Kärlek i Venedig, kapitel 1

1:a kapitlet

Bakom tågfönstret, inkrupen i sin hörna, satt Rebecka Sonneberg invaggad i ett förväntansfullt lugn av det monotona hjuldunket. Hon dagdrömde om sitt slutmål, Venedig, och tänkte att trettiofyra var en bra ålder för att göra den här resan. Hon hade vuxit till sig sedan tjugoårens naiva oskuldsfullhet och tyckte att hon numera ganska snabbt insåg var som var sunt och bra för henne. Även om hon förstås fortfarande trillade dit på en del tokigheter ibland. Men hon var alltid mer på sin vakt utomlands, speciellt när hon var ensam.

Hon drack ur flaskan med mineralvatten hon hade stående på det lilla bordet framför sig och tittade ut på den vykortsliknande utsikten. De var redan i norra Italien och tåget slingrade sig rytmiskt svajande ner genom en djup dalgång med blommande fruktträd vid sidan om rälsen och snöklädda toppar i bakgrunden. Alla hennes sinnen var på helspänn. Hon tyckte hon kunde känna en doft av vår genom tågfönstret.

Hon fortsatte drömma fram bilder av vad som skulle bli hennes nya liv mars och april ut. Uppsatsen i konstvetenskap om Canaletto hon skulle skriva, den lyx det var att få skriva uppsatsen på plats. Alla massa spännande möten och nya erfarenheter skulle göra. Det måste ju hända en del när hon skulle stanna så lång tid. Hon skulle njuta av den här tiden så mycket hon kunde. Förhoppningsvis skulle hon skulle lära sig lite italienska också.

Hon hade precis missat karnevalen, men det var inte den hon åkte till Venedig för. Dessutom hade hon hört att karnevalen mest var ett turistjippo för folk med mycket pengar numera.

Hon tänkte på Anders, hennes sambo sedan två år. Han var kvar i Stockholm och hade fullt upp med sin firma, AK-gross. Han hade varit förstående och välmenande inför hennes resa. Men igår morse, bara några minuter innan tåget skulle gå, hade han med armarna om henne och huvudet högre än de flesta, sett sig omkring bland alla människor och avsked och sagt:
"Jag vet inte Rebecka... det känns ändå lite konstigt att du ska åka och vara borta så länge. Två månader… det känns långt nu."
Så hade han smekt hennes pojkaktigt kortklippta blonda hår och fäst en lite bekymrad blick på henne. Som om hon skulle säga något för att lugna honom, något hon inte sagt förut.
"Men du ska ju komma ner", sa hon. "Och hälsa på", la hon till och strök honom över kinden. Och insåg plötsligt att det lät konstigt: Hälsa på? - skulle Anders hälsa på? - de bodde ju redan tillsammans. Tokigt. Strunt i det nu, snart gick tåget.

En hastig kyss innan han hjälpte henne upp med resväskan, väskan med bärbara datorn och ryggsäcken i X2000-tåget mot Köpenhamn. En snabb puss också, för säkerhets skull. Så vågade han inte vara kvar på tåget längre och trängde sig förbi några resenärer och hoppade ner på perrongen. Rebecka kom efter någon minut fram i dörrhålet. Det var kyligt i luften. Anders hade fortfarande sin fårskinnsfodrade mörkbruna mockajacka och det halvsnaggade likaledes bruna håret stod rätt upp. Hon hade marinblå vindjacka, jeans och sina nyinköpta vita sportskor i skinn med en röd stjärna på sidorna.
"Ring så fort du kommer ner", sa han snabbt.
"Slappna av nu. Jag har ju sagt att jag ska ringa."
"Lätt för dig att säga. Som ska iväg."
"Vad är det med dig? Du brukar ju inte oroa dig."
"Förlåt."
"Det är okej", sa hon. "Jag ringer."
"Jag borde inte ha…" Han räckte ut en lång arm för att nå henne.
"Det är okej", sa hon och kramade lätt hans hand. "Jag äger ju det."
"Jag är bara lite orolig."
"För vadå?"
"För att...", han hejdade sig, "för att vi ska komma ifrån varandra."
Han såg henne i ögonen och spände näsvingarna några gånger, som han alltid gjorde när han var osäker eller avvaktande eller inte kände sig avslappnad. Som ett tics, fast på något sätt avsiktligt, som om han ville skapa en osäkerhet omkring sig. Hon tyckte inte om det. Hade aldrig gjort det.
"Nämen snälla du, ska du säga det nu?" sa hon smått förtvivlad. "Vi har ju så lite tid." Och så kände hon inte igen hans oro. "Du vet ju hur mycket jag tycker om dig."
"Jo", sa han, lite lugnare nu, "visst."
"Jag ringer."
Dörrarna stängdes och tåget började röra på sig. Hon vinkade några gånger genom fönstret innan hon förlorade honom ur sikte. Samtidigt sög det till i maggropen av dåligt samvete. Dåligt samvete för att hon så gärna ville komma iväg, för att det kändes så viktigt för henne.

Hon hade velat att han inte sagt sådär i sista minuten. Det hade känts bättre om de hade skilts i samförstånd.

Tåget rullade ut från Padua. Det märktes att det var lågsäsong, tåget var inte mer än halvfullt. Mot slutet av april skulle anstormningen börja och vara till september-oktober, hade hon läst i guideböckerna.

Det började skymma utanför tågfönstret men himlen var klar så man såg fortfarande bra. Snart kunde hon se vägbanken som sträckte ut sig i lagunen mot Venedig.

Venedig låg som ett glittrande hemlighetsfullt smycke därute, fyllt av tusenårig historia och människor och livsöden så långt tillbaka någon kunde minnas. Hon hade längtat hit hela vintern för att ta itu med sin uppsats och uppleva något annorlunda, något helt skilt från vardagen. Något hon skulle kunna leva på många år framöver. När hon förmodligen skulle sitta med ett par ungar och knappt kunna gå utanför dörren utan att någon ropade på henne.

Hon hade tagit paus från sjuksköterskejobbet och studerat konst i drygt ett år nu, och skulle avsluta studierna med att skriva en c-uppsats om en av Venedigs stora konstnärer, Canaletto. Hon skulle förstås se samlingsutställningen med några av Canalettos bästa verk på Gallerie dell’Accademia också, den varade ända till sommaren. Men mest var det ändå för att hon ville uppleva Venedig och bo där lite längre. Hade inte samlingsutställningen med Canaletto varit hade hon kanske skrivit om någon av de andra venetianska konstnärerna. Men det var också hade hon kommit på senare något i Canalettos pedantiskt utförda och dekorativa stadsbilder som svarade mot något i hennes inre som hon anade hon måste komma vidare med. Som hon - kanske naivt tänkte hon nu - trodde att arbetet med Canaletto och tiden i Venedig skulle skulle kunna hjälpa henne med. De senaste åren hade hon nämligen haft en känsla av att hon var för plikttrogen och skötsam och att livet försvann iväg i en försiktig ordningssamhet därför att det var enklast så.

Ibland trodde hon att hon missade något genom att vara så ordentlig, att hon skulle ångra det när hon blev äldre. Att hon skulle bli en sån där som aldrig vågat leva. Det hade hon tänkt när hon studerat sig själv i spegeln den senaste tiden och sett ett drag av självbelåtenhet i ansiktet. Det hade hon inte tyckt om. Det var ändå inte hon, inte Rebecka, även om hon alltid kände sig osäker på vem hon innerst inne var. Men att det skulle synas i ansiktet… Det hängde väl ihop med präktigheten och alla hennes andra förberedelser för att bli den perfekta hustrun, mamman, älskarinnan. Det obehagliga var att hon samtidigt känt något annat tyna bort inom sig. Utan att riktigt veta vad det var.

Under de konsthistoriska studierna hade hon i alla fall blivit mer och mer intresserad av arkitekturens stilhistoria, som till hennes glädje ingick i konsthistorien.
"Canalettos måleri är kanske den bästa illustrationen av klassisk stilhistoria i västerländsk arkitektur över huvud taget", hade professor Norström sagt. "Så där har du nånting att bita i!"
Och Venedig kommer man inte förbi sådär hur som helst, tänkte hon nu medan tåget långsamt rullade vidare längs väg-och järnvägsbanken med lagunen på båda sidor. Man måste ta sig hit, hit ut i havet...

Det var en dröm som gick i uppfyllelse. En dröm hon tyckte hon gjort sig förtjänt av genom allt slit i sjukvården. Sen planerade hon att skaffa barn med Anders och satsa på familjen några år innan hon började arbeta som sjuksköterska igen. Ett tag hade hon trott att hon ville arbeta inom museibranschen, men dels fanns det få jobb att söka, dels var det dåligt betalt.

Tidigare hade hon fått utlopp för sin skönhetslängtan i kurser i akvarellmåleri och keramik och i sitt intresse för heminredning. Hon förstod att hon inte hade större konstnärliga talanger även om det roade henne att skapa på amatörnivå. Hennes styrka var istället att hon hade en säker smak och känsla för form och färg - även om hon hade svårt att få det ner den säkerheten i fingrarna eller på papper. Men i hennes och Anders trerumslägenhet i Vasastan syntes det.

Hon hade också blivit mer avspänd med åren, när hon var yngre hade hon ofta varit alldeles för allvarlig. Förståndigare tyckte hon själv, även om hon ibland kunde känna en saknad inom sig, en saknad efter en tokigare, lekfullare sida. Anders och hon hade något gemensamt där, även om hans allvar och ambitioner alltid hade en driftig och ekonomisk inriktning, något hon beundrade honom för. Men det låg liksom i sjuksköterskeyrket också det där ständigt förstående och ansvarsfulla. Det blev lätt en andra natur utan att man märkte det. Och utan att det kanske var ens rätta jag.

Nu kände hon hur hon fylldes av nya känslor när tåget
närmade sig Venedigs tågstation, Santa Lucia. De gamla husen, vågskvalpet mot kajerna och stadens siluett som tornade upp sig allt tydligare framför henne kan inte göra någon människa som närmar sig Venedig för första gången annat än förväntansfull. Hon hade sina bilder av Venedig från fotografier, konstböcker och Canalettobiografier, men verkligheten var ändå något annat. Så stort allt var! Hur skulle det då se ut när hon gled uppför Grande Canale! Och Piazza San Marco!

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Hans Leeb-Lundberg 02 sep 2004 09:05