sourze.se

Jag har satt spår i historien!

Jag fick ett brev på posten för en liten tid sedan. I det brevet låg det en uppsats skriven vid Institutionen för samhällsvetenskap, psykiatrisk rehabilitering, vid Örebros Universitet.

Uppsatsen är skriven av tre personer som arbetar vid socialbidragsenheten i Norra Botkyrka. Uppsatsskrivarna är Maria Evensson, Jennie Liljegren och Linda Petersson samt handledaren för uppsatsen är Gunilla Alenfelt. Gunilla är en bekant till mig sedan 10 år tillbaka. Det var hon som hade skickat denna uppsats till mig. Jag läste den.

Uppsatsen handlar om den problematik som kan uppstå omkring en person som har en psykisk störning men är utan sjukdomsinsikt. Det är en fallbeskrivning. Fallet "Eva" är sammanställt utifrån flera olika personer som uppsatsskrivarna mött i sitt arbete på bidragsenheten. Eva behövde hjälp med pengar. Hon hade därför ansökt om s k försöjningsstöd. För att få försörjningsstöd krävs det i de flesta fall att klienten står till arbetsmarknadens förfogande eller styrker sjukdom genom ett läkarintyg. Eva ansågs vara psykiskt störd, men hon förstod inte detta själv. Ur detta perspektiv var Eva inte samarbetsvillig med bidragsenheten.

Situationen reser frågor om hur och på vilket sätt bidragsenheten får agera. De är omgärdade av lagar och regler som de måste följa. Av den anledningen hade uppsatssrivarna tagit kontakt med sina tillsynsmyndigheter länstyrelsen och socialstyrelsen. Eftersom

"Det var väldigt svårt att få tag på någon från socialstyrelsen som ville ställa upp och svara på våra frågor. Vi lyckades till slut med att hitta en respondent, men tyvärr fick vi inte in svaren från socialstyrelsen i tid för inlämnandet av uppsatsen"

så är det bara länstyrelsen som gett sitt svar. De har däremot engagerat sig desto mer i uppsatsskrivarnas frågor.

Det är i uppsatsskrivarnas kontakt med länstyrelsen som jag helt plötsligt dyker upp. Jag kommer där som en annonym anhörig till en lika annonym bror med psykiska problem utan sjukdomsinsikt. Respondenterna på länsstyrelsen hänvisar till det JO beslut 2452-1997 som föranleddes av min anmälan av Mölndals socialtjänst när de inte gjorde något för min bror. Med hjälp av det beslutet talar länstyrelsen om att socialtjänsten har skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet för att motivera en person att ta emot stöd och hjälp. Det allra viktigaste är att socialtjänsten skall göra detta även i de fall då det inte finns förutsättningar för att använda tvångslagstiftning.

Med hjälp av detta beslut täpper länsstyrelsen till ett hål i det svenska samhället. Det är inte meningen att en människa i vårt samhälle ska lämnas vind för våg att ruttna bort i sin egen skit bara för att hon inte blir aggressiv eller kriminell. Det är meningen att dessa personer ska få stöd och hjälp även om de inte förstår att de behöver hjälp själva.

Det läckande hålet i det svenska samhället är tilltäppt med en kork. Nu gäller det att göra denna kork till en stabil grund att stå på. Det krävs kunskap om hur vi skall göra i samhället för att stödja och hjälpa dessa personer. Denna kunskap har det svenska samhället precis börjat att förstå att vi saknar. Det är detta som uppsatsskrivarna kommer fram till. Här krävs det utbildning och forskning. Det är just detta som min vän Gunilla Alenfelt sysslar med. Hon har forskat i psykosocial rehabilitering och håller kurser i detta. Denna uppsats har tillkommit just på grund av att uppsatsskrivarna gick en kurs för Gunilla.

Under mina år som jag känt Gunilla vet jag hur svårt hon har haft för att få praktisera sina kunskaper som psykiatrisk arbetsterapeut. Jag vet också att där hon har haft möjlighet att utöva sina kunskaper så har resultatet varit gott. Hon har utvecklat en rehabiliteringsfilosofi som är hållbar. Den bygger på att ta tillvara på det friska i människan och aktivera detta. Gunilla har länge arbetat i hårt motstånd, vilket är förvånande.

När jag läser uppsatsen får jag väldigt blandade känslor. Uppsatsen är bra, det är inte den som är problemet. Utan det är den insikt som jag får av att läsa den.

Insikten består av att denna kork som täpper till hålet i vårt samhälle består av min bror Robert, min pappa James och min mamma Mercedes samt att det var jag som gjorde en kork utav dem. Det är min familj som sitter där. Och jag är här.

Hade inte jag vågat att bråka, så hade inte länstyrelsen haft ett JO beslut att luta sig emot. Jag borde bli glad, men jag kan inte glädja mig. Det känns orättvist att jag inte sitter där tillsammans med dem. Men hade jag följt dem i döden så hade de aldrig blivit en kork. Utan mig, inga anmälningar till myndigheterna. Men min överlevnadsskuld finns där i mig. Det är jag som ska fortsätta att leva i detta samhälle som så aktivt krossade min familj. Jag försöker att finna en mening med livet igen, men det är svårt. Jag känner mig inte välkommen längre.

På sätt och vis vann jag kampen mot myndigheterna, men det är en vinst jag inte kan glädjas över. Kampen var orättvis och kränkande. Ensam fick jag slåss emot myndigheterna. Den lilla hjälp jag hade ifrån början försvann sakta under tidens lopp. Ensam skulle jag klara av all juridisk taktik som välutbildade jurister hade som yrke att dänga mig i huvudet med. Deras ambitioner var att försvara de sina och sitt revir emot min åsikt. Det var de skickliga på.

Eftersom jag drev anmälningar både mot socialtjänsten och sjukvården, så hade jag ett tvåfrontskrig. De bara försvarade sig emot mina anfall, utan att bry sig om vad det var de försvarade. Nu har det visat sig att de försvarade okunskap och maktmissbruk.

Nåja, lite orättvis är jag nog. Visst blev jag erbjuden lite hjälp en gång. Jag blev uppkallad till förtroendenämnden på Bohuslandstinget där två personer i två timmar erbjöd mig en enda sak, nämligen psykologhjälp emot mina känslomässiga problem. De ansåg att jag överdrev mina anklagelser mot myndigheterna. Det sista jag sa när jag gick därifrån var
- Jag behöver ingen psykolog, jag behöver en advokat.
Men det hjälpte de inte till med.

Jag vände mig till en advokat själv. Han åtog sig fallet, tog upp det till diskussion en gång på Sahlgrenska sjukhuset och sedan försvann han med eld i rumpan. Han måste ha blivit rädd. Efter ett tag skickade han ett brev, där han påstod att jag behållit materialet. Han glömde visst bort att han hade kopierat det själv. Det var här jag slutade att slåss. Jag orkade inte längre. Då hade jag hållit på i flera år.

Det är inte konstigt att vårt samhälle inte utvecklar någon kunskap om hur personer som min bror och fallet Eva ska kunna hjälpas. Myndigheternas agerande tystar människor. Det är inte många som vågar ta strid för ett bättre samhälle med det motståndet. Priset att betala är allt för högt och det finns inget tack att vänta.


Om författaren

Författare:
Marie Hellström

Om artikeln

Publicerad: 01 jul 2004 08:25

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: