Majsfältet sjunger - en efterfest

Tillsammans med tanten, löser de livets gåtor, knyter upp knutarna, hon bestämmer, delar ut poäng, ja, försöker upprätthålla ordning i klassen, säger åt Charles att inte ta på sig själv, William att sluta, klia sig på underarmen, Strindberg stirrar på gråstenen och muttrar, Burroughs vinner, varenda jävla gång, chansar, svarar med hjärtat, tänker huller om buller, det går, snabbare, bättre, ska man lösa livets gåtor, knyta upp knutar, kan man inte tänka linjärt, nej, man får lägga saker som orsak och verkan åt sidan, tänka huller om buller, låta kaoset regera, inte tänka linjärt, försöka pressa, tvinga, fram ett rationellt svar på varför Hitler gjorde som han gjorde, fan, det går inte, nej, en sån sak kan inte förklaras med saker som logik, orsak och verkan, ett linjärt tänkande, nej, Burroughs tänker inte linjärt, lämnar sådana saker därhän, tänker huller om buller, vinner, chansar, innan de andra hunnit, tänka efter, komma igång, Burroughs chansar, rätt, har tur, ja, vinner, hittar svaren i det stora havet av förvirring, bortom kaoset, ja.
Han vinner,
hämtar svaret i biblioteket,
skallen,
trots att hans kartotek inte är rationellt strukturerat, nej, utan ligger


huller om buller,

han hämtar, tar in, informationen,
huller om buller,
bygger ett trasigt collage, likt lösa brottstycken, enstaka ord, kommer svaren till honom och han bygger sitt collage, stökigt, långt ifrån en städad, linjär konstruktion, nej, han bygger det som det ser ut, ja, långt ifrån en komplett mening, fan, rättstavad, nej, han bygger det som den ser ut, ja, collaget och verkligheten, inte, med kommatering och situationstecken på rätt plats, nej, inte lätt att förstå, ta till sig, om man inte är intresserad, villig att bjuda till, bygga vidare själv, nej, huller om buller, det är, långt ifrån ett linjärt svar, en rationell presentation, ja, oftast svarar han med en fråga, men tillslut förstår han,

tanten,

tittar på hans collage och ger han poäng, ja han vinner.

Tvåa kommer Strindberg, han har det svårt, har varit borta för länge, vet inte vad Bredband, kollektivtrafik, tabasco, vinylskiva eller hiphop, är, nej, har aldrig, stavas alltid, stavas alltid med två L, ja och tvärt om, ja, han har aldrig hört talas om feminism, jämlikhet eller kvotering, nej, annars hade det kanske varit en jämnare kamp, ja, han hade kanske till och med vunnit, ja.

Bukowskie har förmågan, ja, men nej, han chansar hela tiden, innan tanten pratat, klart, till punkt, ställer han sig upp, på skakiga ben, hjulbenta, ja hur skulle han annars få rum med apparaten, polaren var inte särskilt stor, nej, men tjock, ja och påsen, eller ja säcken, ja i Bukowskies fall var den enorm, ja, fan, vilken produktion av soldater han har, ja.
Han ställer sig upp och hojtar, chansar på

- GAFELTRUCK!

En gul, felstavad, fan, säger han varenda gång, han har med sitt eget praktiska förhållningssätt, räknat ut, förstått, att förr eller senare, måste det bli rätt, ja.


Nu går det ett tag, ett par decennier, de sover, ett par decennier, men endå bara ett ögonblick om du frågar Einstein, ja, det gör de, han förklarar det där med att tid och rum är samma sak, bara olika uttryck, för samma sak, ja.

Bukowskie sliter fram en flaska rödvin, en Casilero Del Diablo och hojtar upproriskt,

Fan ta en sup o bli som folk, sen vaknar de och Bukowski säger något i stil med:

Jag sa ju att det där var inget bra, att det skulle bli din död, förr eller senare, skiten blev din död, jag sa ju det, säger Bukowski, lägger sin hand på Williams, den högra.

Fan vad det kliar.

- Vadå? Du dog ju fan före mig, 1997 dog jag, av en överdos, ja det stämmer, efter att jag skjutit min fru, dog med ett äpple på huvudet, vi lekte Willhelm Tell, ja, fan, vet du vem det är? Willhelm?

Vad fan troru?

- Hon borde vara här någonstans. Jag sköt henne, av misstag, inte med flit, nej, inte med flit, nej, som WillhemTell, han med armborstet, du vet? I New York, Fast med en pistol, jag missa, fan, en Luger, ja. Hon borde vara här.

En Luger?

- Ja.

Fan.

- Vadå?

Jävla nazistpistol.

- Skiten blev min död? Va fan, du dog ju före mig fan?

Nej.

- Joho.

Fan.

- Vadå? du dog först, fan.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Fan.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Fan.

- Jo.

Einstein förklarar att de dog samtidigt, bortser man från att tänka linjärt så blir allt presens, ni dog och föddes samtidigt, med utrotningen, tredjerikets uppgång och fall, samtidigt, som bomben smällde av och vi fick en massa självlysande japaner i generation efter generation, samtidigt som du föddes, säger Einstein pekar på Bukowskie så dog du, säger han och pekar på Burroughs.

Hon borde vara där.

Ja.

De letar.

Hon finns inte där.

Nej.

Fan.

Vet du vad det här betyder? Säger Bukowski.

- Nej?

Om hon inte är här, så är hon där, säger Bukowski pekar med fingrarna, pekfingrarna, båda två, höger och vänster, ja, ner på sina tår, där de står mitt emot varandra, ja,

Bukowski stod framför William stod framför Bukowski, mitt ute i det där stora gula majsfältet under en stor sol, ja, men det är svalt, det blåser en svag bris, får fältet, med majs, att svaja, sjunga, ja.

- Nej, säger Burroughs, petar, stödd på det ena benet, det vänstra, petar han med det andra benets fot, det högra, ja, på en myrstack, ni vet en sån där liten hög med jord, egentligen inte en myrstack, nej, utan en ingång till ett underjordiskt system av gångar hit och dit, matförråd och
upp och ner, barnkammare, det brukar bo svartmyror i sådana där, ja men nej, nu var det gulmyror,

ja,

aj,

fan vad ont det gör, när de attackerar, biter Burroughs i vaden,

ja,

aj,

fan.

Han börjar steppa.

Upp och ner.

Ja..

Upp och ner.

Stå still, fan, tycker Bukowski.

- De bits, tjuter Burroughs.

Så där haru ju ihjäl massor av dem, klart som fan de biter dig, fatta ju vem som helst, fan, jag får nästan själv lust att bita dig, säger Bukowski, står stilla, rakt upp och ner.

Fan.

Vadå, kolla på mig biter de inte.

Burroughs tittar på Bukowski, står rakt upp och ner, stilla, honom biter de inte, nej.

De letar.

Hon är inte där.

Då är hon där, istället säger Bukowski pekar ner på sina tår.

- Nej, säger Burroughs.

Vadå? Hon är ju inte här, tycker Bukowski.

- Hon kanske åkt tillbaka, redan, åkt tillbaka?

Åkt tillbaka?

Ja, Burroughs, ni vet, är inte en kärna utan ett kärl, ni vet? Hämta lite här, lite där, huller om buller, skaka och rör om, igen, huller och buller, tills du kan acceptera skiten som rinner ut, monstret som kravlar sig över kanten, när du lyfter på locket för att kika.

- Ja, hon har väl åkt tillbaka redan.

Ja, han var ett kärl, inte en kärna, som Bukowskie var en kärna, stenhård, orubblig, för det mesta var hans uppfattning om hur skiten fungerade, redan cementerad, förankrad, djupt i hans inre kärna, ja, det spelar ingen roll hur många ostätarna var, hur högt de hojtade och skrek om att han, borde gå åt det där hållet, sket väl han i, han hade för länge sedan, någon gång i urtiden, redan bestämt att det borde promeneras ditåt, istället, så han gick ditåt, hur mycket de än skrek och gorma om att det var mer praktisk, rationellt att bli något hederligt, ta värvning, försvara fosterlandet, tillexempel, så blev han likt förbannat poet, fast det inte gick att försörja sig som poet, nej och han ansågs att vara till ingen nytta, nej, så tänkte han försöka, ja, det gick inte att ändra på, nej, fast han kan ju inte heller misslyckas när alla tror att det inte går att lyckas, nej, han är egentligen, på den här tiden, lite tjurskallig, inte särskilt öppen, nej, men med tiden kommer han förändras, ja, men nu har han svårt att acceptera sådant som att Burroughs fru redan åkt tillbaka, ja.


Fan.

- Vadå?

Åkt tillbaka?

- Ja.

Fan, här, ta en sup och bli som folk, fan, säger Bukowski trollar fram en pava rödvin, rödtjut, ur bakfickan.

- Nej, tack.

Han ska inte ha, nej.

Ska du inte ha? Fan, säger Bukowski, höjer flaska i luften, ropar, frågar de andra, ja.

Ska ni ha?

Av T.L Stjerna 27 mar 2004 18:20