Rea hos plastkirurgen

Vänta lite, nu förstår jag ingenting. Jag vill ju lägga till. Inte dra ifrån. En annan lyder: "Gör tre operationer och betala för två." Men jag har ju bara två. Kan jag ge den tredje till min väninna kanske, så får hon i alla fall ett av sina bröst i rätt höjd. Jag vet inte...

Det är svårt att vara nöjd i dag. Nöjd med hur man ser ut, menar jag. Överallt läser man hur man lätt och smidigt kan bli av med sig själv. Bli av med sitt skal liksom. Jag undrar egentligen vad som händer i våra barns hjärnor när de hör och ser alla de människor som ständigt gör om sig. De måste tänka så här; "Vilken dålig hantverkare och skapare Gud är, alla människor blir tydligen fel och måste göras om". De måste tro att vi alla är måndagsexemplar och att livet inte är värt något om vi inte stöps om och blir varandras kopior. Dussinmänniskor hela gänget. Barnen måste tro att ytan på oss är det enda som räknas och insidan, ja den är inte så viktig.

Personligen tycker jag det är svårt att inte ryckas med. Så är det bara. Snart fyller jag fyrtio och är inte längre den lilla unga smärta snärta som jag så gärna vill tro. Min äldsta son Simon växer förbi mig i racerfart och han ser alltid lite bekymrad ut när jag hoppar i min jeansjacka och mina rosa gympadojor. "- Men mamma, måste du..." Och det är ju så, jag ser i spegeln vad som håller på att hända, men jag kan bara inte acceptera det. Det är ju så nära. Jag är ju inte hundra år, "bara" fyrtio. Då är man väl nästan ung fortfarande. Snälla Simon, visst är man?

Jag funderar på allt skinn till exempel. Det finns så mycket skinn över på en del av oss lite äldre kvinnor. Det bara hänger där och slänger och är liksom inte till någon nytta längre. Elasticiteten är som bortblåst och den lite bleka, lösa cellulit huden har gjort sitt. Se bara på mina överarmar. Tittar man på dess undersida finner man där två stora tomma påsar som på något sätt känns så himla outnyttjade. Det första som slår mig är att man kanske skulle kunna klippa bort det bara. Men det blir nog inget bra. Men låt oss säga att man opererar bort det och sen sätter sig och syr väskor av det. Jag menar krokodilskinnsväskor är ju högsta mode, och jag har hört många karlar som kallar sin hustru både det ena och det andra typ draken, ödlan och monstret så man skulle säkert kunna hitta på ett klatschigt namn på en sådan välhängd väska.

Och tänk på allt hår som rakas, vaxas och bränns bort nu för tiden. På med lite klister och tryck fast det på hjässan på Pohlmans kamrater, så blir alla lyckliga och glada. Ta från de rika och ge till de fattiga, vilken super bra idé. Varför måste bara allting kasseras? Jag arbetar som flygvärdinna och där har vi ett bestämt uniformsreglemente som vi måste följa till punkt och pricka. Jag läste för en tid sedan att det numera var ok att ha skägg till uniformen. Och det gladde mig så, för jag har ett svart, grovt hårstrå som alltid trilskas med att växa ut mitt på hakspetsen. Jag har alltid ansat det i takt med mitt arbetsschema men kände mig nu lättad att jag kunde låta det växa fritt i vinden. Det var först ett bra tag senare som jag förstod att regeln inte gällde mig utan våra manliga kollegor. Sånt känns trist.

Plastikkirurgerna är i sitt esse just nu och jag tror inte jag känner någon i min ålder som inte smygtittat på alla dessa före-efter-bilder och tänkt att kanske, kanske en dag. Förr var i alla fall priserna min räddning. Jag tänkte alltid att jag ALDRIG skulle ha råd med en skönhetsoperation. Så behövde jag inte drömma mer om det alltså. Men nu är det ju inte så längre. Precis som priserna på allt annat här i världen, som vi absolut inte behöver men som producenterna tycker att vi måste ha, så är det numera inte heller så dyrt att få sin näsa uträtad eller sina läppar förstorade. Och då blir det ju genast lite klurigare.

Men jag måste säga. Det finns alternativ. Det gör det. Det ska väl inte vara så svårt. Jag minns när man själv var tonåring och man var förbjuden av sina föräldrar att ens köpa smink och än mindre att sminka sig. Det var bara att ge sig själv ett par rejäla örfilar på båda kinderna, så var rouget på plats. Sen bet man sig själv i läpparna en lång stund och vipps så hade man den rätta kyssefärgen. Kajal runt ögonen fixade man med en bit kol och de klassiska vita ögonlocken trollade man fram med lite potatismjöl. I dag ska ju läpparna var enorma i sitt omfång och folk går till klinikerna och fyller dem med både det ena och det andra. Men där tror jag på en annan variant. Be bästa väninnan ge dig en rak höger mitt på munnen, så sitter den där. Minst en vecka, kan inte misslyckas. Visst gör det ont, men det gör banne mig en plastikoperation också det är jag säker på. Det har jag sett på tv.

Jag har ett argveck. En djup, lång fåra som sitter precis mitt emellan ögonen uppe vid näsans början. Både min mormor och mamma har haft en likadan, och jag vet att jag borde bära den med stolthet. Jag för en gammal fin tradition vidare. Jag vet. Men det är svårt. Jag har ju sett sådana fina bilder på kvinnor som blivit som nya, efter att de låtit farbror doktorn fylla deras rynka med något oerhört giftigt, farligt och dyrt. Kanske skulle mina barn få se en mamma som inte alltid ser ut som hon är arg som ett bi, fast hon inte är det och kanske min man Patrik skulle gilla att jag såg lite snällare och oskyldigare ut i blicken igen. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad, och det är min spegelbild, Den skulle gilla en mindre fårad och sliten blick varje gång den möter mig i badrummet, det är jag säker på.

Sagt och gjort. Jag bestämde mig i förra veckan. Nu var det dags. Jag skulle våga. Jag bokade tid. Körde dit en tidig morgon. Satte mig i stolen och blundade. Det kändes nästan ingenting och på ett par minuter var det över. Jag fick en spegel i handen och öppnade sakta ögonen. Det var fantastiskt. Frisören hade verkligen lyckats. Hon hade klippt en underbar, tjock och framför allt lång lugg på mig, och rynkan syntes absolut inte längre. Simsalabim så var den bara borta. Tacka vet jag gamla hederliga husmorstips. Billiga är dem och de håller i alla fall vad de lovar!

Av Anna Bystedt 03 maj 2004 17:06