Bertils värld

Regnmolnen låg tunga över tätorten Biskvilla, inv 15,000.
Gårdagen hade varit riktigt solig och varm så regnet hade kommit som en överraskning för alla. Kollektivtrafiken hade på flera ställen avstannat helt och vägarna ut och in till orten var igentäppta av regn. Ja, det föll monsunregn den dagen.

Bertil Hansson såg ut genom fönstret från sin lägenhet på tredje våningen. Han suckade tungt. Väggklockan slog tolv. Kaffebryggaren puttrade envist men trivsamt i köket. Morgonkaffet var dagens höjdpunkt för Bertil. Han kliade sig på skäggstubben medan han slog sig ner vid köksbordet och lyfte morgontidningen. En av huvudnyheterna på förstasidan var gårdagens extrema värme. Det var lite bisarrt att läsa med tanke på att dagens väder var raka motsatsen. Han lyfte kaffekoppen, med extra mjölk i och drack en stor klunk. Han suckade belåtet och ställde ner koppen. På nästa sida stod en lång kolumn om det hopplösa läget i Mellanöstern. Bertil var inte intresserad av utrikesfrågor. Vad som hände inrikes räckte gott och väl för honom. Han fnös, nästan ljudlöst, och bläddrade vidare, förbi nyheten om de mördade kvinnorna i Lycksele, det urspårade tåget i Töreboda, skogsbränderna i Dalsland, de senaste modetrenderna i Stockholm, "Big Bladder"-Enids skönhets/och bantningstips, ja han bläddrade till och med förbi nyheten om den nya dokusåpan "Kaggeland", där tjugo nykterister skulle stängas in i en timmerstuga med endast öl att dricka och fläsk att äta, i hundra dagar.

Plötsligt slog köksfönstret upp och den bistra monsunen kom in. Allting började sväva omkring, även Bertil. Han försökte få tag i fönsterkanten men fick inget grepp. Han sögs ut ur fönstret och fångades av flera starka kastvindar som svepte honom högt upp i luften, långt bort från det bostadsområde där han bodde. Bertil kände sig hopplöst förlorad. Han längtade tillbaka till morgonkaffet och till vardagen.

Men när han såg sig om upptäckte han att han inte var den enda som var ute och flög i regnet. Runtomkring honom svävade hundratals människor. Ja, stora delar av ortens invånare hade svepts ut ur sina kök denna morgon. De hade slitits ur den trygga vardagen ut i det osäkra. Monsunen var en tyfon vars "öga" befann sig i ortens centrum. Bertil såg, att stora folksamlingar försvann upp i ögat och försvann. Han kände att kraftiga vindar drog honom mot samma punkt. Han skulle gå samma öde till mötes. Regnet piskade honom i ansiktet, vindarna slet i hans kropp och virvlande skräp splattade ständigt i hans ansikte. Han kände sig ganska vilsen och bortglömd. Men han anade att han inte var ensam om den känslan. Han tänkte inte på att trots allt regn i ansiktet kunde se helt klart. Han kom allt närmare tyfonens öga: trettio meter, tjugo, tio, fem, fyra, tre, två, en. Ögat korkades igen av folk som sögs upp samtidigt. Bertil hamnade i "kö" i några långa sekunder. Han såg sig om. Där var folk han kände och folk han aldrig sett förut. Tjocka, smala, stora, små. Barn, vuxna, män, kvinnor, gamla som unga i alla hudfärger. Bertil sade hej till dem; hans röst ekade ut över folkmassan och försvann bortom hörhåll. En sekund senare sa det "plopp" och han var försvunnen in i "ögat". Utan hopp om att komma tillbaka, någonsin.

Det hade varit en underlig dag för Bertil Hansson.
Missa inte fortsättningen om Bertils äventyr.

Fortsättning följer...

Av Carl Ottervad 25 mar 2004 12:24