Pedofilens dotter: Brev till pappa del 2

Hösten -96
Käre pappa!

Sommar där ute men vinter i mitt hjärta. Kan inte släppa taget om dig. Inte riktigt än. Jag blir mer och mer säker på att jag ska göra vad jag alltid skjutit framför mig:
Hitta mina syskon och ta reda på vem du var. För min egen skull. Jag behöver veta vem jag själv är. Någon hänsyn till dig behövs inte längre.

Kommer du ihåg en annan sommar för mycket länge sedan, när jag skrev brev efter brev till dig? Det var ju via brev du kom in i mitt liv så det är bara logiskt om du försvinner samma väg. Den gången fick jag förstås svar. Långa välformulerade svar som inspirerade till ännu längre brev ifrån mig. Så glad över några brev har jag aldrig varit. Inte då och inte senare. Den sommaren blev magisk genom dina brev.

Om du försöker minnas något av allt som den där ensamma tonåringen anförtrodde dig i sina brev, säg skäms du då inte aldrig så lite för att du redan då skrev de där breven på helt falska premisser? Vackra lögner som skulle lura bytet i fällan utan några onda aningar? Din så kallade faderskärlek var fokuserad på en enda sak: En ny sexuell kick.

När jag vill kan jag se den där allvarliga, patetiska lilla flickan sittande i någon kompis möblerade rum, i någon tillfällig pojkväns bil eller på något sömnigt bibliotek.
I bland på någon nattöde järnvägsstation. De låste dem sällan på den tiden, så med lite tur kunde man övernatta där. Hon hade varit på egen hand i nästan två år redan.
Att du också använde poste restante hade andra orsaker än hemlöshet. Hade flickan som var jag sett att breven kom ifrån en sluten anstalt så hade hon nog anat att någonting var på tok även om jag minns henne som outhärdligt godtrogen.

Hon skrev brev efter brev till sin älskade pappa! Som hon aldrig träffat, men som nu äntligen givit sig till känna.
Hon skulle få en familj nu. Hon var så välkommen till honom och hans nya fru. Jag kan känna ett sting av ömhet för henne. Hon var så hudlöst sårbar. Oftare känner jag mig irriterad över hennes totala aningslöshet! Så gränslöst naiv. Hon var bara för mycket!

Den där flickan finns inte mera.

Jag som skriver till dig i dag är en helt annan människa.
Mitt hår har börjat gråna och jag har blivit farmor, vilket känns förunderligt bra. Det enda den där överspända flickan och jag har gemensamt är att du är bådas vår pappa eller var får jag väl börja skriva nu? Det skulle ha varit intressant att få läsa dina brev i dag och försöka förstå vad du skrev som fick den där dumma flickan att fatta sådan tillit till dig? Men breven blev kvar hos polisen tillsammans med min dagbok. Viktiga bevis hette det.

Jag minns att man läste högt ur dem under rättegången, liksom ur mina brev till dig. Allt innehåll nådde lyckligtvis inte media som kretsade som gamar där utanför.
Lyckta dörrar, kallades det visst. Men inte höll det undan fostermamman, inte.

Den där tiden är bara som en ond dröm i dag. Flickan som deltog i rättgången finns ju inte mera. Jag är en stor flicka nu pappa! Jag minns när min fostermor reste sig upp och började skrika åt domaren. I handen viftade hon med en liten tidningsannons.
"Född av friska föräldrar, står det här" skrek hon och vände sig emot dig med ett anklagande finger.
"Vi har blivit lurade... han där är väl inte frisk heller!
Jag vill ha skadestånd!"

Domaren tystade ner henne och jag minns ännu att det var då som du reste dig upp och erkände. För att de skulle sluta plåga mig eller för att få ett lindrigare straff. Vad vet jag? Förmodligen det senare. Du var nog alltid dig själv närmast.

Jag minns inte ens var jag sov de där förfärliga rättegångsdagarna. Jag tror att myndigheterna hyste in mig på något pensionat, för eftersom jag saknade adress ville de väl inte att jag skulle sinka rättegången genom att inte infinna mig. Jag var ju bara 15 år och man kan ju inte lita på ett barn?

I pauserna sökte jag efter dig med blicken. Du och de två poliser som erskorterade dig fanns i samma korridor, och trots allt var ditt ansikte det enda bekanta bland alla okända vuxna.

Du hade kallat in min biologiska mamma som vittne eftersom ditt försvar delvis byggde på att förneka faderskapet. Jag undrar i dag om det verkligen är mindre straffbart att våldta andra mäns döttrar?

När den främmande damen släpptes upp i vittnesbåset tittade jag nyfiket på henne. Hur såg hon ut, denna för mig helt okända mamma? Hon kastade inte en blick på mig utan tittade rakt fram. För henne fanns jag uppenbarligen inte till.
På domarens fråga om någon annan än du kunde vara min far sade hon bara att "den frågan svarar jag inte på" och så fick hon gå. Jag försökte se hur hon såg ut i ansiktet men såg mest nacken. Uppenbarligen ville hon inte att jag skulle kunna känna igen henne.

Nå, med ditt straffregister och dina tidigare övergrepp på mina för mig då okända syskon så fick du ett relativt högt straff. Fyra år! Men jag anmälde dig aldrig, och jag vägrade att vittna emot dig.

Den förbannade dagboken! Det dröjde tjugo år innan jag vågade skriva dagbok igen!

Efter de där dagarna ensam bakom en liten bänk på ett podeum vad jag avundades dig din advokat och dina två vakter var första akten i mardrömmen förbi. Hade jag varit målsägare, vittne eller medåtalad? Jag visste inte då... ingen vuxen pratade med mig... och jag vet det inte i dag. På den punkten är papperen ifrån rättegången något dunkla.

Jag lämnade staden på kvällen,och fick tag i en långtradare som skulle en bra bit,så att det var möjligt att sova lite i bilens värme, tryggt lyssnande till motorns spinnande och radio Luxenburg, alla tradarchaffisars nattmusik på den tiden. Vart jag hamnade den natten, nästa och för den delen de närmaste två åren har jag bara fragmentariska minnen av.

Bara minnesglimtar av nattöppna tradarfik och bullrande, snälla röster som sade åt mig att sova lite eller undrade om jag ville ha en macka. Långtradarkillarna blev min familj.

Fast jag inte har tillgång till någonting ifrån mitt "första" liv i dag så tror jag att dina brev var vackra och ljusa. Precis vad föräldralös tonåring tycker om att läsa. I dag har jag bestämt mig för att försöka samla ihop mina syskon. Vilken syskonträff vi skall ha pappa!

Den här gången kommer jag att få sista ordet för du är död och jag kan sluta skriva till dig när jag vill!

De här breven skrivs helt på mina egna villkor.

God natt pappa.
Sov gott.

Alltid din Sunny

Av Sunny Börjesson 16 aug 2004 16:31