Att smuggla in och ut ur fängelset var lätt

För några år sedan när jag satt inlåst i en av Sveriges så kallade klass 2-anstalter i Malmö lyckades jag upprepande gånger smuggla in en mobiltelefon utan att den någonsin upptäcktes. Inte nog med detta utan mobilen följde med mig in och ut ur anstalten när jag hade permissioner! En gång minns jag hur den låg kvar i min ficka på väg upp ifrån säkerhetskontrollen till avdelningen där jag bodde och hur jag flinade för mig själv och undrade hur det kunde komma sig att det hela var en så enkel match. Det var bara en mobiltelefon, men tänk er - det hade ju lika gärna kunnat vara en pistol och om jag hade varit en farlig person hade jag utan vidare kunnat göra precis det som Tony Olsson & Co gjorde häromdagen!

Egentligen hade jag aldrig tänkt berätta detta för någon. Inte ens för den hyggliga kriminalvårdschefen eller somliga av de trevliga "plitar" som jag fortfarande ibland möter vid en fika, men med anledning av rymningen från Hallanstalten känner jag ett behov av att offentliggöra mitt "brott" under tiden jag blev frihetsberövad och att tala om hur lätt det var. Anledningen till att jag smugglade in telefonen var förstås att jag betraktade domen mot mig som orättvis och jag ansåg att frihetsberövandet var felaktigt, varför jag ville göra allt för att leva ett så anständigt liv som möjligt bakom murarna. Men i dag när jag tänker tillbaka på detta blir jag förbluffad över hur jag kunde få mobilen in och ut ur kåken så lätt och så många gånger utan att någonsin bli upptäckt.

Givetvis går det inte att jämföra mitt ofarliga smugglande av en mobiltelefon då med vapnet som smugglades in på Hallanstalten nu, och det går heller inte att jämföra Malmös klass 2-anstalt med Hallanstalten, men båda anstalterna styrs av samma märkliga kriminalvårdspolitik enligt vilken många anställda placeras på viktiga säkerhetsposter utan att inneha kompetens vid hantering av farliga brottslingar.

Många av dem kan jämföras med de dåliga poliser som Leif GW Persson ständigt kritiserar. På Malmöanstalten där jag satt fanns väldigt få riktigt kompetenta "plitar". De var alldeles för trevliga och många av dem bestod av vikarier som lika gärna hade kunnat jobba på en McDonalds-restaurang eller en av Statoils bensinmackar. Andra påminde om busschaufförer eller Icas butiksanställda. De kunde till exempel lika mycket om kroppsvisitering som jag kan om atomfysik! De kvinnliga vakterna var alldelles för "gulliga" och de saknade totalt förmåga att hantera de kriminella. De var ständigt lättlurade och ibland undrade jag hur man överhuvudtaget kunde anställa sådana kvinnor på en anstalt fylld av hårda manliga brottslingar.

Kroppsvisiteringarna vid besök och återkomst från permissioner gjordes på ett fullständigt amatörmässigt sätt, annars hade jag aldrig kunnat få in min mobiltelefon. Givetvis fanns det kompetenta plitar också. De var duktiga yrkesmän men de var alldeles för få och så fort de kom i gång med sina rutiner kom nya direktiv om så kallade omorganiseringar från kriminalvårdens sida.

Under mina tre år hos kriminalvården iakttog jag fem olika omorganiseringar varav ingen ledde till någon vettig arbetsrutin!

Flera politiker har nu krävt att justitieminister Thomas Bodström ska avgå som följd av det inträffade, men det är knappast Bodströms fel utan det är hela den socialdemokratiska kriminalvårdspolitiken som måste ses över. I andra länder består kriminalvårdsanställda av före detta poliser och välutbildade yrkesmän vars uppgift är att behandla fångar med en viss personlig distans och inte bygga relationer till dem, men i Sverige har socialdemokraternas kriminalvårdspolitik uppmuntrat en slags "kompisrelation" mellan fångar och anställda. Det är nämligen en vårdares "plikt" enligt den svenska kriminalvårdspolitiken att bygga en nära relation till fångarna. Detta för att den intagne ska känna att någon bryr sig om honom och att han ska ha någon att anförtro sina problem.

En snäll tanke - men man ska inte glömma att fångar är fångar och om en frisk person bygger en relation till en person av kriminell natur kan det få farliga biverkningar. Att leva på jobbet dag in och dag ut med denna närrelation till fången kan få en vårdare, av mänskliga skäl, att börja lita på fången och det är då problemen börjar. När jag blev intagen upplevde jag att många av vårdarna gjorde ett yrkesmisstag. De tyckte synd om mig, jag kände det som om de inte trodde på domen mot mig. Därmed lyckades jag bygga relationer till dem. Jag var förstås inte ute efter att äventyra säkerheten, men om jag hade varit en sådan person hade jag kunnat lura brallorna av både de manliga och de kvinnliga vakterna och precis som Tony Olsson smugglat in en pistol. Men det blev bara en mobiltelefon och samtalen jag ringde var bara till min familj och mina vänner.

Av William Butt 30 jul 2004 09:37