"I det tysta " Del 1

Del 1.

"Du ska lära dig att veta hut din satans ungdjävel!"
Annis styvfar höll henne i ett järngrepp. Hans naglar hade grävt sig in i hennes nacke och han tvingade hennes huvud i riktning mot katten. Hennes enda vän i hela världen. Katten.

Den var en gång vit som snö med rosa trampdynor och med den allra lenaste päls. Nu var den liksom mera…rosa-röd-vit. Anni tyckte det såg ut som jordgubbar i mjölk. Mosade jordgubbar.

Blodet skvätte från djurets huvud och färgade allt i sin väg, även Anni. Hon knep ihop ögonen så att det värkte i kinderna.
"Titta!" väste han, "så du inte glömmer!"
"Titta, sa jag!" Han skrek åt henne samtidigt som hans naglar gjorde hål i hennes hud. Anni tittade på katten som flög i en båge med hjälp av hans hand. Han höll den i bakbenen och slog den systematiskt mot en sten, det kunde lika gärna ha varit ett blött lakan som skulle tömmas på vatten. Det krasade varje gång kattens huvud träffade stenen. Den var död sedan länge, det kunde vem som helst se. Han ville straffa henne, såra henne, visa sin makt över henne.

"SLUUUUUUTA!" Hon hörde sin röst med förvåning och började högljutt gråta. Han stannande upp, plötsligt, som ur en trans han fastnat i. Greppet om nacken var fortfarande hårt och katten hängde slapp i hans andra hand. Han släppte den.
Den landade först på huvudet för att sedan falla över och landa på sidan.

Ögonen stirrade på henne. Munnen var lite öppen och hon kunde se tungan.Den lilla rosa tungan som brukade slicka henne på handen.Han torkade av den blodiga handen på sina blodiga byxor, samtidigt som han, utan att se på henne sa, lätt andfådd men med en isande kyla:
"Nu tar du hand om det här så vi slipper rovdjur på gården."
Tårarna rann nerför hennes kinder och hon trodde att hjärtat skulle brista. Han knuffade henne ifrån sig och gick därifrån nerför slänten, tillbaka mot gården.
Hon stod där ensam, fortfarande med axlarna upptryckta mot huvudet som om hans hand satt kvar i sitt grepp.

Bakom henne var solen orange och gul, på väg mot vilan. Hon vågade inte röra sig. Hennes hjärna arbetade för fullt med att reda ut vad som hade hänt.

Vad hade hon gjort för fel? Vad var det hon skulle lära sig? Anni kunde inte tänka klart när hon såg katten ligga där med huvudet vridet så där... fel.

Hon satte sig försiktigt på huk och sträckte fram ena handen och klappade kattens ben. Hon kunde känna värmen. Hon kunde fortfarande känna livet i katten.
"Kissekissekiss.." sa hon försiktigt och klappade den på magen. Handen färgades röd av blodet och hon tittade på sin hand. Noga. Luktade på den.

Hon satte sig ner och lyfte försiktigt med bägge händerna under kattens kropp.

Hon tog den i famnen och satt med det blodiga byltet och vaggade sakta, från sida till sida. Sjöng så tyst så tyst. Bara för henne och katten. Hon sjöng om katten som sover och om hjärtan som aldrig slutar gråta. Hon sjöng om sig och sina blodiga händer. Hon lovade att aldrig glömma. För det hade han ju sagt - att hon aldrig skulle glömma.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Sandra Gustafsson 11 sep 2004 23:22