Klart de ska ha lutfisk, fan!

Togs om hand av överklassfrun i huset är äldre än han, ja, men prylarna var fortfarande på plats, ja nog tog hon hand om han, ordentligt och bra, ja.

Fan.

- Vad är det? Undrar hon, dricker sin te.

Han svarar inte, nej, dricker sitt kaffe, en vanlig, ja, inte en latte, med jordgubbsmak, nej, fan, han dricker, en vanlig, svarar inte, nej, det är tyst, hon ställer ner sitt glas.


- Du? Vad är det?, säger hon, ler, lägger sin hand på hans, den högra, ligger slappt, mellan hennes te, i ett glas och koppen, askkoppen, på bordet, inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås, ja, den är varm, hennes hand, den vänstra.

Jo. tidigare på dagen, vid lunch, han hade nyss vaknat, hemma hos Denandre, i Denandres soffa, röd, Ikea, gett sig, ut i skiten, iväg hemåt, kom knatande nerför Oxbacken, tog rulltrappan, i sina stora brallor, gröna anorack och tuffa sneakers, under Cityringen, vidare utmed Storagatan, förbi Tajmahal, Leanders, över bron, förbi Lillabronx, Punktplattan och sen, precis utanför Forex, stannar en värdetransport intill trottoaren på Storagatan, i centrum av stentuffa Västerås, ja.

- Ja? Undrar hon får fart, liv, fyr, på en cigarett, suger, tar livet av sig där på andra sidan det lilla bordet inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås.

Ja. Väktarna klev ut på trottoaren, mitt framför honom, med en stor silverfärgad väska du vet?

- Ja? Undrar hon.

Vi krockade nästan fan.

- Oj då.

Fan, den där väskan innehåll säkert en mindre förmögenhet, fan, vi krockade nästan, fick sidsteppa, de klev ut rakt framför mig, fan.

- Vadå?

Jag kunde ju ha rånat de, fan, de bara klev ut rakt framför mig, som om det var helt otänkbart att jag faktiskt tänkte råna dem, norpa väskan, förmögenheten och sticka, fan.

- Vadå? Tänkte du det? Råna dem?

Nej.

- Men då så? Säger hon, suger på sin cigarett, ja.

Men de kan ju fan inte kliva ut med en förmögenhet i handen mitt framför en snubbe som mig.

- En snubbe som du?

Ja, en gangster.

- En gangster?

Ja. Fan, de kan ju inte bara kliva ut mitt framför ögonen på mig, bara utgå från att jag inte tänkte råna dem, fan, som om jag var värsta ostätaren, helt ofarlig, nej, fan, jag är en gangster, ser de inte det, är det fan upprörande.

- Men du tänkte ju inte råna dem?

Nej.

- Ja men då så.

Fan.

- Vadå?

Det kunde ju fan inte de veta, nej, att jag inte tänkte råna dem.

- Vadå? Vill du att de ska tro att du är en gangster? Att du ska råna dem, va?

Nej, fan, eller jo, annars blir det ologiskt.

- Ologiskt?

Ja.

- Hurdå, säger hon, lyfter sitt glas, dricker sitt te, ställer ner glaset.

Jag kan ju inte först ta skit från tanten som tycker jag ska köpa lofers och mindre brallor, fan och sen misstas, av väktarna, för en snubbe som aldrig i världen skulle kunna tänkas planera att rycka åt mig, norpa, den där väskan och sticka, fan.

Skiten kommer, studsar emot en från alla håll.

Fan.


Man spyr,

ja,

man spyr,

och knatar vidare.

Fan.



De får ingen lutfisk, nej.


fan.

De får ingen lutfisk

och hela församlingen kommer kutande, knyter sina nävar, höjer de i skyn, viftar med fanor, hivar gatsten, mot toppen, protesterar, fan.

- Ja vadå?


Vadå, vadå?


- Klart de ska ha sin lutfisk, fan.


Ja, klart de ska ha sin lutfisk, klart våra gamlingar ska ha sin lutfisk, fan.


- Ja, men sluta klaga då, tycker Denandre, suger på sin cigarett, suger, tar livet av sig, röker, ja, där bredvid, till höger om han, Poeten, sitter till vänster, på parkbänken, där de sitter, båda två, i sina stora, på tok, för stora brallor, i den snötyngda, kalla Vasaparken, mellan centrum och Centralstationen, gul, numera femtio, kanske till och med sjuttio meter mer till vänster än tidigare och en tarm av glas och stål, sträcker sig över spåren, fyra, precis som innan, ja, tarmen trevar ner mot hamnen, ja.

Jo, ja, men tror du?

- Vadå?

Denandre huttrar, suger, tar livet av sig, huttrar, reser sig.

Det är kallt, ja, skitkallt, går knappt att andas.

Fan.

Jo, om man påpekar att det finns folk som bor på gatan, sover där polisen, inte hittar dem, fan, tror du att de då skulle komma kubbande och protestera, vifta med fanor, hiva gatsten, i skallen på toppen, fan, komma kutandes med famnen full med speciallagad lutfisk, nej, fan, det gör de ju inte, nej, fan, det är ju inte deras farmor som sitter i skiten, nej, hon sitter i värmen, sjunger julsånger, flörtar med Carl, i rum 11 B, fast deras farfar knappt kommit i jorden, det är inte deras gener, nej.

Man spyr.


- Det är ju bara naturligt, inge konstigt, nej, naturligt.

De går iväg, lämnar parkbänken att frysa ensam, i Vasaparken, i centrum av stentuffa Västerås, båda två, i sina på tok för stora brallor, ja, följer Svartån, egentligen är den brun, ja men den heter så, Svartån, ja. De passerar Konstmuseet, över fiskartorget, förbi, arbetsförmedlingen, kliver över Storagatan, byter nationalitet, bara sådär, nu, har de vuxit upp i ett amerikanskt getto, pratar engelska, ja, fan, de kliver över, CROSSAR, Storagatan, lämnar skiten, SHITTEN, i bakgrunden, på andra sidan, BEHIND, fan, förvandlas igen, har vuxit upp i stentuffa Västerås, pratar svenska fortsätter utmed Köpmannagatan, upp till torget, där svänger de ner åt vänster över ån, Svartån, egentligen, ja ni vet? De går, på bron, över det bekymrade vattnet, in på KALLEPÅSPÅNGEN; Charly on the spång, ja, yeah.


De köper en kaffe,

var,



ja,



två,

kaffe,




sätter sig,




på ett bord,



nej,



på en,



nej,



två,

stolar,



vid,

ett,

bord,



ja,

fortsätter.



Naturligt?

- Ja, att ta hand om, bry sig om, de nära och kära, först och främst.

Fan.

- Vadå? Det är ju fan naturligt, självklart, man bryr sig om de sina först, fru och barn, sin familj och släkt.

Fan.

- Vadå fan? Det är ju så, det är ju hederligt, fan.

Nej.

- Joho, tycker Denandre, tar fram, inte polaren, nej, fan, kuken, nej, han fiplar fram, inte kuken, nej, utan en cigarett, en ny, ja, får liv på den, ja ni vet han suger, fan.

Drar man ut, förlänger, de där strecken han drog upp genom att säga att man tar hand om sina nära och kära, sin familj, barn och fru, tjocka släkten, först, ja, han sa så, Denandre hade sagt så, ungefär, ja ....

- Jo, det stämde, han hade sagt så.

Denandre hade sagt så, ja, det kunde man inte neka till, varken Denandre eller någon annan för den delen, nej.

Ja, man hamnar i att man tar hand om den egna rasen, först och främst, ja, man hamnar tillslut, om man drar ut, ritar upp förlängningen, av vad Denandre sa, så hamnar man hos Hitler, fan, hos nasismen, ja.

- Nej.

Joho.

- Jo, ok, men du får ju dra ut den där linjen, jävligt långt för att hamna hos Hitler, fan, om man startar i att farmor ska ha lutfisk.

Nej.

- Jo, skitlångt, fan.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo, skitlångt.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.





Fan!

Av T.L Stjerna 05 mar 2004 10:00