid beredd att ställa upp. Hon ler när hon tänker på hur Eva såg ut senast hon såg henne. Ansiktet var svullet med två springor till ögon och de korpsvarta ögonbrynen stod i komiskt skarp kontrast till det rödblonda håret.

Hon smeker mannens nacke, fortsätter ner mot ryggslutet och pillar kärleksfullt på den märkliga leverfläcken i glipan mellan tröjan och byxorna. Om han bara visste hur kreativ hon kan vara, om han skulle komma på tanken att bedra henne. Och Stig, den tråkmånsen, kan vända ut och in på sina strumpor själv i fortsättningen.

Av Anna-Carin Collin 23 sep 2004 12:06