Den överdrivna feminismen ll

Det är bra, för det är precis det som är meningen. Den viktigaste uppgiften för den feminismen just nu är att inte luta sig tillbaka, bli bekväm och släppa nerven.

Två saker förvånade mig dock. Jag hade förväntat mig att majoriteten av uppretade respondenter skulle bestå av män, men jag hade kanske inte förväntat mig att den skulle vara så överväldigande; 89,59 procent för att vara exakt att döma av signaturerna. Artikeln handlar om diskriminering av kvinnor- trots det är det männen som blir arga. Det andra som förvånade mig var hur liten kunskapen om strukturell diskriminering, i det här fallet inom sjukvården, tydligen är. Jag hoppas och tror att denna okunskap inte är representativ för befolkningen i stort.

Att mannen utgjort normen inom den traditionella vetenskapen är det få som ifrågasätter idag, snarare har diskussionen gått vidare till att inrikta sig på vilka konsekvenser detta har haft och fortfarande har för kvinnor. Förklaringen till kvinnors underordning, både som objekt och subjekt inom vetenskapen, går tillbaka ändå till vår kära Aristoteles som lade grunden för det västerländska positivistiska vetenskapsidealet där mannen stod som norm och kvinnan fick rollen som den avvikande, hon med alla krångliga hormonerna och cyklerna. Om jag ska komma någon vart med den här artikeln kan jag tyvärr inte fördjupa mig ytterligare i ämnet, den som missat hela den västerländska vetenskapsteorin får ta igen kunskapsluckorna på egen hand. Underrepresentation av kvinnor i medicinska studier är bara en konsekvens av den manliga normen. Även om man skulle kunna tro det av döma av kommentarerna på min förra artikel så betraktas påståendet om underrepresentationen av kvinnor i medicinska studier inte som ett särskilt kontroversiellt uttalande idag, de medicinska fakulteterna, både i Sverige och utomlands, betraktar det numera som ett välkänt faktum.

Däremot är jag medveten om att ”kvinnor idag dör för att de är kvinnor” är ett drastiskt uttalande. Men är det en drastisk slutsats? Tyvärr inte. Diskrimineringen av kvinnor inom vården har fortfarande förödande konsekvenser. Visst, det har blivit bättre, visst, visst, men det räcker inte. Den statliga utredningen ”Jämställd vård SOU 1996:133” slog fast att män och kvinnor behandlas olika inom svensk sjukvård. Kvinnor missgynnas på en rad områden; bland annat får kvinnor mindre effektiv medicinering, sämre rehabiliteringsmöjligheter, får vänta längre på utredning osv. Män och kvinnor som söker vård för samma symptom får olika behandling; medan män hänvisas både till medicinska och psykiska utredningar hänvisas kvinnor endast till psykiska utredningar. Det är tydligt att de gamla fördomarna om kvinnan som en känslostyrd och psykisk bräcklig varelse fortfarandet dominerar. Kvinnors symptom tas inte på allvar. ”Det är nog bara nerverna”, känner vi igen den? En studie som Försäkringskassan genomförde 2001 visar på samma resultat. I undersökningen lät man läkare vid åtta vårdcentraler i Göteborg ställa diagnos på ett sjukdomsfall hos en påhittad patient. Resultatet visade att i de fall patienten påstods vara en man blev föreslagen från läkarna både en psykisk och medicinsk utredning medan i de fall patienten påstods vara kvinna föreslogs endast en psykisk utredning. Dessutom fick den manlige patienten ett bättre och tydligare förslag när det gäller rehabilitering och återgång till arbetet.

Vidare slog den statliga utredningen fast att dubbelt så många kvinnor som män dör i samband med vård för hjärt/kärlkirurgi. Siffrorna är inte unika, läget är liknande eller värre i andra europeiska länder och i USA. Förklaringen till detta är föga förvånande inte utredd ännu men beror, anligt studien, troligen på att läkarkåren helt enkelt inte är lika skicklig på att känna igen kvinnliga patienters symptom. I utredningen heter det att ”kvinnor får ofta en försent ställd diagnos vilket kan bero på att det är svårt att med de vanliga diagnostiska metoderna påvisa hjärt/kärlsjukdom innan den manifesteras i en klar hjärtinfarkt”. Vidare konstaterar man att dessa könsskillnader varit kända under mycket lång tid min kurs men att man börjat diskutera dem på allvar först på 1980-talet. Är det en slump? Knappast.

I en studie publicerad i Medical Science Monitor 2002 ”Characteristics and outcome among women and men transported by ambulance due to symptoms arousing suspiscion of acute cocronial syndrome”, Johan Herlitz mfl slår en grupp svenska forskare fast att kvinnor med hjärtinfarktsymptom får lägre prioritet än män i samband med ambulansutryckningar. Vidare dör som SOU 1996:133 också visade dessa kvinnor i större utsträckning än männen under själva sjukhusvistelsen Enligt en studie utförd på Umeå universitet: ”Women versus men with mycardial infraction-Sex differences in risk factors, management and outcome”. Denna studie visar också att kvinnor får sämre och mer ineffektiva läkemedel när de sedan skrivs ut.

I ljuset av dessa och många, många fler rapporter tro mig… är det inte lätt att känna sympati för lagomfeministerna; de som är rädda att hela det här feministiska projektet ska bli för överdrivet, de som inte vill känna sig som offer för att det inte är kul, inte sexigt, inte coolt. Det svänger liksom ganska dåligt om offerrollen. Ingen vill vara offer och ingen vill vara skyldig. Men ladies and gentlemen, låt oss klargöra en sak; att hamna på de missgynnades sida i en könsdiskriminerande samhällssystem är inte detsamma som att vara hjälplös. Jag gillar inte heller gnäll; låt oss sluta gnälla och istället RYTA så det hörs ändå bort i GUBBTRÄSK, OK?

Hjärt/kärlsjukdommar är inte det enda område inom vilket kvinnor missgynnas, men möjligtvis är det den sjukdomskategori som blivit mest uppmärksammat, kanske för att följderna av diskriminering inom detta område blir så katastrofala; det handlar inte längre om en taskig attityd här och där, utan plötsligt har underordningen i värsta fall blivit en fråga om liv och död.

Men vad beror diskrimineringen på? Är forskarna onda? Är läkarkåren ond? Nej, jag är ganska övertygad om att de enskilda läkarna försöker göra ett så gott jobb som möjligt i sin vardag. Istället handlar det om nedärvda attityder och fördomar, hierarkier och maktstrukturer som rullar vidare och förstärker varandra, självklart inte endast inom vården utan i nästan alla delar av samhället. Vilken läkarte vill satsa på att göra karriär inom området kvinnosjukdomar och som belöning få lägre status inom sin yrkeskår? Det är det här det handlar om. Vi måste ändra på attityderna och strukturerna.

Det var aldrig meningen att feminismen skulle bli något hobbyprojekt eller identitetsklubb för orakade småjäntor, en ungdomsgård som håller dörren öppen i all evighet för dem som fortfarande tvekar för att klubben där inne verkar för dyster, för osexig, för överdriven. Tyvärr, tyvärr, det feministiska projektet hinner inte vänta på er. Det hinner heller inte fortsätta upprepa och förklara i alla oändlighet för er män, gubbar och grabbs som fortfarande tror att det handlar om en personlig sammansvärjning mot er personligen. Sorry säger jag. Det finns för mycket att göra ute i den verkliga världen.

Av Jennie Spetz 22 mar 2004 14:51