En fabel

Elefanten och myran

Han var en stor och grå koloss,
elefanten de kallade boss.
Som han styrde och ställde på savannen,
de andra djuren visste att han var Mannen.
Orden hans var lag.
Aldrig visade han sig svag.
Nej, vartenda kräk gav han en sittopp,
han kunde det tack vare sin enorma, hårdhudade kropp.

Vid vattnet mötte han myran,
ett annorlunda kryp som jobbade som styrman.
Att forsla andra insekter över floden,
det var hans uppgift på jorden.
Hörru du, sa elefanten, ditt lilla prassel där,
varför bär inte du strån som alla andra myror här?

Elefanten verkade sur och brydd,
alla djur i närheten sökte omedelbart skydd.
Myran sade, att bära sten är en viktig syssla för oss,
det är sant och riktigt, o savannens boss.
Men jag har givits en annan roll,
att bära var aldrig min grej, jag hade liksom ingen koll!
Stråna på min rygg jag bara tappade,
det var som om jag inget fattade.
Jag hade sådana märkliga tankar,
om vatten, om främlingar, om fjärran strandbankar.

Elefanten brummade till svar.
Tänkte alla som du skulle ju ingen bli kvar!
Drottningen i stacken skulle få väldiga vånder,
om alla myror blev en bunt vagabonder!
Nej du myra, stanna vid ditt strå,
endast en uppgift i livet kan du få.
Är du född till myra ska du få stacken att svälla,
så är naturens lag, det är bara det som kan gälla.

Myran lutade sig stilla mot sin båt,
han svalde hårt för att hålla tillbaka gråt.
Myrorna är många och ser likadana ut,
men vi är alla individer, sade han med ett tjut.
Jag är född i stacken, men önskade mig något annat.
Längtan var så stark, jag kunde inte ha stannat.
Det märkliga var för mig det sanna,
du kan inte för detta mig banna.

Tro mig, resan hit var svår.
Mitt liv har många gånger hängt på ett hår.
Hade jag helt själv fritt fått styra,
skulle jag nog valt att bli en vanlig myra.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig,
men jag måste mot mig själv vara sannfärdig.
Du går här som vår väldiga kung,
men hur var det när du var ung?
Drömde du om att regera och bestämma?
Tänkte du aldrig att du någon annanstans hörde hemma?

Elefanten veckade sin skrynkliga panna.
Kunde myrans ord vara sanna?
Han hade alltid varit sin plikt trogen,
fast som kalv drömde han om skogen.
Ah, tänk att i skuggan få ströva!
Då skulle solen mig inte kunna bedröva.
Den eviga hettan krullar mitt skinn.
Åt himmelens eldklot vill han säga "Försvinn!".

Men han behövs här i gräshavet,
i livets stora hjul tillhör han navet.
Uppgiften är viktigare än egna tycken,
utan honom skulle de andra djuren slita varandra i stycken.
Med makt kommer ansvar och han känner sig nog lämpad,
fast hans hjärtas röst ibland gör honom dämpad.
Nej, han ska inte döma den här lilla myran så hårt,
han gjorde vad han ville, fast det var svårt!
Ingen drogs med i något fördärv,
tvärtom skapade han sig ett vettigt värv.

Att följa plikten eller att följa hjärtat, vem är egentligen fri?
Svaret på denna fråga går elefanten förbi.
Inget mera sades där vid floden,
varken elefanten eller myran hittade de rätta orden.
Men kungen var från denna dag mindre hård.
Mot brott av naturens lag visade han större nåd.
För en handling har alltid en orsak gömd,
den kan vara verklig, den kan vara drömd.
Hur det än är, minns en viktig grej:
Alla andra är alltid annorlunda spegelbilder av dig.

Av David Högberg 13 sep 2004 00:15