Han vill inte spela flipper, nej

eller var det tvärtom?

Jag föreslog att vi skulle gå och spela lite flipper, som förr i tiden men nej.

Han hade vuxit upp nu, flipper var helt meningslöst, förr eller senare tappar man ju ändå kulan, det är rena slöseriet med femkronor, sa han.

Va fan!

Vad hade hänt?

Meningslöst?

Flipper?

Slöseri?

Fan.

Hur hade han kunnat förvandlats till detta resultatstirrande monster, oförmögen att njuta av självaste resan, bara intresserad av målet, resultatet.

Svarta siffror.

Lönsamhet.

Summan

av

kardemumman.

Fan.

Det är väl inte så farligt säger Hon senare på kvällen när jag berättar. Han tycker inte om flipper längre helt enkelt, säger Hon.

Som om det var självklart.

Snusförnuftigt.

Va fan!

Han var ju förvandlad till ett monster,

förstod hon inte det?

Va?

Det var självklart, uppenbart, ja.

Jag är omogen säger hon nu, avundsjuk.

Va Fan!

Han var ju, en ekonomirunkare,

helt hjärntvättad.

Fan,

av samhällsmaskinens agenter som lurat i honom att det bara är resultatet som räknas, svarta siffror i balansräkningen.

Jag överdriver,

säger hon,

tycker att jag

överdriver?

- Ja.

Nu sliter jag mitt hår.

En gång var han en poet, ja, stod på samma sida, jag sliter mitt hår, om jag har något, jag minns inte, nej.

Med det resonemanget kan man ju lika bra ge fan i att leva, vi ska ju ändå dö till slut, oundvikligen, så ska vi det, dö, ja.

Det är väl ändå skillnad, jag skulle då alltid överdriva.

Han ville inte spela flipper och jag dömde ut honom totalt., säger hon trött, och rättar till brösten innanför jumpern.

Fan.

Vad ska jag lägga märke till det för?

Va?

Att hon rättar till brösten?

Va?

Fan.

Det här var viktigt.

Det var väl inte så farligt.

Vi kunde spela flipper istället om jag ville, hon och jag, säger hon.

Fan! Det handlar ju inte om flippret, fan. Eller jo, men inte så....

Skit i det där nu tycker hon och lyfter sin kopp.

Brösten putar under den rosa jumpern.

FAN!

Skärp dig nu! Det här var viktigt och jag bara stirrar på hennes bröst, fan, nu såg hon det dessutom, ja.

Jag är alldeles uppriven inombords, ja, en av mina kära vapenbröder, vi var en gång för längesedan gangsters och rånade glassbilen, hade nu hjärntvättats och förvandlats till ett resultatrunkande monster med massa rosa instoppade skjortor väntandes i garderoben hemma, fan.

Och hon tycker jag är fånig, vi kan spela istället, ska vi det, säger, försöker, hon.

Fan!

Det här var viktigt.

Jag stirrar på hennes bröst.

Ja.

Vi kan spela istället.

Fan.

Jag stirrar på hennes bröst.

Ja.

Meningslöst?

Vi kan spela istället?

Fan.

Jag stirrar på hennes bröst.

Fan.

Det här var,

viktigt,

ja,

inte så farligt?

Fan.

Jag stirrar på hennes bröst.

Ja.


Jag stirrar.

Fan.

Jag stirrar.

Ja.

På hennes bröst.



Jag stirrar på hennes bröst.

Fan.

Av T.L Stjerna 29 feb 2004 20:28