Vem höll i skaftet då Anna Lindh mördades?

Med anledning av Socialstyrelsens rättsliga råds omprövning av Mijailo Mijailovics psykiska hälsa ompublicerar Sourze här en artikel från april av Anders Forsman. Forsman är överläkare och professor i rättspsykiatri, ledamot av Socialstyrelsens rättsliga råd och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen samt har också varit expert eller sakkunnig i Tvångspsykiatriutredningen och Psykansvarsutredningen. Det är just Anders Forsman som varit ansvarig för den i Göteborg genomförda omprövningen av Mijailovics hälsa.

Utvecklingen i psykiatri har sedan 1970-talet gått från sinnessjukhus och mentalsjukhus till distriktsindelad eller sektoriserad psykiatri i kombination med en uttalad neddragning av vårdplatser utan tillräcklig utbyggnad av öppenvården. Psykiatrireformens omtalade misslyckande har ytterligare belastat de psykiskt störda, som inte i tillräcklig utsträckning kunnat erbjudas vare sig adekvat medicinsk behandling eller tillräckligt stöd i form av boende och sysselsättning. Missbrukare och i synnerhet patienter med missbruk i kombination med annan psykisk sjuklighet har varit särskilt styvmoderligt behandlade, vilket möjligen kan ha medfört ökad förekomst av kriminalitet bland psykiskt sjuka eller störda. Tillförlitliga vetenskapliga studier som visar detta saknas dock. Faktum kvarstår, den enda "vårdgaranti" som fungerat i sjukvården har kommit att bli rättspsykiatrisk vård, eftersom psykiskt störda lagöverträdare överlämnas till vård av domstol och oftast skrivs ut av domstol. Uppenbarligen har sjukvårdshuvudmännen inte kunnat styra in- och utskrivningar. Man har därför tvingats bygga ut den rättspsykiatriska vården för att möta den växande efterfrågan på rättspsykiatriska vårdplatser. I brist på nya pengar har det huvudsakligen skett genom omfördelning av resurser på den allmänna psykiatrins bekostnad. För att bryta den onda cirkeln krävs såväl akut förstärkning puckelpengar som långsiktiga resurstillskott.

Vem bär ansvaret för psykiatrins tillkortakommanden? Reformeringen av psykiatrin genomfördes med ideologiska slagord. Mentalsjukhusen ansågs inhumana och repressiva. De psykiskt sjuka skulle integreras i samhället och vården ske i öppna former. De mest entusiastiska menade att sluten vård knappast skulle komma att behövas därför att vi genom tidiga insatser och modern behandling inte längre skulle rekrytera fler patienter med slutenvårdsbehov av betydelse. De politiska motiven torde dock ha varit mångfasetterade och inte enbart stått på ideologisk grund. Vid den föregående lågkonjunkturen under 80-talets senare del och tidiga 90-talet har påvisats ett starkt och statistiskt signifikant samband mellan nedgång i ekonomiska tillväxttal ett givet år och reduktion av antalet psykiatriska vårdplatser två år senare. Om våra politiker är klandervärda eller bara själva offer för konjunktursvängningarnas tyranni kan därför diskuteras. I efterhand står det dock klart att reformeringen av psykiatrin genomförts på ett sätt som kommit att vårda budgeten mer än patienterna.

Den av regeringen tillsatta tvångspsykiatriutredningen under 90-talets senare del uppmärksammade några av de beskrivna problemen och föreslog bland annat införandet av "öppen psykiatrisk vård med särskilda villkor". Det skulle då vara möjligt att ställa krav på den psykiskt sjuke med bristfällig sjukdomsinsikt att komma till en psykiatrisk mottagning och till exempel få medicinering. Uteblivet besök avsågs kunna resultera i tvångsåtgärder, ytterst återinläggning på sjukhus. Regeringen genom socialminister Lars Engqvist motsatte sig förslaget som därför aldrig genomfördes. Efter mordet på Anna Lindh har samme minister i intervjuer ifrågasatt varför inte psykiatrin kunnat identifiera och tvångsvårda psykiskt sjuka som riskerar begå allvarliga våldsbrott. Svaret är att psykiatrikerna följer aktuell lagstiftning, som i nuvarande form ger begränsat utrymme för handling. Socialminister Lars Engqvist synes nu ha kommit till en punkt där han själv börjat ompröva sina och regeringens tidigare ställningstaganden, men det tycks ske om inte under galgen så med kniven på strupen. Lars Engkvist har emellertid inte stått ensam i sin okunnighet och oförmåga att förstå de psykiskt sjukas utsatthet. Det finns enligt min mening ett kollektivt politiskt ansvar för övergreppet på psykiatrin som sträcker sig över partigränserna. I den mån Anna Lindhs baneman är ett försummat psykiatriskt ärende finns därför ett kollektivt politiskt ansvar för hennes död. Anna Lindh är visserligen långtifrån det enda tragiska exemplet på följderna av en nerbantad och svältfödd psykiatri. Men det skulle tydligen krävas ett ministermord för att höja medvetenheten hos det politiska etablissemanget, vars verklighet inte alltid förefaller delas av folket. Nu återstår att se vad den tillsatta psykiatrisamordnaren kan åstadkomma. Är Anders Milton regeringens tandlösa alibi eller representerar han en funktion med klös i?

Svårigheten att fatta samordnade beslut i ett helhetligt samhällsperspektiv har beskrivits för mer än 30 år sedan av författaren Arnold Wesker i essän "Fears of fragmentation". Han utvecklade och problematiserade sina teser i återkommande föredrag, bland annat i Göteborg. En bärande tanke i hans resonemang är att det saknas en analys av hur beslut och åtgärder inom en samhällssektor påverkar de övriga och helheten. Likaså är det svårt att härleda vem som har ansvaret i olika frågor när man lätt kan påstå att "det är inte mitt bord". Låt mig ta ett näraliggande exempel. De flesta inser värdet av tidiga insatser för barn som far illa. Det kan gälla åtgärder kanaliserade genom exempelvis skola, socialtjänst och barnpsykiatri för att reducera risken för utveckling av missbruk, kriminalitet och psykiska störningar. Tidiga insatser torde reducera belastningen på såväl sjukvården som rättsväsendet, och ett effektivt omhändertagande av dem som trots allt begår brott torde ha utsikt att minska risken för återfall. Men skolan har ont om resurser, sjukvården tvingas till orimliga reduceringar, polisen har bristande kapacitet och Rättsmedicinalverket liksom domstolar och kriminalvård utsätts för tuffa sparbeting. De ekonomiska vinster som kan uppnås för stunden i enskilda budgetar torde vara små jämfört med de både kort- och långsiktiga samhällsekonomiska konsekvenserna i form av ökad sjuklighet och kriminalitet.

Det är enligt min mening berättigat att debattera frågor om skuld och ansvar när besinningslösa och svårförklarliga brott inträffar. Och besvärande frågor måste få ställas om vi önskar få en konstruktiv utveckling till stånd. Avslutningsvis vill jag därför ställa den något provocerande frågan: Vem höll egentligen i skaftet då utrikesminister Anna Lindh mördades; Mijailo Mijailovic, en försumlig psykiatriker, aningslösa företrädare för SÄPO, socialminister Lars Engqvist och regeringen eller hela det politiska etablissemanget?

Av Anders Forsman 06 apr 2004 19:29