Teknikens under

Ifall man som jag är teknisk idiot och därtill så opraktisk att klockorna stannar när man tittar på dem ska man akta sig noga för att välja en livskamrat som är ett under av händighet och teknik. Ännu värre blir det förstås ifall du har 2 livskamrater som båda är lika tekniska. De tröttnar snart på dina valhänta försök, föser vänligt men bestämt ner dig i ett skönt soffhörn med en bok och fixar till det där jag slitit med hela veckan på en kvart eller så.

Man vänjer sig av med att försöka:
Varför gå i vägen?

Barnen lärde sig tidigt att aldrig be mamma laga jeansen eftersom hon inte kunde använda symaskinen, sätta på videon eller försöka fotografera. Den senare reservationen berodde på några missöden med ett kvarglömt linsskydd och lite strul med en glömd blixt och ett dött batteri.

Eftersom barnen liknar sin händige pappa fick jag med tiden se mig omgiven av idel fixare.
De lärde sig tidigt att rycka in.
- Nej mamma, låt bli. Jag fixar det själv.
Våra kollektiva medboende lyckades också ofta vara hyggligt händiga. Jag slapp helt enkelt lära mig.

Det är när jag är ensam i huset som diskmaskinen börjar läcka, tvättmaskinen lägger av och huvudsäkringarna går.

I yngre år gjorde jag tappra försök att avvärja det värsta men det har jag slutat med. Det är trots allt jordiska saker som ungarna säger. Jag tänder levande ljus, mediterar och inväntar undsättningen.

De tonåriga plastbarnen som införlivats i familjen med åren hjälpte gärna sin förvirrade mammafigur med ett ömsint och roat överseende.
Visst: Jag blev sorgligt bortskämd på hemmaplan men eftersom jag dubbelarbetade långa och tuffa pass: Egen butik på dagen: Strippa på natten så trivdes jag ganska bra med tingens ordning här hemma.

De sista åren har allting ställts på huvudet.
Vår "hustomte" Ettan, som efter 18 år som kärnfrisk pensionär skött allting i kollektivet på heltid måste nu, på grund av sjukdom i stället få hjälp av oss andra

Men det är inte det svåraste: Det är inte ens något problem eftersom vi är flera. Nej, det är det här med den nya tekniken.

Vårt hem invaderas av tidens tekniska under, och jag inser att jag har kommit en lång väg ifrån bostaden i skogen där Ettan och jag kämpade i väglöst land med fotogenkaminer, gasolkök ock den lilla transistorradion som gick på batteri.

Där barnmorskan, som tillsammans med Ettan skulle hjälpa sonen till världen, för säkerhets skull tog med sig en egen ficklampa. Hon lyckades fånga in kaninen och avhysa honom ur stugans enda rum. Ändå missade hon hunden som låg under sängen under hela förlossningen, och det kanske var lika bra? Att stugan vimlade av råttor och möss vågade jag inte tala om för henne: Jag ville inte låta Ettan praktisera sin kirurgiska sykonst på mig.

Jag kan fortfarande plocka en höna och kupa potatisen men vad nytta har sådana färdigheter idag: Alla kan ju inte jobba på Skansen?

Nu uppgraderas och uppdateras vi, och en ny glänsande tingest tronar i sällskapsrummet där min vinylgrammofon kämpat ut. Den går inte bara att spela skivorna på, utan även mina kassetter och så har den CD. En avancerad fjärrkontroll medföljer. Jag ska ta itu med att lära mig använda den. Endera dagen, men inte just nu.

Videon fick vi ny till julen... inte den förra utan två år före det. Den har jag heller aldrig använt. Det är så sällan vi äldre ser en film här i huset, att det alltid varit någon annan som startat den. Är jag ensam hemma någon gång passar jag alltid på att läsa medan huset är tyst och lugnt.

Jag fick ett ögonblicks panik när jag var ensam med min yngsta sondotter hemma hos henne och hon ville sätta på bolibompa eftersom jag inte kunde sätta på deras tv. No problem. Barnet var nästan 3 år då så det fixade hon galant.

Sedan VIASat har börjat sända digitalt trängs de mystiska boxarna i det gemensamma TV rummet.

Bordet svämmar över av fjärrkontroller: Den digitala, den vanliga tv 12 , den gamla analoga, där tv 4 5 håller hus fast ännu ej färdiginställda, den till videon samt en mystisk panel som används för inställning av allt detta. Den rör jag inte, utan betraktar den med skräckfylld vördnad. Så måste mina förfäder en gång ha sett på sina husgudar? Mäktig, lockande men lite farlig.

Den tekniske person som skulle ha dykt upp förra hösten och synkroniserat allt detta har trots flera rop om hjälp inte visat sig utan Tvåan rattar runt lite i mån av tid.
Vid större kriser rings det paniksamtal till plastsonen som snällt ställer upp. Det är ju inte särskilt akut när vi kan se nyheterna på minst 5 ställen.

En teknisk nyhet har varit högprioriterad här i huset även av mig, och det är datorn, som gjorde att jag via E-post kunde hålla en tät kontakt med mina resande barn. E-posten lärde jag mig genast så noga att jag kunde vakna mitt i natten och skriva i sömnen ifall så krävdes och det gjorde det i bland

Före det var det faxen, som tidigt inköptes och lärdes in för samma ändamål. De här tekniska undren kunde jag inte överlåta ansvaret för eftersom det är jag som står i denna ständiga kontakt med ungarna, mina och andras.

Nu fick jag för mig att det kunde vara kul att använda datorn lite mera, för Tvåan hade börjat surfa på nätet och plastsonen, som tyvärr inte bor kvar i kollektivet, hade också börjat och pratade sig varm för detta. Tyvärr är alla mina barn 30 och den sista generationen som inte växt upp med data som en naturlig sak. E-mail har de ju använt länge, och de bokar resor och andra biljetter via nätet, men annars är de inte så kunniga.

Jag måste beväpna mig med spridda instruktioner, ett gränslöst tålamod inte min grej där jag sitter med musen i ett svettigt, krampaktigt grepp och kluster runt fötterna, och skrider till verket på egen hand.

Mitt språk blir råare, men det är bara hunden som hör på, och han har för länge sedan utläst av tonfallet att det är bäst att hålla sig undan matte när hon sitter vid datorn. Ettan muttrar i skägget när jag sätter på den och går upp till sig, där vevgrammofonen snart börjar skrälla fram någon av de många melodier på stenkakor han samlat på sig sedan ungdomen. Samlingen har säkert ett stort samlarvärde nu, men han spelar dem av nostalgiska skäl.

Han citerar Uppenbarelseboken var gång det kommer någon teknisk nyhet i huset, och är fast övertygad om att väldens undergång är nära. Kanske det, men knappast för att jag övar på min dator, i så fall.

En vecka förra året satt jag här helt fredligt med katten i knät och pickade på mitt tangentbord. Då uppfattade jag några meningar ur samtalet i sällskapsrummet, som ligger vägg i vägg. Jag lyssnade med stigande fasa.

- Hon är ju så intresserad.
Det var Tvåan.

- Tänk att hon äntligen börjat skriva igen.

Jag kände igen Kias röst, och hon understöddes av sin Johan:
- Ja, tänk bara på alla de där handskrivna dagböckerna. Och alla brev hon skriver.

Och så plastsonens:
- Supercool.

- Onödiga pengar. Hon sitter framför den där burken i stället för att göra något nyttigt.
Detta var innan Ettan drabbats av afasi.
- Men pappa! Mamma förtjänar en ny dator!
Sonen den här gången:
- Vilken ful sammansvärjning. Hela gänget!

Ny dator! Till mig!
Ve och fasa: Just nu, när jag äntligen börjat få grepp om den "gamla".

Jag reste mig så hastigt att stolen välte och tappade katten i golvet, samt rusade ut i sällskapsrummet med håret på ända vilt skrikande.
- Neeej, neeeej! Gör det inte!
- Ni får inte! Ni tar livet av mig!

Alla vände ansiktena mot mig.
- Men mamma... är du inte glad?
Kia förstås.

- Vi ville ju att du skulle bli glad.
Upprepar hennes Johan.
Ettan säger ingenting, för han förstår inte vad jag skriker om.

Tvåan, sonen och plastsonen drar kärleksfullt in mig i cirkeln av familjen och talar varligt om för mig att alla "mina" datafunktioner kommer att vara intakta och oförändrade, men att vi alla kommer att kunna göra mera, roligare saker mycket snabbare.
De ska fixa hela utbytet: Jag ska bara sitta och ta det lungt.

Samt att den nya datan har ett mycket bättre minne.
Vid detta sista argument kapitulerar jag: Ett extra minne skulle jag behöva själv.

Så det blev en ny dator och jag börjar tycka riktigt bra om den. Men jag hörde lite märkliga kommentarer mellan Tvåan och plastsonen häromdagen: Ordet uppgradera är jag observant på numera. Men INTE igen.

Den här trotjänaren börjar bli en kär vän som jag inte vill skiljas ifrån.

Ännu.

Av Sunny Börjesson 28 mar 2004 20:15