Hjältarnas ö Del 8 B

... Värdinnan kom till slut in och kallade på dem. De hade tio minuter på sig att ta sig från hallen till utsiktstornet. Väl där uppe stod han sida vid sida med Stina och tog spänt emot en karta av funktionären. Han var tacksam för de minuter han fått hämta andan och förstod att det var spänningen som gjort att han blivit trött av den lätta språngmarschen uppför trapporna. Han tittade på kartan en gång och lade den på minnet.

När startskottet gick sprang han lugnt nerför trapporna. Stina försvann åt höger när han hade tre meter kvar i backen. Utan att titta på kartan tog han sig till den damm han innan suttit och beundrat. Han vadade ut till ljusen och böjde sig ner för att ta upp asken under ytan. I den fanns tre ljus som enligt instruktionerna skulle sättas i, istället för tre med fel färg. Han tittade länge på ljusspelet men såg inga som avvek. Till slut såg han ett som var aningen ljusare än de andra och sedan ett till. Det tog tre minuter för honom att byta ut dem.

Nästa anhalt var en papperskorg där det låg tre bollar. Han var nu bredvid huset med bollspelet där man skulle pricka några pinnar. Han missade en och fick som straff vänta en minut. Han hade inte tänkt på det innan, men nu såg han kameramannen som följt efter honom. Jag är med i teve, tänkte han förskräckt. Tiotusentals människor tittar just på vad jag gör. Han fick åter känslan av att benen inte skulle bära honom men den försvann när funktionären visslade i sin pipa. Det var dags att fortsätta. Han träffade alla pinnarna.

Tredje uppgiften fick han i kassan till spelhallen. Han skulle i ett spel köra en motorcykel genom en skog med svåra hinder. Han körde ut ett par gånger och fick starta om men kom till slut i mål efter två minuter. När han reste sig såg han Stina sitta vid ett likadant spel. Hon verkade köra snabbt och säkert men han hade inte tid att titta noga utan rusade vidare. Vid nästa station stod en skylt. Halvvägs var bokstaverat i små blåa ljus. Jag är mycket långsammare än Stina, tänkte han samtidigt som han sprang fram till en liten biljettkiosk.

Av biljettförsäljerskan fick han vidare instruktioner. Ett pussel med tio bitar skulle passas i medan han skulle sitta i en jättelik gunga som for upp och ner, eller rättare sagt, gungade fram och tillbaka. Han tog sig ombord och hade inga svårigheter att lägga pusslet och när kontrollanten gett klartecken stannade den jättelika gungan. Sedan fortsatte han springa utan att ta upp kartan för han visste ändå att han skulle ta sig till radiobilarna. Men på vägen fick han en känsla av att det för tevetittarnas skulle verka märkvärdigt så han stannade upp och tog ändå fram sin karta. En snabb blick fick räcka innan det bar iväg igen.

När Skuffe var framme fanns där inga radiobilar utan istället ett meddelande om att han skulle ta på sig rullskridskor och åka en bana som var ritad på golvet. Han var stressad eftersom han trodde att Stina var långt före honom. Konsten att snöra på sig rullskridskorna tyckte han tog för lång tid. Han lyckades dock sedan ta sig igenom den allt för slingriga banan och hoppa över de hinder som fanns utan att falla och tog sig sedan tid på sig att snöra på sig sina vanliga skor ordentligt.

Han var orolig för nästa station som han visste var en berg och dalbanan som gick i en slingrande vattenränna. När han kom fram visade sig den vara avstängd och uppgiften bestod i att vada ut i vattnet och ta tag i ett rep. Det var inte djupt för anläggningen var nästan tömd. Det han skulle göra var att klättra upp för den första stigningen och sedan ta sig ner samma väg. Det var svårare än han först trott eftersom vattnet gjorde banan hal och repet ännu halare. Han lyckades dock ta sig upp utan att slinta och sedan ner igen. Nu visste han att det gällde att så fort som möjligt nå utkikstornet.

Han sprang fast han kände mjölksyra i benen. Längre bort såg han Stina springa in mot backen till tornet. När han tio sekunder efter rundade krönet kände han det som om lungorna höll på att sprängas. Han trodde att den vila Stina måste ha fått vid dammen skulle hjälpa henne och att han var förlorad. Ändå försökte han öka på takten trotts att det kändes som att springa i sirap.

Backen var avspärrad för att de tävlande skulle ta rulltrappan upp. Stina hade kommit en fjärdedel upp. Så fort han satte foten i trappan märkt han att den gick år fel håll. Det var nära han snubblade men han lyckades att följa med tillbaka och tog sedan trappan i två steg i taget. Han skulle egentligen inte orka detta, men det var som om viljan var starkare än kroppen som bara lydde. Stina hade det svårt på grund av att hon trotts vilan verkade mycket trött. När fem meter återstod till toppen var de nästan jämsides. Hon stönade och han förstod att hon inte skulle hänga med honom. Han lade sig så långt åt vänster han kunde. Det var trångt och han försökte sakta ner för att istället ta henne de sista meterna efter trappan. Samtidigt for hon ut med en arm. Hon hade snubblat och försökte rädda sig genom att ta tag i honom men for baklänges. Uppe på fast mark vände han sig om och såg förskräckt på när det lilla rödhåriga byltet långsamt rullade ner längst trappan.

Trappan stannades och en funktionär fick tag på henne. Med en fadd smak i munnen, trots segern, vandrade Skuffe långsamt mot målgången. Han möttes inte av publikens applåder. De var som att vandra bland statyer av marmor. Värdinnan som tog emot honom sa inget medan hon ledde honom ner för backen, ut från Liseberg och in i Rondo. På sin väg mot scenen kände han kyla stråla från de människor som satt runt omkring. Först hade han trott att de var tagna av Stinas färd nerför rulltrappan och var oroliga för hennes hälsa. Sedan kom den välbekanta tanken till honom att de trodde det var hans fel. Han såg upp mot storbildsteven och såg reprisen där det såg ut som han med handen knuffade ner henne. Ögonblicket efter såg man en liten blåslagen rödhårig flicka bäras in i en ambulans. Den for iväg med blåljusen påslagna. När han satte sig i soffan på scenen böjde sig Rune åt han håll och viskade "det här ska du få sota för".

- Vi har vår sista segrare för ikväll, sa programledaren med en antydan till darrning på rösten. Vi får hoppas att hans motståndare klarade sig utan allvarliga skador i denna den mest spännande kamp vi idag skådat. De andra kamperna var ju lite för ojämna. Vi brukar ha en intervju med segraren men först har våra sponsorer något att säga. När reklamen visade sig på storbildsteven gick programledaren fram till Skuffe.
- Du vet väl om att du kan bli diskad för det här unge man. Knuffade du henne eller inte?
- Spelar det någon roll vad jag påstår, svarade Skuffe. Någon annan skulle kanske ha haft gråten i halsen men Skuffe var van vid situationen hemifrån innan Klaus hade rentvått honom.
- Inga spydigheter nu, svarade programledaren. Egentligen skulle vi ta ut dig från scenen men innan vi hört med flickan kan vi inget göra. Det enda jag kräver är att du sitter tyst och stilla resten av programmet.

Skuffe som var orolig, både för hur de reagerat hemma och för Stinas hälsa, satt tyst och stilla de tio minuter som återstod av programmet. Programledaren lyckades få liv i publiken igen och manövrerade skickligt bort uppmärksamheten från Skuffe. Långeman intervjuades om sin makalösa utklassning av sin motståndare och Rune fick berätta om hur otålig han var för att få tävla imorgon igen.
- Imorgon lördag är vi tillbaka klockan sju på kvällen. En timme olidlig spänning från förmiddagens tävling och sedan den stora finalen mellan de två som blir kvar. Under förmiddagen är vi hos vår sponsor Volvo medan finalplatsen går på Nya Ullevi. Vi ses imorgon och tack för i kväll.

Fast han var helt slut kunde inte Skuffe somna den kvällen. De andra deltagarna hade prat livligt med varandra men undvikit honom. Han hade dragit sig undan till sitt bås men där mötts av sina egna dystra tankar. Det är svårt att ta sig till toppen men desto svårare att komma ner, tänkte han. Han hade vant sig vid att inte vara föraktad av alla och hade nu svårt att ställa om igen. Så fort han slöt ögonen spelades det han sett på storbildskärmen upp. Till slut blev han osäker på sin egen oskuld. När han till slut lyckats somna vaknade han genast med ett ryck och skrek: "det var hon som tog tag i mig".

Av John Jensen 15 maj 2004 20:42