Nihilismens vackra kärna

Vi träffas en torsdagskväll. Med musiken surrande i bakgrunden skiftar samtalsämnena, för att då och då återknyta till varandra. Flaskan tappar sitt mörka blod i takt med att dykningarna i Schopenhauer blir allt mer syrefattiga. Svart. Bedövningen och klarsyntheten smyger sig på. Plötsligt vilar ditt huvud i mitt knä och kampen är förbi. Du klagar över det meningslösa. Det meningslösa i tillvaron. Sättet att lura sig själv. Mitt ego kan inte längre tyglas, och medkänslan förlorar allt mer mark . Visst gör det ont att riva av vattentäta, påklistrade masker av moral. Och det finmaskiga lagret av reflexmässiga svar. Hur är läget? Alla tiders-tiptop, sägs det, och intervjuaren nickar jakande. Och ler som ett snitsigt utskuren halloweenpumpa. Ler.

Men strålkastaren fångar snart det äckliga trynet, trots kämpandet med alla spända muskler för att hålla ihop ridån. Du klagar över det meningslösa. Det meningslösa med att sträva efter att åtminstone ögonen kan få skugga. Du sluter dina ögonlock, och låter några fingertoppar ömt balansera och dansa på glaskupans kant.

Genom likgiltighet. Förvånansvärt länge går det att pressa upp näsan över ytan och kippa i sig tillräckligt för att det ska gå vidare. Genom likgiltighet går det lite till. Allt för att dölja vad som håller på att ske. Jag kysser din panna. Ett leende kan fortfarande skönjas trots att skynjas. Kallocainet sprider sig med klunkarna och förgrenar sig ut till minsta blodkärl, och vidrigheten blottas. Existens. Dina bekännelser piskar mina fotsulor så att till och de fläks upp. Imorgon är det lättare. Då blir du glad när en sittplats är fri på tåget. Strävan att pressa ihop magnetens plus och minuspol är nu enkelt. Täta gardiner skymmer allt du inte orkar bry dig om. Det är meningslöst. Meningslöst att hålla taget. För att stå ut låter du dropparna verka. Dropparna blir till vågor och sköljer bort dina bekymmer. Just nu.

Lid! Släpp och konfrontera smärtan. Ett livsverk som misslyckats håller igång ruljansen. Det är att bli avkapad båda händerna på din unika plats vid det löpande bandet. Allt är meninglöst. Inte ens det minsta stickspår är att upptäcka på den avsmalnande raka vägen, och de innan så uppskattade återvändsgränderna syns inte längre till. Klunk efter klunk förstärker minnen. Men vad fan, där framme kanske ändå oasen uppträder, kanske. Kanske.

Kanske. Kadavret inom det skelett som ännu ger stadga, växer. Och växer. Dess stank sipprar ut via nån tillfälligt öppen kanal, men ännu cirkulerar blodet. Ännu. Finns ett värde i att lägga i handbromsen och slira in på andra hjulspår? Nya marker finns inte längre. Hela laburinten är upptrampad. Fotspår och djup gyttja, ett logiskt mönster som taget ur en nybörjarbok för dem som vill lära sig virka, håller sig i takt ända ut i horisonten. Hur du än kämpar kan du inte komma utom bild. En gång minns du, kom du fel, och marginalernas, men gjorde allt för att komma ikapp. Utanför centrum väntar ensamheten. Där är du okänd. Din kropp gröps ur. Men skalet tål en dag. Och kanske en till. Halloweenansiktet ler fortfarande. Lyktan skimrar fortfarande till när du ser en ledig platsen i tågkupén. Fortfarande. Meningslöst? Nihilismens svarta och vackra kärna? Kanske inte. Kanske. Kanske.

Av Mårten Hansson 23 mar 2004 10:59