Känsla, minne och min passion

Stadshagen, två mål. Jörgen kommer på vänsterkanten och han är trängd. Jag visar mig och hjälper honom en sekund med att ta över bollen och bevakningen. Jörgen fortsätter sin distinkta löpning och han och bollen återförenas på en tom yta längre ned på planen utanför straffområdet.

Mål.

Det var hans mål. Hans löpning och avslut men utan mig hade det inte gått. Hade han dribblat hade försvararna samlat sig och han hade fått söka hjälp ändå men då med ett sämre alternativ. Han fick mig att se bra ut för jag fick lägga en delikat djupledsmacka och jag fick honom att se bra ut som en målskytt. Som ni nu märker kan man utveckla detta moment till allt från en hyllning till samarbete, taktik eller vad som helst. Man kan göra det till en vetenskap som kräver tanke och eftertanke.

Ändå tänkte vi inte...

Han kände att nu drar jag och jag tänkte inte på något. Jag bara stod rätt, fick bollen och gick på känslan. Hade jag tänkt och tittat hade löpningen varit förgäves och min orörlighet och dåliga teknik gjort att jag tappat bollen. Jag kände. Den som pysslat något med kognitiv terapi, meditation eller annat som involverar det undermedvetna vet att det är svårt att skilja på tanke och känsla. De flesta som pysslar med denna sport och liknande vet att i 80:e minuten så är det inte lätt, ibland omöjligt att tänka, och kroppen lyder en inte.

Man pratar om tänkande fotbollsspelare som stora genier. Zetterberg, Sammer, Albertini och Gazza var sådana spelartyper. De håller ofta i bollen länge och tänker, tänker. Det kallar jag spelgenier, spelstrateger ja vad som helst.

Därefter har du spelare som Hagi, Klinsmann. George Best och Figo. Detta är spelare som självklart kan tänka som spelare men de har mer spelKÄNSLA. När Best blev tränare så började han förstå att han inte begrep ett dugg om taktik och de attribut som krävs av en tränare. Han kunde inte ens förklara med intelligenta ord varför han var så bra själv. Jag tror han följde sina känslor till fullo, vilket
också bevisas av den mannens hämningslösa konsumtion av pilsner och prinsessor.

Själv är jag nykterist och drogen fotboll räcker åt mig i ren eufori. Jag må i mitt skrivande om Sverige vara både bitter, bjäbbig och gnällig mot vårt landslag, men det som driver mitt intresse är inte kverulans utan att jag faktiskt blev frälst av fotbollen under VM -94 och vill ha mer. Eufori. Jag tror många är med mig.

Jag var där den där kvartsfinalsnatten på Bells på Götgatan när Håkan Rastamo svängde runt dolmen efter slutsignalen, en man sprang ut på gatan och fick spasmer av glädje vid Brolins mål och när kvitteringen kom så krossades alla glas som åkte ned från hållarna i taket. Vår värld stod still då i fotbollens storm och i mitten på stormens öga var lilla Sverige. Svensk historia skrevs den kvällen och denna gång handlade det om dimma, slag och kungar fast inte av sådan sort som Lindqvist sitter och spiller sitt småborgerliga drägel över. Tomas Brolin var kung. Slaget i San Francisco vann vi och in i dimman for vi.

Uppe på Sergels torg slängde sig en 50-årig turk i min famn. Han hade målat en svensk flagga på sin nakna överkropp och tillsammans grät vi av lycka. Vi var lyckliga som barn. Till och med stela tråkiga jag dansade den dagen och den där gnälliga typen som alltid säger "fansvenskarärsåtråkiga" kunde inte ses så långt fyllögat kunde nå. Han hade förmodligen bojkottat fotbollen och knaprade på en morot i en potatiskällare i Örkelljunga. Senare skrev en amerikansk dagstidning om semifinalen mot Brasilien "att det var som att se ett slagfartyg försöka sänka en roddbåt men att det behövdes 75 minuter för att göra det". Sådant sved. Men inte märks sådan sveda när den starkaste av sommarsolar redan svett ens fotbollstörstande kropp. Sådant kan gott svida när man förvandlat livet till något som sker antingen mellan eller under en match. Till sist kom after-sun krämen i form av 4-0 mot ett Bulgarien som spelat ut Argentina och Tyskland och därefter förvandlades Stockholms Vattenfestival till en gigantisk efterfest.

Den sommaren kommer jag alltid att berätta om för min son och alla andra yngre. När namnen Kenneth och Martin fick alla världens försvarare att byta ut shortsen mot Pampers och Thern, Mild och Schwarz malde sönder mittfält efter mittfält. När Ravelli tippade knorrade brasse-skott på kul. Därefter fick vi problem mot Island....och känslan, spelet försvann.

De korsfäste vår Jesus efter Ungern hemma genom att köra in en skruv i hans fot. Sen gick allt fel och med pannan dunkades mot Ernst Happels metallräcke såg jag det sista av vad som kan kallas landslag. Med huvet i händerna på Selhurst så såg jag Brolins sista framträdande. Det var bra, han var som i fornstora dagar. Bara för en match men jag blev bitter och tvivlade. Förlåt mig Sverige.

Som ett barn som väntar på att det roliga skall komma tillbaka. Ge mig VM-kval nu. och jag är nu ivrig och dräglar av återhållen extas. Men det är klart man får vara ett barn ibland. Det är ingen dum känsla det heller.

"The game is the child inside a man"
- Ruud Gullit.

Av SHQ 02 jul 2004 14:05