Brott, straff och flum

Grundare och riktkarlen för förfallet inom lagstiftning och rättsskipning heter inte Bodström. Nej, det var en annan justitieminister 1969-1976 som hette Lennart Geijer. En i sanning sann människovän. Känd bla för att ha förhandlat fram en uppgörelse som medförde att de som mördade den jugoslaviska ambassadören i Sverige kunde få fri lejd ur landet med ett kapat SAS-plan en av de få lyckade flygplanskapningar i världen för övrigt. Herrarna avhördes aldrig mer. Geijer fick inte helt oförtjänt utmärkelsen "fångarnas bäste vän" då han ställde sig bakom förslaget att antalet interner på våra fängelser borde uppgå till max 400. Övriga förbrytare skulle - helt stilenligt -socialtjänsten återföra till den smala vägen. Senare beskyllningar om bordellbesök får väl mer ses som ett tecken på hans stora människokärlek.

Efter Geijer har det bara fortsatt. Partier, regeringar av olika färg och diverse opinionsbildare har känt sig manade att förstärka flummet. Att det skulle finnas personer som inte kan återanpassas i samhället har ansetts vara en reaktionär och människofientlig åsikt. Tills för några dagar sedan. Då vaknar Bodström plötsligt upp ur dvalan och börjar prata om specialfängelser för sådana. Och det är väl bra. Men trettio år för sent.

Det har vidare varit tabubelagt att hävda att varje straff innehåller ett visst mått av vedergällning samt har ett allmänpreventivt syfte. Den aspekten har helt försvunnit med undantag för de som oftast fullt lagligt om än omoraliskt erhållit höga bonus- och fallskärmsavtal. För övriga har socialstatsmentaliteten i huvudsak fått gälla. Det är alltid någon annans fel. Åtminstone för brott utförda av låginkomsttagare. Skandalen i Skandia har istället fått utgöra alibi för mera flum av typen "Om de rika kan göra så här så varför skall vi sätta folk i fängelse för .........". I trängda lägen har man inom vänstern, som vanligt, även hänvisat till den giriga världskapitalismen. Bättre bekämpa detta ostraffade pack än sätta in stora resurser på att jaga rymlingar och bankrånare, har varit budskapet.

Om vi bortser från Bodström, som under sina år som minister verkar ha haft obegränsat med tid för gaygalor, författa memoarer, medverka i actionfilmer, sommarprata i radio mm, vilka andra personer har fn det direkta ansvaret för polis- och kriminalvård?

Sten Heckscher, som började sin karriär genom att kämpa för Kumlafångarnas rättigheter inom KRUM jaså, visste Ni inte det! för att sedan gå vidare till statssekreterarjobb, bli näringsminister den som kommer ihåg något bestående räcker upp en hand är sedan 1996 rikspolischef. Under dennes tid har brottsbekämpningen varit i fritt fall. Uppklarningsprocenten är löjligt låg vilket alla som går i på BRÅ:s hemsida kan konstatera. Särskilt om man undantar de brott som regelmässigt avskrivs men betraktas som uppklarade.

Lena Häll Eriksson, chef för kriminalvården, är inte helt förvånande också en fd statssekreterare. När hon tillträdde såg hon som en av sina förnämsta meriter förmågan att kunna skapa fina relationer med de anställa och facket. Allt enligt en intervju i tidskriften Advokaten nr 3/2003. Hon hade funderingar på att ta som valspråk "Släpp fångarna loss det är vår" men sa i samma intervju att det kanske var väl provocerande.

Nu kräver de borgerliga att Bodström skall avgå. Någon som tror han gör det? icke sa Nicke. Det skall mer till än spektakulära rymningar eller att minst 330 mobiltelefoner, som lika gärna kunde vara pistoler, har smugglats in på landets högst säkerhetsklassade fängelser under de senaste 18 månaderna DN 7/8. Flummet och slappheten kommer nog att bestå ett bra tag till trots alla karska uttalanden från ministern. Och inte blir det bättre med sådana figurer som Heckscher och Häll Eriksson på vitala poster.

Men jag tror att en attitydförändring från flum till mer realism är på gång men det kommer att ta tid. Kanske att man tom vågar döma psykiskt sjuka till straff för sina brott även om de skall vårdas under strafftiden. Tänk Er dessutom att som en början på en förändringsprocess tillsätta en meriterad polis som rikspolischef och en duglig fängelsechef som kriminalvårdschef? Men ett sådant scenario är väl helt otänkbart när det finns så många partilojala fd statssekreterare att försörja?

Av Lars Nilsson 09 aug 2004 09:53