Gorillan gick åt höger, sista delen

När man får säga vad man vill del 2: världen är besatt av förutbestämda händelser och det är praktiskt taget nonsens att vara det. Låt mig förklara. Man kan sitta i månader och förbereda ett föredrag men inte hjälper det att kunna alla orden utantill när en mamma med en barnvagn kommer in en halvtimma försenad. När barnvagnen dessutom är befolkad av en skrikande bebis går det inte att följa ramen man nött in. Du kan arbeta dig sönder och samman och få stressrelaterade sjukdomar och sedan inse att det inte var värt mödan. Man kanske ber till gud att en person av motsatta könet ska få upp ögonen för en bara för att få sin vilja igenom samma sekund som man hittat någon annan. Du kan boka biljetter till ditt favoritband som kommer till stan om ett halvår bara för att dö en vecka innan konserten. Så tänk på det nästa gång du försöker jaga ifatt bussen du måste hinna på för att inte bli försenad, det spelar kanske ingen roll. Varför dö i förtid av något onödigt när det du behöver redan finns framför fötterna? Ditt liv.

På ett eller annat vis ordnar det sig och det gör det även för de som inte tror på det, inte så konstigt då de aldrig vågat testa det och därför inte vet om "systemet" fungerar. Det finns dagar när vanlig bra musik inte kan hjälpa dig. Då de där kalla kvällspromenaderna biter kyligt emot kroppen och hjärnan är full av dåliga nyheter. Då är det bara riktigt bra musik som gäller. Man kan då känna en riktig rysning i hela kroppen och man sjunger med som en liten fjollig pojke i låg ålder. Att livet är hårt en dag betyder inte att det behöver vara jobbigt nästa dag. Något som alla människor som begår självmord inte riktigt förstått. Redan dagen efter var allt som vanligt fast ändå inte. Effekten av bandincidenten var större än man någonsin kunnat ana. Visst, bandet hade aldrig varit utanför klassen på något vis, men nu var de plötsligt hela skolans kelgrisar. Människor som tittat snett på en tidigare kom fram och klappade en på axeln. Lärare som hatat vilda fantasier om att bli rockstjärna började plötsligt tala om skivkontrakt. Var denna masshysteri kom ifrån kunde bara Ryan ana. En skyldig: Sara.

Man kan hata den personen för att vara ett ytligt fiasko till människa med ett fördelaktigt yttre. Men det hon är är en person som kan förändra hela sin vardag på bara en vink. Men när hon i själva verket är kär i en kan ingen över huvud taget försöka vara elak i mot en. Ryans huvud börjar snurra. Han sätter sig ner i en soffa och bandet följer slött med.

R: -Fan vet inte vad som är fel på mig. Jag vet att Sara är en av de lömskaste sakerna som funnits på jorden efter Sauron men jag kan fortfarande inte få ut henne ur mitt huvud.
L: -Jag tror att du är lite in looove.
S: -Lätt att han är! Konstigt om han inte skulle vara det. Jag menar fulare saker har attackerat våra sinnen.
R: -Men grabbar ni vet ju hur vi retade henne för hennes intellekt för bara någon vecka sedan. Nu helt plötsligt dyrkar vi henne som någon slags supermänniska vad vet jag?
L: -Människor förändras. Något tråkigt för dig som var gullig som liten men nu är du ju helt körd.
R: -Haha sarkastiskt kanske det men jag tror att det har med bandet att göra.
S: -Det är mycket möjligt men vad gör det? Lär känna damen så kan du ta dig en funderare sedan.
L: -Ja att vara på fel sida om henne är inget jag rekommenderar.

Dagarna rullade förbi timmarna med Sara och hennes vänner ökade radikalt. Ryan var nu fast i det träsket vi kallar kärlek och tur för honom så verkade det som den känslan fanns på motsatt sida även om bandet aldrig funnits. Repningarna blev fler och det började bli mer och mer som ett riktigt band. Men det var en helt annan tillvaro. För första gången kände de omgivningens förväntningar och det är inte alltid lätt. Efter att ha repat en hel Onsdagskväll somnade bandet i replokalen, Ryan somnade kanske inte tekniskt sett i replokalen utan på toaletten men det spelar mindre roll. Torsdagens lektioner före lunch blev lidande och när bandet kom travande ifrån busstationen anade de oroligt att något stort var på gång. Redan innanför entrédörren började det hela. Skolan har en hel del tv-apparater runt om i skolan som förmedlade budskap om inställda lektioner med mera. På en av dessa skärmar står det med stora röda bokstäver: kan "the mensmonsters" vänligen infinna sig hos rektorn så fort de får för sig att komma till skolan.

S: -Shit, det där med vänligen gör mig riktigt orolig!
L: -Nu är det dags att tända eld på skiten för vi lär aldrig få gå kvar här.

Ack så fel man kan ha. Rektorn tog gladligen i mot pojkarna och satte sig tryggt i sin stol. Rektorn är en man som man aldrig kan få ett riktigt grepp om men jag antar att det är ett attribut man måste ha för att vara rektor. Han är en väldigt lugn man som tar ett steg i taget och aldrig vill göra något så snabbt som möjligt. Stora bruna glasögon har han, i det stora hela förknippar jag honom med Baloo i Djungelboken. Anders som personen i fråga heter talar långsamt som vanligt.
A: -Hejsan grabbar, jag tror ni har en liten aning om varför ni är här den här meningen tar ungefär en minut för honom att säga
S: -Alltså om du vill slänga ut oss ur skolan behöver det inte ta fem timmars dialog!
A: -Slänga ut er ur skolan?
Nej jag ångrar mig han är inte lik Baloo utan snarare om Baloo och de levande träden i sagan om ringen skapat av ett kärleksbarn där har vi Anders i ett nötskal.
A: -Nej ni vet att terminen går i mot sitt slut.
Någon minut passerar.
R: -Men för guds skull kan du inte komma till saken!
En annan röst hörs, det är musikläraren. Musikläraren är en avdankad producent i 35-års åldern som ser exakt ut som en av medlemmarna i Ryans favoritband Oasis. Namnet på läraren har ingen i bandet uppfattat och det borde ses som ett mirakel då de ses varje måndag.
ML: -Tjena grabbar. För att ni inte ska hinna dö av sittsår innan Anders här är färdig så tänker jag berätta läget.
Ni kanske minns Allan West? Han ska i alla fall titta på våran höstavslutning för att sedan signa er på en riktig fet deal.
Bandet svarar i kör: Ja jävlar!
Mötet avslutas lagom till slutet av dagen. Sara står utanför skolan och väntar.
S: -Hej älskling!
R: -Så nu är jag en älskling också? Allright så du är min flickvän eller nått?
S: -Japp, så är läget! Hörde om kontraktet! Grattis grabbar! Det blir mycket party i helgen för eran del.
Det blev den totala motsatsen. Prestationsångesten tog ett saftigt grepp runt halsen på dom och det var bara att leva med musiken hela helgen men när dagen d var verklighet fanns det ingen mer säker person på jorden än Ryan. Hela aulan var fylld av förväntansfulla personer. Sara gav Ryan en sista puss och viskade något vi aldrig kommer få reda på i hans öra. Anders tog en halvtimme på sig att säga god dag och välkomna. Sedan var det bandets tur att ändra världen. Visst tog det ett halvår men där satt den. Liam och grabbarna lyckades uttrycka precis så mycket känslor och publiken som var där kommer aldrig i sina liv se en bättre spelning. Allan West smålog backstage. Till och med Anders började applådera efteråt. Musikläraren som var stand in på trummorna sparkade sönder en högtalare i glädje över den otroliga spelningen. Liam och Smålänningen tog tillfället i akt att slå sönder ett och annat instrument. Ryan bara låg mitt på scen och tittade upp i scenbelysningen. Det var så bra att det nästan var plågsamt. Jag menar jobbigt att inte kunna toppa något man gjorde när man var 17 för resten av sitt liv. Tur för Ryan att han inte behöver vara orolig för det. De restföljande dagarna var en orgie i segerrus. Man kunde omöjligen må bättre. Men på julafton skulle allt ta slut. Ryan var hos Sara på förmiddagen. Lika glad som vanligt gick han visslande med sin musikspelare på högsta volym. Solen sjönk ner bakom husen och det blev exakt som en av de vanliga kvällspromenaderna. Han skuttade glatt ut på gatan men där tog det glada slut. Samma buss som Ryan nästan miste livet på för några veckor sedan skulle göra ännu ett försök och äntligen i bussens synvinkel bli Ryans baneman. Allt var över på loppet av sekunder. Efter det riktigt otäcka lätet som uppkommer när en person blir nermejad av en buss var det väldigt konstigt. Ryans musikspelare pumpade fortfarande ut hans favoritmusik på högsta volym. Alla andra människor i hans vänskapskrets satt glada och log helt ovissa. Inte ens familjen hade fått sin julafton förstörd ännu. Men när Ryans kalla och nerblodade kropp låg där i snön förflyttar vi oss tillbaka till mataffären Superstore. I den helt nedsläckta och öde affären var det ödsligt tomt. Men den läskiga mekaniska apan vid bananerna var fortfarande i gång. Det var verkligen något märkligt med apans ögon men ingen var där för att bevittna det hela om man nu var det skulle man säga att de såg riktigt levande ut. Gorillan gick åt höger…..

Av Car Axel Stabell Jebsen 29 mar 2004 22:40