Gemytliga Cypern - kärlekens ö?

Jag suckar, pustar och stönar. De är elaka mot mig, gnäller jag. Min man ler lustigt och låtsas som ingenting. Han är uppvuxen i krigets Beirut, så att klaga över sånt här skulle inte falla honom in. Själv är jag uppvuxen i Mummelycke och vet inte bättre.

Kvinnorna här kan vara riktigt oförskämda. Man misstar mig för att vara ryska och då behandlas jag på ett arrogant sätt i många affärer. För man vet man väl hur de ryska damerna är. Och alla andra med blont hår för den delen. De kommer ju bara hit för att ta de extremt attraktiva männen. Jojomensan. Såna är vi. Jag känner mig orättfärdigt behandlad och gnäller om detta till alla jag möter.

Möter mina likar i tyskor och tjejer från Skottland som blir behandlade på samma vis. Vi beklagar oss och suckar.
Ack, vad det är synd om oss.

Men så tar jag ett steg tillbaka och tittar på hur det egentligen ligger till. Cypern har stora problem med trafficking. Unga tjejer från öststaterna kommer hit för att jobba på så kallade "kabaréer" och "gentlemans" klubbar som "gogo dancers" or "artists" det finns fina omskrivningar för allt. Många män här är givetvis glada över detta utbud och att gå till strippklubbar och toplessbarer är väldigt populärt. De finns i vartenda hörn av Limassol där jag bor och man kan beskriva vägen till olika ställen genom dessa. Ja, ta till vänster vid strippklubben, beställ maten från Kinarestaurangen bredvid strippklubben du vet. Ledsamt men sant.

Nu slutar ju inte historien vid besöken på dessa klubbar utan många män har gift sig med kvinnor de träffat där. I många fall har det varit redan gifta män som träffat unga söta tjejer från Ukraina, byter ut frugan och skapar därmed en bitter kvinna. Som avskyr folk som ser ut som jag. Som jobbar i min lokala affär och som utan tvekan slänger växeln framför mig, ignorerar mig och så vidare. För visst, det måste ju göra ont.

Jag läste i den engelskspråkiga tidningen "Cyprus Weekly" för ett tag sedan, att man öppnat ett ställe dit kvinnor kunde vända sig om de blivit övergivna på detta sätt. Ett kriscenter där man kan få någon att prata med. Detta visar att det är vanligare än vad man kan tro och att det inte bara är tjejerna som kommer hit som lider av konsekvenserna av trafficking.

En kille jag känner här skyller på tjejerna och säger att det är deras fel alltihopa. De kommer ju hit och lockar männen och han tillägger stolt att männen här inte är som i norra Europa. Här har de hett blod i ådrorna och kan inte kontrollera sig. Minsann, minsann, tänker jag.
Eleni som jag träffar ibland ligger på den linjen också. Tjejerna får ju faktiskt skylla sig själva om de blir illa behandlade, de vill ju komma hit.
"Jo, kanske vill de det," säger jag "men tror du inte att de hellre skulle vilja komma hit och ha vanliga jobb i såfall?"
Hon stirrar häpet på mig som om jag begått en dödsynd och utbrister:
"Men nej det skulle aldrig gå, då skulle cyprioterna bli förbannade för att man stjäl deras jobb!"

När detta är attityden hos vanligt folk blir man inte särskilt förvånad då man läser i tidningarna att politiker som blivit konfronterade med frågan varför så lite görs i traffickingfrågan, svarar att tjejerna faktiskt väljer att komma hit och återkommer flera år i rad. Jaha, vad bra då, då behöver vi inte fundera mer på det.

När man väl står med fakta i handen och inser vilket lidande det här problemet skapar och hur komplex situationen är kan man inte annat än att skämmas över sin egen småaktighet. Visst, jag vet att jag kommer att fortsätta bli irriterad över dessa kvinnors oartighet men ska försöka ha överseende med dem i framtiden. Jag vet. Gud vad stort av mig.

Av Sandra Gren 22 mar 2004 14:19