Valkuken

Din bästa tid i livet är den som student, brukade en av mina vänners föräldrar alltid säga när jag växte upp, de brukade ytterst sällan ha fel, så jag antar att jag trodde på dem. När min andra termin i den anrika lärdomsstaden Uppsala påbörjades var min enda vän en flicka som övergett mig för en två år yngre kille som dessutom var oskuld. Den enda som kunde följa med mig på mina resor i dekandensens land var min rumskamrat och före detta flickvän. Det rationella vore att säga upp bekantskapen med min ende vän, berätta för hennes leksak att hon fortfarande knullade med mig på daglig basis och låta hennes föräldrar få veta att deras prinsessa hade problem med både spriten och kyskheten. Det intellektuella utbytet oss emellan bestod i att vi onanerade tillsammans i duschen, men dessa stunder blev allt färre och allt mer mekaniska. Således hade jag inget att förlora på att bedyra att min vänskap och min bankbok var henne evigt trogen. Intalade mig själv att hon slets emellan sina identiteter och att jag var prinsen som skulle rädda henne från syndens näste.

Om jag inte insett det bisarra i situationen tidigare, om jag inte sett mitt fårade och patetiska ansikte i spegeln innan, borde jag gjort det kvällen när vi mötte Valkuken. En Valkuk är precis som namnet antyder en skapelse som tillhör den manliga rasen, vars hud har ett lager av pizzafett som täcker ansiktet ungefär som om det vore underlagskräm från Maybelline. Valkukens svettdoft är pikant men outhärdlig, hans intellekt pinsamt begränsat hans humor tycks inte ha lämnat kiss och bajs stadiet. Men under hans ljusa Levis 501 köpta på JC i Katrineholm under 90- talets början, gömmer sig en Valkuk. En kuk som ser ut som de där jätteapparaterna vi förfärat beundrade under vår uppväxt när vi bläddrade oss igenom spermaindränkta Aktuellt Rapport. Den är frikopplad ifrån den övriga kroppen, som saknar ansvar för dess illdåd. Likt en boaconstrictor kramar den ihjäl sina byten som den erövrar på svettdoftande krogar med dyr öl och usel mat. Den använder samma makeup som sin värd och dess lukt är inte pikant utan intensiv och illaluktande, kort sagt är den oemotståndlig.

Vi var fyra personer på krogen den kvällen; jag, min ende vän, min ende ovän och valkuken. I centrum befann sig Valkuken som skämtade, skrek och serverade öl, för att ytterligare accentuera sin makt var han även den som bestämd musiken för kvällen. Hans val av musik tydde på att hans pappa även var hans farbror och hans mamma kombinerade mammarollen med den som moster. Fakta jag baserar på hans sätt att röra sina muskulösa lår, rytmiken påminner om Elvis men den är totalt i otakt vilket tyder på att personen ifråga besitter den s.k. inavelsgenen välkänd i hobbyantroplogkretsar, där jag redan då var en frontfigur. Skämten var helt i nivå med hans genuppsättning. Till min förskräckelse noterade jag att både min ende vän och min ende ovän väldigt naturligt eftersom de var samma person uppskattade Valkukens historier. För mig återstod det endast att sjunka in i alkoholens depraverade värld. Trots att det blev allt mer uppenbart att kvällen skulle bli katastrofal och att min bankbok skulle blöda ännu mer så kände jag mig storsint. Jag kunde bjuda på Valkukens stund i solskenet. Det var ju jag och inte han som skulle få knulla den här kvällen, för det märkliga med hans ras är att de bara får knulla deras liv kretsar kring detta ord med vad Robert Gustafsson året innan i Torsk på Tallinn benämnt som "andrasorteringen". Eftersom min ende vän och tillika ovän objektivt sett utan tvekan klassificerades av valkukarna som förstasorteringen skulle han aldrig få ligga med henne. Eftersom både han och jag visste om detta lät jag honom hållas. Jag lät honom dra sin urusla skämt på min bekostnad, jag tillät honom håna mig för min dialekt och mitt utseende han hade uppenbarligen ingen spegel hemma, Valkukar har sällan det. När kvällen närmade sig sitt slut beställde valkuken en taxi till oss. Någonstans tror jag han fantiserade om en inbjudan men han verkade helt glömt bort att valkukar aldrig blir inbjudna, de bjuder in sig själva. För första gången den kvällen kände jag mig i överläge och mitt leende var triumferande när vi lämnade valkukens borg.

En halvtimme senare trängde jag in i min vän och i min fiende samtidigt. Jag gnydde men inte av vällust, inte av glädje utan av ångest och illamående. Efter ett samlag som uteslutande hade ägt rum på köksgolvet, gick vi och la oss i varsitt rum utan att yppa ett enda litet ord till varandra. Min sömn stördes i vanlig ordning av den kitschiga och väldigt orientaliska inredningen i lägenheten. Borde inte ha varit där, borde låtit valkuken fått göra sin förstahandspremiär, borde tagit honom i hand och berättat för honom att han var briljant och givit honom mitt liv. Ett liv utan mening och mål, ett liv han så hett eftertraktade jag skulle givit honom mitt sociala kontrakt medan möjligheten fanns. Nu var allt för sent. Valkuken raggade på någon alkoholiserad fyrtioåring som lyckats måla allt med sitt läppstift utom själva läpparna. I stället för min frihet hade jag nu ett ännu starkare band till mitt sociala kontrakt, plockade fram mina bankböcker innan jag drog täcket över huvudet den kvällen. Gillade att vara förberedd när jag skulle uppfylla min del av det sociala kontraktet, men snart var banken tom och jag fri.

Av Martin Cöster 22 sep 2004 19:45