"Pingstvännerna"

Det har förstås inte gjort det mindre spännande att ta del av vad veckans poesivänner har haft att bjuda på!

Det har inte varit kommentarernas Vänliga Vecka inför pingst, vi får skylla på vädret, men det har inte betytt att färre begåvade dikter har publicerats under den här tiden. Jag läser om matematiska problem som inte är mitt ämne!, vackra tankar, drömmar, månvarv, liv och mycket annat som satt små fingeravtryck på mina läsglasögon. Dom ögonen är nya och dom får mig att se bildad och lika klok ut "som en rugguggla", som grannen i största välmening sa, när jag med dem på näsan gick ut och hämtade posten under nymodighetens högtidligaste gravallvar. Jag nickade lite kort och skyndade mig in, för att direkt innanför dörren bågna av skratt över närmaste hallstol. Det är underbart med situationskomik. Den sorts humor som det inte går att återberätta så att någon annan förstår det roliga i det hela, utan som måste medupplevas och som bygger på en stämning, ett uttalande eller händelse med anknytning till just det rådande tillfället…för just den typen av stämning, uttalande eller händelse. Det där blev invecklat, men jag tror ni förstod ändå.

Nog om det; vill hellre berätta för er att detta har varit min svåraste omgång hittills; jag har fått konsultera all den sinnesnärvaro, hjärnaktivitet och fingertoppskänsla som mitt arma väsen har kunnat frambringa. Men, O´boy, vad det har varit trevligt!

Inskrivna för vecka 3 i maj är:
Cristobal Engström Duran med "Vad jag vill", Margaretha Osju bidrar med dikterna "Sex,sex, sex" och "Två röster hörs". Karin Dahlin är produktiv av sig och har bidragit med 5 dikter: "Drömsekvens", "Drömfågel", "Den längtan som förblir", "Ur förödelsen", och "Dräparen", Conny Palmkvist har tittat förbi poesiskolan och avlämnat dikten "Dies Lunae; II". Åke Holm har gjort sammalunda med sin dikt "Sekundärt". Åsa Welin har bidragit med dikten "What if", samt till mig inanmält 4 andra dikter som har publicerats förhållandevis lite galet i poesi & litteratur: "Ta mig igen", "Rått kött!", "Jag älskar Dig... än i dag", och:

"Själens tystnadsplikt."

För det är ju så; har man kommit på andra tankar eller bara av misstag publicerat sina texter i fel kategori, så går det naturligtvis bra att samla ihop det material man vill bidra till poesiskolan med och sända det separat till mig under email: isabellasourze.se. Jag är inte omöjlig.

Det blir sex stycken deltagare i vecka nummer 3. Med samlade krafter har poeterna gett mig en ny utmaning, innan det blir dags för mig att på heltid gå ut i den bittrare verkligheten för att under sommaren badda litet tröst och tillförsikt på smärtorna inom människor som har vilsnat till i livet. Förhoppningsvis behöver jag inte lyfta på locket och vrida av värmen på poesiskolan under den här tiden, men kanske, kanske kan arbetssituationen bli sådan att jag behöver sno ett par veckors helledighet från mitt skrivande då. Då sker inga veckonomineringar, utan jag praktiserar möjligheten att slå ihop dom veckorna som jag har varit borta, senare. Men än är det inte dags!

Margaretha Osju bryter ut i "Sex, sex, sex", och det här får läsarna att vallfärda dit för att få vara med om något sexigt, och visst får dom det. Men inte i röd och svart spets. Dikten är precis lika svårflirtad som ett rutigt matematikhäfte. Det är väl här man skulle kunna känna en lång missräkning växa ut mitt i ansiktet, om man nu inte är en lättförförd matematiker, förstås. Men det är inte jag, så jag orkar bara inte med den här kluriga diktens grubblerier om spindlars likhet med-, och förhållande till svarta siffror, så jag fäster allt mitt hopp till Margarethas andra bidrag " Två röster hörs" istället. Där läser jag finstämda rader om livgivande regndroppar, bäckars saltdränkta tårar och om vattnets röster i olika dämpade tonlägen som till slut briserar i både ramaskri, makthungriga vrål och krigiska stämmor. Margaretha har intelligenta tankar och en stil som känns helt opåverkad. Nästan alltid faller hennes texter ut som fräsch och obegagnad dagg. Genom henne har jag hittills inte råkat ut för läsupplevelsens "deja´ vu", som man tyvärr alltför ofta gör i dessa sammanhang. Bara det är värt en eloge. Bra, bra.

Conny Palmkvist, en känslas mästare som gjuter olja på vågorna, döper månvarv, och som tränger in under huden skickligare än femtontusen envetna kvalsterbataljoner tillsammans. Förstår vad han har på sin självklara plats i himlen att göra, men inte när man ser att det finns så många nödlidande ögon att tända på jordnivå och som skulle behöva just den där stjärntändande förmågan, som man instinktivt förstår att bara Conny kan ordna med. Men jag tror han når dessa slocknade ögon bra, även från sina bokblad, där den här typen av poesi tycks höra hemma. Så han får väl min absolution. Dikten har i min tolkning ett slags tvillingbesjälning. Sedan finns paranteserna: / rasslande järnklumpen/heter mörker./ och /hudkryparen på mitt bröst/heter stjärna/; denna dova önskan om samhörighet mellan det löftesrika ljusets framkrypande över hjärttrakten med det fjättrande, hårda mörkret upplever jag, trots diktens ganska modlösa stämma, nästan som en vigsel. Även om denna dikt befinner sig några steg bakom den poesi som jag har kommit över av Conny, i övrigt, så kan jag inte låta bli att tycka om den. Conny är poesins vandring på vattnet, inte tu tal om den saken. Läs gärna "Dies Lunae; II".

Åsa Welin flyger in på engelska vingar, hon. "What if" uppfattar jag som en liten oförarglig trall som känns lagom bekväm mot ögonen, men som av sig självt inte lyckas ge mig mycket mer än så. Bättre blir det när hon håller sig på svenska och galopperar marken i "Ta mig igen": / Livet rider mig hårt/Piskan viner/Mitt huvud dras bakåt/ av tidens hand/Halsen blottas/. Kraftfullt och löddrande. Men så händer något. Återstående del tappar farten, går överraskande hastigt ner i lunk och jag får en misstänksam känsla av att diktens två stycken har sammanfogas av misstag, och att de i själva verket kommer från två olika dikter. Hör dom ihop? Men denna känsla utplånar Åsa skickligt i "Rått kött" istället, där tempot vrids upp igen; bröstet brister och livet rinner, och man försöker hålla sig fast i dörrkarmarna för att inte blåsa omkull i ren beundran. Dikten är enastående bra och jag tycker att just den här texten vandrar jämsides med Connys, en bit över krusningarna. Åsa fortsätter sin skriftliga vandring genom tvåsamhetens "klick" i "Jag älskar Dig…än idag" och "Själens tystnadsplikt, i vilken hon vädjar oss om att lyssna till nu:et i vilket hon förmedlar en välbekant, tryckande tystnad. Åsas diktning… märks och känns väldigt nära och väl.

Cristobal Engström Duran ger mig "sköna rysningar som trippar på tå längs hela min ryggrad" i sin dikt "Vad jag vill". Cristobal vill allt gott och raderna / Jag vill väcka dig med min ande/ och: / Jag vill ge dig min hud att bära/ - tilltalar mig mycket starkt. Jag vet inte om det är den synbart hittills snabba litterära utvecklingen som styr Cristobals penna, eller om det är en högre makt inom Cristobal som styr utvecklingen, men undan går det och bra blir det. Per e-post kommer ett personligt råd från mig till dig, Christobal. Kanske är det värt något, kanske inte - det avgör bara du, men ett litet "knep" kan man nog i vart fall få kalla det! -blink-

Karin Dahlin är i viss del vår samtids motsvarighet till Karin Boje, Dahlins dikter innefattar många underbara formuleringar som: / bara våra andetag /vidgar rummet/ öppnar en spricka/ så drömmarna kan träda in och: / utanför lyfter himlen/ sitt tak. Raderna kommer ur "Drömfågel". Den här darrande, veka utblottningen avmaskerar hon i "Drömsekvens" med bl.a. raderna: / min kära/jag är inte den du tror/den otyglade vreden föder mig/medan min hand/räcker dig en blomma/av skuld. Mångas dikter går som av ett slags trend i ockra nu för tiden, så också Karins "Ur förödelsen" som i övrigt deklamerar: / outhärdligheten/bär en slöja av sten/ försiktiga steg /ur förgörelsen/ stillar sinnet. Symbolspråket är smärtsamt direkt och griper tag i läsaren, jag kan inte annat än bli mäkta imponerad… / ur det söndrade/föds fågel Fenix/. I dikten "Dräparen" faller jag som en hög fura under skogshuggarens yxhugg för första stycket, och i "Månfas" följer jag med Karin ut i natten och låter mig förtrollas av mörkret som döljer tanken och "där månen aldrig har varit så magisk, svällande och kalkstensblek". Mycket vackert.

Åke Holm, han har med förlov sagt, bidragit den här veckan med något så primärt som "Sekundärt". Dikten trillade in i mina ögon, ett ord i taget, och fick mig å det första att sucka litet över att; "nu ämnade allt herr Holm driva med mig, stackars kvinna?" Den här salvan går jag inte på, tänkte jag, och gjorde sågen beredd. Men sågen slant omgående och transformerade sig till respekt. Kände mig skamsen över hur jag ens i hastighetens första skumläsning kunde missa ett så uppenbart budskap jag får skylla också det på ovädret, för det här var nämligen en fräsch och, för mig, helt ny konst att beskriva en levnadstid från-, till-, och mellan födelsen och döden på: /Mörker/Dovt/Ljus/Liv/Liv/ Lära/Leva/Lära/Längtan/ Leva/Leva/Död/Saknad/Leva/Leva/Leva/Död/Saknad/Leva/Leva/Död/Ljus?/ Ja, vad säger ni, är det ljus som väntar efter detta? I vart fall vill jag tro på det, och om så inte blir fallet, kan man fram till dess sola sig i ljuset från Åkes snabba, lättfotade dikt. Dikten uttrycker den mycket enkla och friktionsfria sortens vördnad, som jag uppskattar så oerhört mycket.

Nominerade för 3:e veckan i maj är, efter ett otäckt samvetsslitande, två jäntor som rimmar:

- Åsa Welin

- Karin Dahlin -igen


Lev väl, mina vänner, vi hörs av snart igen!

Av Isabella Mendrix 24 maj 2004 15:09