Betraktelse av 1 maj

Det är tidig eftermiddag, fortfarande ljuvligt vårväder, då jag promenerar i den gamla "tändsticksstaden". På en gågata har moderaterna ett stånd, där de delar ut flygblad med temat "välkomna de nya EU-länderna". Jag tar emot ett flygblad och ställer mig sedan avsides för att betrakta allmänhetens bemötande av borgerlighetens budskap. De flesta tar emot M:s flygblad. En karl, som jag känner igen, tar inte emot flygbladet med följande motivering: "kan ni inte hålla er hemma en sån här dag?".

Långt borta, på den långa gågatan, ser jag något rött komma och hör i samma veva orkestermusik. "Nu kommer dom", säger de moderata kampanjarbetarna och ställer sig på rad längs trottoaren för att bereda väg åt de röda. Nu ser jag att det är "Röd front" som demonstrerar och den sura karln som nobbade moderaterna är med. Han väser, ännu en gång "kan inte ni hålla er hemma idag?". I ledet finns även punkare och anarkister.

Strax därefter kommer Syndikalisterna, deras tåg består uteslutande av punkare i tonåren. Förmodligen för att provocera stannar dom, mitt emot moderaterna och delar ut sina flygblad. En syndikalist slänger en tomat mot de borgerliga, medan de andra hånflinar mot muffarna som delar ut sina flygblad. En svartmuskig karl i trettioårsåldern, från Syndikalisterna, konverserar med den inbjudna moderata EU-kandidaten. Han har lagt syndikalisternas flygblad på M:s bord och babblar fullständigt osammanhängande, om politik. Han säger att M bara anställer svenska arbetstagare och att regeringen Bildt inte tog emot några flyktingar. Ett slag tror jag att blatten är full, men efter att han lämnat M:s bord får han syn på mig och det flygblad jag håller i handen. Då hoppar han på mig: "Hur kan du ta deras flygblad, du är invandrare, dom har ingen politik för dig?”. Allt det här, häver denne syndikalist ur sig, åt en främling.

Som alltid, då jag möter människor som inte kan argumentera, bemöter jag även denna gaphals med tystnad. Jag kan säga att jag inte är invandrare och förbanne mig mer svensk än han. Jag kan be honom dra åt skogen men gör det inte. Jag kan skälla ut honom, högt och tydligt på öppen gata, inför hans fåniga syndikalistpolare och andra förbipasserande – men gör det inte. Således ser jag mig själv efteråt som en mycket större människa än han.

Vid 15-tiden kommer det sista demonstrationståget och det är "det stora partiet". Jag står kvar och betraktar även detta tåg, sossar i medelåldern flinar hånfullt åt oppositionspartiet och trumslagaren i orkestern sparkar till en ungmoderat, som råkar stå i vägen för honom.

Jag hade själv vid ett sådant läge sparkat tillbaka, på den tjocka trumslagaren. Tack och lov var det inte mig han sparkade på. Plötsligt hör jag grova röster och vänder mig bort. En kille i åldern 25-30, uppträder hotfullt mot en annan muffare. Han säger: "Kan man inte få ha en enda dag på året, för sig själv?". Det ser ur att bli slagsmål, men blir dessbättre inte det.

På tåget hem, följande morgon, analyser jag gårdagens händelser: Vilket budskap skulle jag själv, som Opartipolitisk betraktare köpa och varför?
Kommer fram till att de som skränar entydiga slagord och beter sig som den svartmuskiga killen gjorde, har jag inget till övers för.

Självgoda politiker, som en gång om året demonstrerar offentligt mot det samhälle de själva administrerar, och har – i Sverige - administrerat i över 70 år vinner inte heller trovärdighet.

Politiker som delar ut flygblad och kan koda mottagarens kroppsspråk vid första ögonkastet, vinner däremot min trovärdighet. Därför tog jag emot M:s flygblad och har återigen fått se de rödas rätta ansikte. Det som de i media döljer med charmerande retorik och andefattigt floskel om de svaga i samhället, vilka tyvärr alltför ofta tycks köpa detta budskap.

Av Yohannis Petersson 08 maj 2004 18:41