Puckelryggen del 1 av 3

Tunnelbanan rusade fram i underjorden, skramlade och skakade. Hon höll ett hårt tag om ledstången. Det var olidligt varmt i vagnen och svetten lackade i hennes panna. Vagnen krängde till, lämnade den mörka tunneln och gjorde en lång sväng in mot stationen. "Next stop: East Finchley", meddelade en monoton högtalarröst. Tåget stannade och dörrarna gled upp med ett sugande ljud. Rösten fortsatte: "Mind the gap, mind the gap".

Sara tog av sig jackan och började långsamt gå mot utgången. Folk stressade för att komma förbi henne, men hon tog det lugnt. Hon hade fortfarande gott om tid. Vinden var ljummen och fläktade skönt denna ovanligt varma vårdag. Medan hon gick mot utgången kom bilderna tillbaka i hennes huvud. Hon drog ett djupt andetag och gick mot utgången.

Hela händelseförloppet spelades upp som om det varit en drömsekvens. Hon ville bara radera ut det hela och låtsas som om det aldrig ägt rum, men filmsnutten spelades upp om och om igen som om det var något jävla reprismål i en fotbollsmatch; Han där i mörkret längst inne i baren. Hans bruna ögon som glittrade, men inte för henne. Längst inne på den där gaybaren som var så jävla trendig. I knäet på en slemmig kille hon aldrig sett förut. Hans leende - lite lagom drogad sådär. Som om han inte brydde sig att hon stod där och blev sårad. Ett sexigt, förföriskt leende. Han var en sån egoist. I sitt tillstånd totalt avkopplad från det som hände runt omkring honom.

Hon hade försökt slita honom därifrån. Hon hade skrikit och försökt slå. Hon hade betett mig som en hysterisk och gjort sig till åtlöje fast det var han som borde skämmas. Han hade ju sagt att han älskade henne. Han hade älskat henne med sån frenesi att hon totalt tappat bort sig själv. Han var den vackraste, sexigaste kille Sara någonsin träffat. Den enda man hon någonsin älskat på riktigt - den enda anledningen till att hon fortfarande var kvar i London, trots att hennes studier var avslutade för flera månader sen. Och nu hade allting spolierats - pulveriserats. Sara fattade ingenting. Hans tal. Hans osammanhängande, sliriga försvarstal. Han hade tyckt att hon skulle gå därifrån. Hon ville inte, men gick tillslut. Tillbaka till sitt lilla studentrum hon hyrde, där hon lade sig på sängen. Helt tom inuti, helt förkrossad. Allt kändes kallt och meningslöst utan honom.

Dom hördes inte av på några dagar. Hon hade nästan gett upp hoppet. Så ringde han en dag - bara sådär. Som om ingenting hade hänt. Han ville träffa henne - saknade henne, sa han. Sara hade sagt nej. Hon skulle minsann visa att hon klarade sig utan honom. Han hade låtit ledsen. Lagt på luren. Det kändes som om hennes hjärta skulle slitas i bitar. Hon ville ju träffa honom. Det enda hon ville här i världen var att få ta på honom igen och älska med honom som om ingenting hade hänt.

Sara måste intala sig att hon skulle klara sig utan honom. Hon skulle nog fixa ett jobb. Vadå inte arbetstillstånd! Det fanns tusentals människor som jobbade i London utan arbetstillstånd. Och hem ville hon inte åka. Vad skulle hon hem till tråkiga Stockholm för.

Hon hade sett jobbannonsen i tidningen The Standard: "Äldre man söker hjälp med maskinskrivning", hade det stått. "Viss städning förekommer. Gärna utlandsstudent. Rum finnes." Sara hade ringt direkt. Hon visste att det var en chansning. Man kunde ju aldrig veta vilka galna människor som fanns därute. Mannen lät som en riktig gentleman. Han var sjuttioåtta år gammal och änkling sedan några år tillbaka. Nu hade hans hälsa blivit allt sämre och han behövde hjälp med att handla och städa. Han höll tydligen på att skriva en bok också och behövde hjälp med lite maskinskrivning hade han sagt på telefon.

Hon gick uppför trappan mot tunnelbaneutgången. Plötsligt kände hon sig matt. Det pep i hennes öron som om hon just kommit ut från en rockkonsert. Det var nog värmen. Hon kunde behöva lite mat. Klockan började närma sig ett och hon hade fortfarande inte ätit någon frukost. Hon hade fem minuter på sig innan hon skulle träffa honom. Solen bländade henne i ansiktet när hon kom ut på det lilla torget. Det var liv och rörelse. Folk skyndade åt olika håll.

Hon skulle just gå över vägen när hon lade märke till en svartklädd, äldre kutryggig man som stod en bit bort och tittade intresserat på henne. Kunde det vara han? Tankarna for som ping-pong bollar i huvudet på henne. Han log och vinkade. Hennes första impuls var att bara vända sig om och gå tillbaka ner på perrongen igen. Låtsas som ingenting. Han kom leende emot henne. En liten röst inom henne skrek: "GÅ!" En annan lite vuxnare röst förklarade mycket strängt att hade man en överenskommelse, så hade man. Bara för att han var ful, haltade och hade en puckelrygg, behövde han väl inte vara en galning. Sara log väluppfostrat när hon tog honom i handen.

Han var huvudet kortare än hon och hans överkropp var insjunken och utmärglad. Han hade en ordentlig svart kalufs och spretiga ögonbryn som stack rakt ut som antenner. Den enorma gulaktiga näsan mitt i ansiktet fick honom att likna en rovfågel av något slag. Hela hans kropp var deformerad och sned. Huvudet låg liksom direkt på kroppen. Hon hade inte blivit ett dugg förvånad om han utstött något fågelliknande ljud. "Shall we?" frågade han och kisade mot henne i vårsolen. Hans mörka ögon glittrade till. Nu tyckte hon plötsligt att han påminde om någon seriefigur. Hon visste inte vad hon skulle känna för honom. En blandning av tycka-synd-om och äckel. De hoppade in i hans kycklinggula Morris; han tryckte ner sitt längsta ben mot gaspedalen och svängde vant ut i trafiken.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Anna Drangel 27 apr 2004 23:05