En matsked kall gröt kanske?

Det är klurigt det där. Alzheimers eller demens, det kallar jag den i alla fall. Det finns säkert tusen olika grader eller benämningar på dessa sjukdomar, men som sagt jag är ju ingen expert. Jag bara hör och försöker förstå. Och jag är rädd. Så in i bomben. Det känns så skrämmande och overkligt att det skulle kunna drabba en själv och ens nära och kära. Se på min väninnas mamma. Okej hon fyller snart 80 år. Men ändå. Hon var så pigg, tuff och självständig, och vips så blev hon helt hjälplös och sitter nu i en hörna och pratar i nattmössan och känner inte igen någon av sin familj. Det är underligt.

En av de saker som jag hängt upp mig på just nu, är det med maten. Hur funkar det egentligen. Ända sen man var liten finns det ju vissa maträtter man bara inte kan tänka sig att äta, eller hur? Visst har man fått inpräntat att man ska smaka på allt, äta upp allt på tallriken tänk på barnen i Biafra och aldrig slänga något ätbart. Men det har inte varit lätt, och jag tror inte det finns någon människa idag, som inte har någon maträtt som de bara absolut inte kan tänka sig att äta. Hat-mat, typ. För min del är det bruna bönor och ärtsoppa, klassiker med andra ord. För min vänninas mamma, har haträtten alltid varit havregrynsgröt.

En dag, när dottern kommer på ett av sina besök på hemmet, ser hon sin lilla mini-mamma sitta där i rullstolen med den STORA haklappen på plats. Framför henne sitter den sköterska som ska mata henne och på bordet står en STOR skål med gröt. Bredvid skålen ligger en STOR matsked. Så börjas det hivas in. Sked efter sked. Proppfulla matskedar. Alla överfulla med ljummen havregrynsgröt. Hon möter sin mors blick, just när ännu ett ton lass med gröt lassas in, och den blicken säger, så som blickar ofta gör, mer än tusen ord. Väninnan sätter sig ner, bredvid sin älskade mamma och tar hennes hand i sin.
Nu är det inte många skedar kvar innan den stora skålen är tom. Lilla mor vill inte gärna öppna munnen längre, men den effektiva sköterskan har lärt sig ett trick som gör att man liksom kan lura in skeden i munnen på "alzheimerspatienten". Allt ska in.

Nu värker det över allt i min väninnas kropp och hon kan inte hålla sig längre. Hon frågar försiktigt om mors sköterska själv skulle kunna tänka sig att äta en stor skål ljummen gröt med en så stor matsked. Och i en sån snabb takt. Skulle det kanske inte växa lite i munnen till sist, om hon inte skulle hinna svälja undan innan nästa sked kommer? Svaret hon fick, förtjänade hon säkert, vad vet jag.

" - Du, jag har faktisk tio gamlingar till som ska hinna matas innan jag går av mitt pass. Jag har varken tid att ta en liten sked eller sakta ner hastigheten".

Med denna lilla historia vill jag inte klandra personalen. Jag vet och förstår att de inte har det lätt. Jag vill inte heller inte säga att det är så här överallt. Naturligtvis inte. Men jag skiter i det just nu. Det gör bara så ont i mig. Jag vill inte det ska vara så här! Jag vill inte! Jag vill mer. Jag vill tex. att de ska ha en liten lista på väggen i köket på vårdhemmet. Där ska det stå:

Gerd Hansson
Född 1920
Favorit mat: Tacos och chokladpudding
Hatmat: Gröt och ärtor
Favoritmusik: Vivaldi och Arvingarna
Hatmusik: Gammeldans och hårdrock

Egon Frisk
Född 1923
Favorit mat : Kåldolmar och glass
Hatmat: Fisk och Broccoli
Favoritmusik: Alicia Keyes och Abba
Hatmusik: Bon Jovi och Tore Skogman

Bara två exempel på hur jag skulle vilja ha det. Inte bara listor med namn, födelse år och eventuella allergier. Utan långa härliga listor med massor av information om MÄNNISKAN bakom patienten. Vad gör henne glad? Vad gör henne ledsen? Vilka färgen gillar han? Vilka gillar han inte? För det är ju så, att trots att den sjuke nu bara är ett paket som inte känner igen någon eller inte kan uttrycka sig som vi andra, så HAR han kunnat det och kanske fortfarande kan det INNUTI. För vad vet vi. Vi forskar och studerar och står i men vi kommer aldrig in hela vägen i deras huvuden. Där händer det massor, tror jag. Saker som vi inte kan mäta, utan bara se i deras ögon kanske. Jag känner att vi måste RESPEKTERA dem. Dem är ju inte dem, de är ju vi.

Jag har fyra barn. Jag har en känsla av att vi, i detta samhället, ibland försöker gömma undan gamlingar som börja bli lite tokiga, undan för våra barn. Vi blir rädda och tycker kanske inte att de små ska behöva se hur mormor har förändrats. Men det tror inte jag på. Jag tror det skrämmer mer än om vi låter dem träffa dem och lära sig umgås med mormor på ett annat sätt. Att kanske inte allt mormor säger och gör är rätt och riktigt men att det är ändå ok. Acceptans, det är ett viktigt ord tycker jag. Förändring behöver inte vara farligt. Jag tänker på den roliga filmen Mitt stora feta grekiska bröllop, har ni sett den? Där yrar den gamla farmorn omkring i hela kvarteret och grannarna kommer och ringer på dörren och lämnar tillbaka henne titt som tätt. Som en förrymd hund ungefär. Det coola är att sonen inte gör så stor sak av det. Han bara tar emot sin mor, tar in henne i familjegemenskapen igen, tackar grannen för hjälpen och stänger dörren. No big deal. Farmor har varit på ett litet äventyr och nu går livet vidare igen. Det gillar jag.

Men visst kan det bli tokigt ibland. Speciellt när de är i gränslandet. Innan någon anar att de håller på at bli sjuka. En kompis var på promenad med sin gamla mamma när hennes granne, en äldre stilig herre i nittio års åldern, som vanligt hälsade artigt och sade; " - Så pigg ni ser ut idag, fru Olofsson." Då tittade plötsligt fru Olofsson upp på honom och sade; - Håll käften gubbjävel! Sen spottade hon honom rakt i ansiktet, tog sin dotters arm och gick lugnt vidare. Ooops.

Jag och mina väninnor har en gemensam dröm. När vi blir för gamla och för gaggiga ska vi köpa ett stort hus långt ut på landet tillsammans. Där ska vi bo och örla runt som yra höns och njuta av vår galenskap i lugn och ro. Och där ska det råda absolut förbud mot att bjuda någon enda människa på ljummen havregrynsgröt serverad med stor matsked. Det är nått som är säkert.

Av Anna Bystedt 23 sep 2004 14:01