Definition: Väpnad Konflikt!

Jag har hela tiden varit så självkritisk när jag försökt skriva på temat "personlig utveckling", livrädd för att kallas pretentiös etc. Men när jag studerade inför ett prov i Samhällskunskap på C-nivå på universitetet så stötte jag på några intressanta rader i en bok. Raderna betydde först ingenting, de var några nödvändiga satser för att försvara vetenskapsmäns teori om hur saker och ting fungerar. De var definitionen av krig. De påstår att ett en konflikt kan endast kallas krig om den uppfyller vissa krav.

Kim Gabrielson skriver i boken "Krig och Fred" att den allmängiltiga definitionen av en väpnad konflikt krig kan sammanfattas med tre punkter:

• Att minst en regering är part i konflikten
• Att konflikten gäller regeringsmakten i ett land och/eller kontrollen över ett territorium
• Att minst 1000 människor har dött i strider

Efter att ha skrivit ner ungefär detsamma följanda dag på provet, så insåg jag att en omskrivning av definitionen skulle innebära att jag har en förklaring på det blod som spillts i mina tankar de senaste åren. En förklaring till varför jag varit beredd att attackera varje levande varelse när jag slår upp ögonen en morgon. Och varför jag följande kväll försvarar mig som en oskyldigt anklagad individ i domstol när jag puffar till kudden.

Min definition innebär att en tonårings ibland icke temporära schizofreni är en väpnad konflikt.

• Att minst en del av dig själv är part i konflikten
• Att konflikten gäller kontrollen av din person i en kropp och/eller kontrollen över ett sinne
• Att minst 1000 kreativa idéer har dött i strider

Detta kan låta vagt men låt mig förklara. Jag har upptäckt utifrån min definition att jag är två människor. En människa som har ett socialt begär och en människa som har ett själsligt begär. Dessa två människor har utkämpat själsuttömmande strider som ibland skapat ett totalt vakuum i min kropp. När detta vakuum har existerat så har allt utav konkret skepnad på mina hornhinnor uppfattats abstrakt.

Den ytliga karaktären inom mig, ifrågasätter allt jag gör på det kreativa planet, när jag skriver. Hur kommer omvärlden att uppfatta det här? Vad kommer människor i din omgivning egentligen att förstå av det du skrivit? För att skapa någon form av balans ifrågasätter min själsliga karaktär allt det tillsynes ytliga jag gör, kontakter jag skapar, varje människa jag pratar med. Den ifrågasätter kläderna jag köper och musiken jag lyssnar på. Den själsliga karaktären gör mig hela tiden osäker. För den tvingar mig att ifrågasätta nyttan med allt jag gör. Den klassiska klyschan som berör meningen med livet frågan. Men den ytliga ifrågasätter ingenting, den bekräftar bara de delar av mig som behöver bekräftelse. Detta leder ungefär till att en gång varje år runt skolstarten efter jullovet att jag erkänner mig själv socialt utmattad. Eller kanske själsligt handikappad.

Konflikten finns hela tiden där, många gånger tar den ytliga karaktären till tyngre artilleri för att rädda mig från total självömkan. Dessa två parter kommer antagligen att kämpa tills något oförväntat händer och tvingar den ena karaktären till att lägga ner sina vapen.

Den ytliga karaktären har mördat så många kreativa idéer jag har haft, oftast är den så effektiv att jag inte ens hinner reflektera över den. Slagsfältets blod och avhuggna lemmar ser i betraktarens ögon ut som ett bokbål, där 1000 anteckningsböcker bränns. Den ytliga karaktären tar hjälp av utomståendes bild av mig när den håvar på nya böcker hela tiden. Men vattnet kommer så tillslut, och släcker elden.

Fredsavtalet som skrivs under känns alltid hopplöst, det blir pennan som får agera fredsmäklare. Och den borde ha fått Nobelpriset med tanke på hur mångas konflikter som har lösts. Det som saknas för att freden skall bli varaktig och balanserad är stimulans. En elektrisk pennvässare om du så vill. Något som kan avrusta båda karaktärerna men ändå behålla aggressiviteten och föraktet för varandra.

Av Alfred Malmros 30 mar 2004 10:08