Jag har seglat för om masten som en man uti unga år. Jag har delat hyra, med folk från olika nationer. Vi svingade bägarna i mässen, innan vi gick iland. På de mörkaste, skumma barer fortsatte gästabuden. Vi satt där sida vid sida. Tidigare nazister vid samma bord som judar. Serber och kroater i en salig blandning. Palestinier, kom
arm i arm med israeler. Islamer och kristna i samma gäng.
Själv brydde jag mig inte. Jag satte mig där en stol var ledig. Lugnt visste jag: "Blir du på kanelen Lennart är
det alltid någon som hjälper dig ombord." Helt rätt.
De städer, som idag är ruiner var tryggheten själv.
Många platser har fått nya härskare. Om folk där fått det
bättre vet jag inte. En sak är säker, i mitt eget hemland Sverige, kan jag inte besöka kyrkan, sjunga med i våra psalmer och veta att jag kommer hem oskadd. Ett biobesök, en fotbollsmatch, tyvärr saknas modet att gå dit. Hemmet är min borg. Tror man, tills man läst dagens notiser.
Hustrun, som är danska, upplevde åren 39-45 med utegångsförbud. Risk för att bli skjuten av tyskarna, efter mörkrets inbrott. Många av oss äldre, upplever nuläget, som "undantagstillstånd". Inte många vågar sig ut kvällstid.
När jag till slut, står vid Pärleporten, skall jag tacka Sankte Per för hemkallelsen. Skulle jag inte komma dit, utan hissen har gått neråt, spelar ingen roll.
"Hos Fan själv, kan det inte bli värre än här."
Av Lennart Ekman 12 maj 2004 11:39 |
Författare:
Lennart Ekman
Publicerad: 12 maj 2004 11:39
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå