Ge fotvårtan ett ansikte!

Fortvårtor var något som man talade om i mellanstadiet. På lågstadiet hade vi antingen inte kommit på att de fanns, eller så förstod vi inte att de var skämmiga. På högstadiet visste vi att de var pinsamma men också att det fanns det som var värre - hår under armarna till exempel. Men under årskurs fyra, fem och sex så var fortvårtor definitivt på agendan. Det bästa var förstås att inte ha några själv men att peka ut någon annan som hade det. Helst skulle det vara sant men om det inte var det spelade det ingen större roll. Den som försökte visa upp en renduschad och söt liten tioåringsfot helt befriad från några som helst defekter möttes av bortvända ansikten och utrop av förskräckelse; "usch så äckligt, ta bort den". Den som väl utpekats som smittad fick sedan leva med nesan, vare sig beskyllningen var befogad eller inte, åtminstone tills han eller hon flyttat upp till sjunde klass då andra, mer pubertetsrelaterade funktioner kom i fokus.

Men vilken relevans har då allt det här idag, nu när vi är medelålders och har helt andra fysiska brister såsom kvinnornas återkommande skäggstubb på hakan och förekomst av celluliter samt männens allt kalare hjässor? Säkert ingen som helst för dig, men frågan är kanonhet för mig. Jag har nämligen en fotvårta. Den sitter under höger häl, är liten och söt och gör inte ont. Men det är lik förbannat en fotvårta, just en sådan som man för liv och pina inte fick ha när man var liten.

Håller jag på att gå i barndom eller? Ja, det känns faktiskt lite som att bli förflyttad till femte klass. Det var då man skulle ha sockeplast på fötterna och undvika att gå barfota i gympans omklädningsrum. Annars skulle man bli smittad och därmed äcklig. Jag har inga sockeplast kvar och vad gör man då i simhallen. Ska jag gå med plastpåsar på fötterna kanske? Eller små käcka badsandaler? Yes, jag hör dig. Det är precis det jag ska. Men det känns utpekande. Därför stannar jag hellre hemma och tur är kanske det.

Det finns nämligen dugliga vårtmedel på apoteket och jag använder ett av dem. Men det är inte så lätt kan jag tala om. Av den så kallade bipacksedeln framgår att behandling med det medicindoftande, lätt rosafärgade, medlet ska föregås av fotbad. Detta ska ske varje kväll varefter lös hud borttages och vårtan penslas med det grisskära medlet. Vårtor kan vara svårbehandlade och eventuellt kan man behöva hålla på i upp till tre månader påstår vårtmedelsproducenten. Men hallå? Hur många kvällar i rad orkar man med fotbad och fotfil? Måndag, tisdag och kanske onsdag okej. Men sedan ska man på bio på torsdagen och kommer hem efter elva. På fredagen vill åtminstone jag dricka vin, äta någon god pasta och slöa i soffan. Jag vill inte, inte, bada fotbad. Och dessutom - hur sexigt är det med fotvårtor?
Visserligen tillhör jag de stadgades skara men jag har verkligen full förståelse för om käre maken hellre gosar lite högre upp än pillar mig på hälen när helgen väl kommer.

Nu kanske du tror att jag ironiserar eller till och med skojar? Kanske har jag inte alls en fotvårta? Jo, det är just det jag har och jag är säkert inte den ende vuxne som drabbats. Men när hörde du senast någon tala om sina fotvårtor? Svampinfektioner, magproblem och fobier är tillåtna ämnen men fotvårtor? Icke. Förränn nu, nu är du ju inte ensam längre!

Av Pia Juhlin Åstrand 25 feb 2004 12:58