Min vansinnesfärd

En dag var jag ungefär som Kungen. Vi hade något gemensamt, ett ord - vansinnighet. Det passar bra i sammanhanget, men när jag körde kändes det inte så. 110km/h, 160km/h, kanske 200km/h spelar inte så stor roll när man vant sig vid hastigheten och bara kör istället för att kolla mätaren hela tiden.

Ända sedan jag kom tillbaka från min juniresa har jag haft en tendens att gasa på. I Tyskland är det 130km/h på motorvägar men inte många är laglydiga, inte heller jag. 140, 150, 160, 170, 180, det bara ökade för varje mil jag körde. Jag hade en väldigt lång sträcka att avverka och ville utnyttja breda vägar. Dessutom, när man kör 180km/h i mittfilen och blir passerad av ett flygplan så snabbt försvinner vissa fordon framför en känns ens egen hastighet inte så märkvärdig. Men problemet var att jag fortsatte så även hemma. Om och om igen fick jag påminna mig själv att minska hastigheten. 110km/h kändes som rena snigelturen, för hjärnan var invand vid höga farter efter flera dagars körande. Jag ökade, och sänkte när jag tittade på mätaren, och ökade igen efter en stund, och minskade, hela tiden så.

Jag var fast, som en hastighetsmissbrukare. Första klara sträckan på motorvägen och min fot tryckte ner pedalen. Mina barn var också vana så de spydde inte alltför ofta. Jag tänkte, "jag kör ju inte så ofta så det kommer att försvinna med tiden". Jag hade fel. En månad senare var vi på väg till Jönköping. Jag körde ganska normalt från början, körde inte för mycket över begränsningen, som alla andra. 6 mil från slutpunkten ökade jag ytterliggare för att komma fram fortare och slippa vila nu när det var så nära. Två minuter senare ser jag polisbilen, nästan undrar varför den kör så fort, och resen är historia - men ej förstasidesnyhet. Jag blåser i ett vitt rör och tänker att jag dricker ju aldrig, så hur dum får man vara, att köra som en galning om man inte ens är påverkad. Jag var nykter, ändå gjorde jag så.

Något bröts inom mig. Den blivande hastighetsmissbrukaren var död. Jag darrade inombords och svettades, all sådant som är typiskt för situationen. Jag försökte få honom att strunta i allt, men var inte särskilt enträgen. Jag visste hur fel jag hade. Jag var inte ens ensam i bilen. Jag kunde ha förstört tre liv till om något hade gått snett.

Sedan fick jag ett formulär från Länstrafiksstyrelsen, i fall jag hade klagomål och kunde ange goda skäl för min överträdelse. Vad skulle det vara? Jag betalade 2,000 kr i böter, kommer att vara utan mitt körkort tre månader, känner mig småkriminell, min farsa kallar mig för Schumacher och vill att vi ska följa söndagssändningarna av F1.

Så kör inte för fort. Jag ska i alla fall inte göra det igen.

Av Adnan Mahmutovic 03 sep 2004 11:59