Nisse, Bimannen och Transvestiten

Del 1 Nisse
Det kommer alltid att finnas livsöden som en hel mänsklighet mer eller mindre kräver att få ta del av. Det byggs upp diverse kulter runt personen ifråga, med böcker, film och exklusiva sällskap. För varje "kändis" finns säkerligen minst tio andra med ett minst lika fascinerande livsöde, men de kommer aldrig att bli "kändisar". För deras liv var/är inte tillräckligt avvikande eller udda. Jag har haft turen att träffa på tre människor med udda liv. Två som hör till dem som kommer att falla i glömska, när vi som kände dem är borta. Och en som kommer att leva kvar lite längre.

Den första, Nisse, lärde jag känna på den tiden jag var sambo. Vi passerade hans stuga dagligen på väg till och från jobbet. Min sambo visste att berätta att han hade bott i den lilla stugan i många år. Till en början med sin mor och en bror och att brodern tagit sitt liv någon gång på 1960-talet. Och sedan dess hade han bott i den lilla stugan ensam.

Nisse hade hunnit fylla 90, när jag lärde känna honom. En man med både kroppen och förståndet i förvånansvärt bra skick. Han klarade sig i stort sätt ensam och högg fortfarande det mesta av sin egen ved, odlade sin potatis och påtade i sin lilla trädgård. Grannfrun kom förbi ibland och hjälpte lite med städning och tvätt. Men han hade börjat tackla av lite och hade problem med att ta sej till brevlådan på hösten och senvintern. När vägarna varken var bara eller snöbelaggda. Det blev för halt och riskabelt att cykla och sparken tog sej inte heller fram.

Så vi började ta med hans post, när vi ändå passerade både brevlådan och stugan. Och självklart var vi tvungna att stanna till på kaffe då och då. Själv dricker jag inte kaffe, men min dåvarande sambo gjorde detta. Och fick förmodligen något som påminde mer om rävgift i sin kopp än kaffe.

Till saken hör nämligen det att i Nisses stuga fanns ingen ström. Telefon fanns, men i övrigt fick han förlita sig på gamla tiders sätt att leva. Med utedass, jordkällare och ved som värmekälla och den gamla vedspisen för all matlagning. Oftast kokade han kaffe så det räckte en hel dag och värmde sedan bara på lite i en kastrull åt sig och eventuella gäster.

Till mej köpte han efter första gången en helt egen flaska saft och ställde fram den och en tillbringare med vatten. Glaset var inte alltid det renaste och det hände att det låg lite mossa och flöt överst på vattnet. Och hade han inte varit iväg och handlat på en vecka, gällde det att titta lite extra på fikabrödet, så det inte var allt för dåligt. Mandelkubb var det som i regel var ofarligast att äta av. De blir inte förstörda på några dagar och håller sig, även om det är varmt. Nisse hade heller inget körkort eller bil och fick förlita sej på grannar som tog med honom för att handla.

Det fanns en liten batteriradio som var hans kontakt med yttervärden och vad som hände där och så den lokala tidningen. Han läste mycket och på vinterkvällarna kunde vi ibland se hur fotogenlampan över köksbordet lös, när vi varit iväg någonstans och kom hem lite senare.
Nisse berättade att han hade börjat jobba i skogen när han var 12 år gammal. Kört häst med timmerlass och han berättade även om andra stugor och hus ute i skogarna. Om människorna som hade levt där, om danser och svunna tider.
Han hade en underbar humor och älskade att fälla roliga kommentarer. Hans ögon riktigt lyste, som hos en liten buspojke, när han lyckades att få oss att skratta.

När socialstyrelsen skickade ut förfrågan om hur man ställde sej till donation, plirade han med ögonen och frågade oss;
"Vad tycker ni, vad ska jag kryssa i? Ja eller nej? För mitt hjärta måste väl vara bra, det har ju hållit i 90 år redan."
Likaså när han klagade över att han hade ont i ena armen.
"Kan ni begripa, att jag har ont i vänsterarmen men inte höger? De har ju varit med lika länge båda två."
Han skrockade även glatt den dagen vi såg att han skaffat låda åt en katt som flyttat in:
"Kattusling har det bättre än jag. Själv får jag gå ut."
En gång hade jag med mej min mamma hem till Nisse och som den charmör och spelevink han var förnekade han sej inte, när han frågade mej;
"Vad är det för söt liten flicka du har med dej?"
Min mor hade inte hunnit fylla 60 än, men det var inte så många år kvar.

Jag och sambon hade hunnit och flytta isär nått år tidigare, när jag fick höra att Nisse var borta. Han hann inte fylla 96, men det var inte långt ifrån. Han fick inte dö hemma, men det var inte speciellt lång tid han hann tillbringa på sjukhuset eller hemmet, innan han gick bort.
Det kändes vemodigt i hjärtat att höra att han var borta. Samtidigt kunde jag inte låta bli att le, när jag mindes hans blå gammelmansögon, som kunde bli så pojkaktigt finurliga, det vita håret, som fortfarande täckte hela hans huvud och hans kommentarer. Och hur han beklagat sej över att det tagit slut mellan mej och sambon. Hur han erbjöd mej att få flytta in i kammaren och även skulle friat,
"Om jag bara var 50 år yngre."
Och jag hade antagligen tackat ja, för Nisse måste varit en stilig kraftkarl i sina dagar.

Av Ilona Betula 11 jun 2004 16:24