Mamma dog igår

Cancern bodde i dig. Men ditt hjärta slog.

Ibland hostade du.

En gång var tionde minut lämnade jag rummet.

Jag behövde andas mellan sorgen och leendet jag gav dig.

Jag behövde döva ångesten jag såg i dina ögon.

För du är min mamma.

Älskade, lilla mamma.

Jag är tillbaka vid din sida, du har åkt ambulansen till Ruuthsgården och fått ett eget rum. Du säger att det skumpade och hoppade lite väl mycket under färden dit. Men du är vid gott mod och du ler lite svagt. Det är tisdag och solen skiner utanför fönstret.

Jag trodde att jag skulle komma och gå under dagarna som följde. Att jag skulle bli en tillfällig besökare som inte orkade se dig mer än nödvändigt. Jag var så rädd. Minst i världen.

Jag visste ännu inte att kärlek reser små pojkar upp.

Onsdag var en ny dag. Jag tror inte du visste att solen gått upp ännu en gång. Jag körde de tio milen från Hässleholm.

Du ligger i sängen och pratar om att du nog borde gå iväg och hämta morfinet själv.

"Nej, det tror jag inte" säger jag. "Det är nog bäst sköterskorna gör det."

"Men då går jag hem och lagar middag."

Sa du, som inte kunnat stå på benen de senaste tre veckorna. Du var lite yr.

Morfinet kom. Syster och jag säger hejdå till dig. Vi skulle gå hem.

"Vi älskar dig" sa vi. "Vi älskar dig."

"Hejdå mina älskade barn", viskade du under de tyngda ögonlocken.

Jag trodde faktiskt att jag skulle åka hem efter det. Så blev det inte.

Torsdag morgon vaknar jag i ett rum på vårdhemmet Ruuthsgården. Jag har sovit i två timmar. Resterande tid vakade jag hos dig med underbara sköterskan Carolina.

Jag var livrädd hela tiden. Det hjälpte att ha ett proffs vid sin sida. Du såg ut att ha ont. Dina andetag rosslade och du kramade min hand. Du svettades. Febern steg och sjönk. Du grät nog lite.

"Har du ont lilla mamma? Har du ont?"

Du nickar och vi ringer efter nattpatrullen. De kommer direkt. Mer morfin och du slappnar av. Du ler lite igen och andas lugnare.

Och jag ville inte sova. Jag vill inte lämna dig. Det var pojken i mig som ville åka hem tidigare. Mannen stannar och gråter, skakar och blundar. Klappar dig på handen och ler när du tittar upp. Men han är livrädd. Du är hans enda mamma. Du är hans livboj.

När jag säger till dig att jag älskar dig orkar du inte svara.

Jag ser det i dina ögon. Sorgen. Smärtan. Armarna som vill resa sina krafter och krama mig en liten stund.

Jag kysser dig på pannan och viskar "jag älskar dig."

Jag väntar. Du sväljer och kämpar. Och så kommer ordet.

"Samma" säger du. "Samma."

Utanför dörren bryter jag ihop när ingen ser det.

Min älskade syster kommer för att lösa av mig. Hon är hos dig nästan hela tiden. Hon gråter lite och kramar din hand. Vi rörde vid dig nästan hela tiden. Märkte du det?

Under dagen dyker väninnorna upp och du får lite mer krafter. Du talar igen.

"Hejdå allihopa", säger du till dem när de står där. "Hejdå allihopa."

Orden hörs inte när någon rör sig. De smyger overkligt tyst ur din mun.

Du vet att de inte ska gå hem ännu. Faktum är att de inte kommer att gå alls. Inte på flera dagar. Men det spelar ingen roll, för det är inte så du menar när du säger "hejdå allihopa."

Det är ett farväl medan rösten bär, när orden fortfarande rullar över tungan.

På torsdag kväll talar jag om det för dig igen.

"Jag älskar dig." Och kysser din panna. Klappar din hand.

Du ser mig i ögonen, men du kan inte svara. Dina läppar orkar inte pressa fram ljudet. Det blir inte ens ett "samma." Så jag hjälper dig.

"Jag vet vad du vill säga", viskar jag. "Samma."

Du ler och nickar.

Och sen går tiden, jag är så trött att jag förlorar kontakten med verkligheten. Vi lämnar byggnaden bara för att äta och duscha. Jag vet inte om jag sov de första nätterna.

Men jag var där. Min syster och hennes man var där.

Hennes båda väninnor var där.

Mammas bror var där.

Min före detta flickvän var där.

Vi lämnar nästan inte rummet under de sista fyrtioåtta timmarna.

Och personalen kommer hela tiden med kaffe, bullar, läsk, mat. Det går inte långa stunder innan de dyker upp och frågar om vi saknar något. Jag har aldrig träffat så många änglar på samma plats, faktum är att jag inte tror att jag någonsin träffat så många änglar förr. Inte i det här livet. Inte i något liv.

De fixar sovplatser. De klappar mig på armen.

Jag glömmer mina cigaretter. Snart, tio minuter senare, har jag två paket i handen. Båda sköterskorna säger samma sak.

"Jag hade ändå så många med mig."

Var kommer alla dessa underbara människor ifrån?

Och när de kommer in till dig, mamma, är de verkligen som skickade från ovan. Lugna och fina, värdiga, mjuka, lugnande, professionella - de är hela orsaken till att dagarna blir lättare. De skänker värdighet till hela processen. Jag kommer aldrig någonsin att glömma bort dem. Aldrig. De gav dig vad du önskade när du ville dit, mamma. Värdighet.

Mamma.

Lilla, vackra, underbara mamma.

Ibland skrattar vi i det lilla rummet. De sju som sitter där tisdag till söndag. Vi pratar som vi brukar göra och försöker att inte vara ledsna hela tiden. Någon håller dig i handen, hela tiden ser vi till att någon klappar dig på båda armarna och håller dina fingrar varma.

Du rör dig inte. Tittar upp bara ibland. När du öppnar ögonen kan man försöka prata med dig. Men inte för mycket.

Armarna är blåstuckna. Andetagen rosslar som om ett lokomotiv körde fram och tillbaka över en rostig räls i halsen på dig.

Och så frågorna.

"Har du ont? Mamma, hör du mig? Har du ont?"

För det var det sista du sade till mig.

"Jag ska inte ha ont. Jag ska inte."

De ger dig morfin hela tiden. Du får en pump på magen som håller nivåerna jämna, men jag minns inte riktigt när du fick den insatt. Det var någon gång mellan tisdagen och lördagen.

Droppet är borta. Du får ingen näring. Lite lugnande medel sätts in.

Du orkar inte röra dig alls längre. Ibland ser du på oss när vi kommer in i rummet, ögonen följer oss hela vägen från dörren fram till sängen.

Söndag. De säger att du ska dö idag. Nästan säkert.

Du ska dö på en söndag och vi kedjar fast oss vid din blick när du orkar lyfta ögonlocken.

Bara en gång under alla nätterna tvekade en av nattsköterskorna att ge dig lugnande. Kanske behövde du det inte. Du fick det ändå.

Jag sa åt henne ge dig det och jag kommer aldrig att glömma bort just det där. För du log åt att jag hade tolkat dina ansiktsrörelser rätt, du kramade min hand mycket längre än slumpen tillåter och såg mig i ögonen en liten stund. Det gjorde mig glad för jag visste inte om jag gjorde rätt som sa emot henne.

Men söndag eftermiddag.

Vi sitter stilla och väntar. Andetagen är så små.

Vi letar efter dina ögon. Du kramar våra händer.

Kvart i fem sitter jag ensam kvar med min morbror och min före detta flickvän.

Han, morbror Gunnar, lutar sig fram och pratar med dig lite extra. Någonting händer, jag hinner aldrig reagera.

"Conny, kom. Fort."

Jag sitter där och håller i din hand när du slår upp ögonen, du öppnar dem helt och luften kommer bara stötvis ur din strupe. Morbrorn har sprungit efter min syster.

Du andades så litet, mamma. Du kämpade så tappert.

Plötsligt är hon där bakom mig, min syster, och jag hör henne säga orden om och om igen över dina tunna andetag.

"Jag är här, mamma. Jag älskar dig."

Jag säger likadant. Och precis då, som om du väntat på att vi båda två ska stå där hos dig, sluter du ögonen och rummet blir tyst en liten stund.

Så hör man ljudet av tårar som faller mot golvet och jag brister.

Hela rummet brister och världen går under.

Och jag hatar dig, din satans jävla skitgud.

Smärtan i mitt bröst trycker ihop mig. Det rinner en flod ur mina ögon och jag skulle inte kunna hindra den med all hjälp i världen.

Jag tittar på dig igen.

Du andas verkligen inte längre. Du är tyst.

Jag vill dränka världen i mina tårar, jag vill dränka världen i mina ord, jag vill svämma över hela jävla skiten med sorgen i mitt hjärta.

För du finns inte där längre.

Och jag håller i din hand igen. Och jag kysser din panna.

Och jag torkar mina ögon. Och jag säger att jag älskar dig och jag kan inte orka längre. Jag kan inte behärska mig.

Jag önskar dig tillbaka, mamma. Jag önskar dig hem igen.

Jag är så liten, så plötsligt.

Jag känner mig ensam i hela världen.

Och sex dagars ångest kastar mig mot stjärnorna. Vi har knappt lämnat din sida på sex dagar, mamma. Märkte du att vi satt där? Snälla. Snälla.

Jag vill att du ska veta att vi vågade vara där.

Kände du som jag? Att det var fint, att det var ett farväl med värdighet.

Att pojken Conny aldrig tidigare känt så mycket otvingad kärlek, så rena känslor, röra sig i ett rum och växa till något fantastiskt.

För jag vågade sitta där tillsammans med de andra när du dog.

Jag höll dig i handen och jag var så rädd och jag var så liten.

Jag var ingenting när du tittade på mig och slutade andas.

Men jag hörde dina ord eka genom luften, mamma.

Hörde dem bakom

tårar
tårar
tårar.

Hejdå allihopa.

Hejdå allihopa.

Av Conny Palmkvist 27 jul 2004 15:03