Rosario är död, jag lever!

Rosario är död!

Jag har länge tänkt att jag ska läsa den, men har inte vågat. Den handlar om något så jobbigt som barnprostitution i Filippinerna och är en dokumentärroman som bekriver några prostituerade barns öden. Bland annat handlar den om Rosario, en flicka som dog innan hon hann fylla tolv på grund av det liv hon tvingats leva.

Till slut kände jag mig tvungen att läsa den, och jag påbörjade en resa till en värld, långt bort ifrån våfflor med grädde och sylt, från den underbara doften av rena lakan och nytvättat hår. Bort från frisk luft att andas och skydd mot väder och vind. Bort från att känna mättnad och trygghet. Jag reste i tanken till ett helvete på jorden....

En värld där föräldrar inte förmår att mätta sina hungrande barn, där föräldrar istället för att bädda ner sina barn i rena, varma och sköna sängar, tvingas att skicka ut dem på gatan för att sälja sig sina oskuldsfulla barnkroppar till rika män från väst. En värld där det inte längre finns en varm famn att krypa upp i då man är rädd eller ledsen. Där vuxna är fienden och inte tryggheten. En värld där det inte handlar om att leka med barbie eller actionman utan om att vara en leksak till män som betalar för att hänsynslöst och utan respekt utnyttja vaje del av dig. En värld där man inte får känna sig ren utan känner hur skabben och lössen tar över ens kropp, där könssjukdomar drabbar de mest oskyldiga, de mest utsatta, och tar deras liv. Där man inte kan förvänta sig någon omtanke eller respekt utan man blir spottad på som om man inte vore någonting värd. En värld där man kan vara glad om man hittar en kartongbit att sova på eller en påse lim att sniffa i sig. Där man tvingas att sälja det mest värdefulla man har...sig själv.... Där mamma och pappa är fantasifigurer som man kanske inte ens vill minnas. Där man aldrig lär sig cykla, där man aldrig får åka på klassresa, där man aldrig får äta sig mätt. I den här världen finns inga Teletubbies, inga Pippi Långstrump, inga Doktor Snuggles eller Fragglar. Inte heller något Liseberg, Gröna Lund eller Skansen. Där finns inte heller doften av nystekta köttbullar eller goda kanelbullar. Där äter man det som finns att äta och smaken spelar ingen roll.

Detta är ett helvete på jorden och det är en värld, där barn varje dag föds och dör, utan att vi ser, utan att vi vet, utan att vi vill veta. För om vi vet, hur mår vi då, hur kan vi då klaga trots att vi har det så bra? Visst, allt är väl relativt, men ändå?

Mitt hjärta värker efter att ha läst denna bok, jag vill bli superwoman och åka dit och rädda dem allihop och alla andra barn som lider i vår värld.....

Det är svårt att inte bli förbannad på mig själv över mitt gnällande över hur jobbigt det är att leva ibland. Jag har mina tre barn, som alla är rena, kan äta sig mätta och se på barnprogram. De har sängar att sova i då kvällen kommer. De har människor omkring dem som älskar dem och prisar dem högt. De har en trygghet och ett skydd mot mörkret. De får pussar och kramar och en villkorslös närhet.

Jag har en sambo som älskar mig, jag har en lägenhet, en utbildning på gång och framförallt, en kropp som JAG äger och som JAG har makten över. Jag behöver inte vara rädd.
ibland undrar jag om jag egentligen vet vad som är riktig rädsla Allt detta är något som dessa barn aldrig skulle kunna drömma om. Det är viktigt att vi är tacksamma och glada över det vi har, det vi anser vara självklart kan vara något som en del inte ens kan drömma om. Så vi måste öppna ögonen och se vad vi har och aldrig glömma bort de som inte har något annat än sina drömmar kvar.

Jag lever, men Rosario är död och det är nog för att få mig att fundera över min egen existens här på jorden.

Av Sara Lindalen 15 mar 2004 10:03