Sanningen om Döden?

Det händer att jag går förbi en kyrkogård och tänker: ni är lyckliga. Ni som redan är döda och ni som kanske har varit döda sedan länge. Ni har redan gått igenom det som kallas DÖDEN. Ni borde veta vad som finns på andra sidan. Om det nu finns någonting. Och räcker orden till för att beskriva detta någonsin?

Vad händer när man väl har hunnit förbi det där stadiet att ängslas för mörkret och ensamheten och alla man kommer att sakna. När tiden har dragit förbi likkistan, begravningen, askan och krematorieugnen. Maskarna och jorden. Vad kommer sen?

Idag är kyrkogården de dödas rike. Kyrkogårdar kan se ut på olika sätt. Kyrkogårdarnas prydliga rader och strikta linjer här i Sverige skiljer sig mycket från kyrkogårdar utomlands, t.ex Frankrike. Vanliga kyrkogårdar ser annorlunda ut än krigskyrkogårdar. Här har det anonyma med döden och kollektivets offer nått sin kulmen i rader på rader i oändlighet av vita kors. Alla identiska, bara namnen skiljer åt. Skrämmande i sin slutgiltighet och kollektiva identitet. Vackrast är de mindre kyrkogårdarna längst ute i havsbandet med vitkalkade anspråkslösa kyrkor, där vinden ständigt blåser och havsskummet stänker över klipporna. Eller begravningsplatser där naturen är närvarande. Där träden sträcker sina grönskande uråldriga kronor och långa grenar ut över gravstenarnas skuggor.

I Kalmar ligger en gammal nästan helt övervuxen äldre kyrkogård som blev kvar när den nya anlades. Stenarna är vittrade, namn och årtal i stort sett oläsliga och gräs växer mellan sprickorna. Människor passerar fram och tillbaka över den gamla kyrkogården utan att tänka så mycket på de döda som sover under grästuvorna.

Det finns gamla och nya gravplatser. Människor har i alla tider begravt sina döda, men riter, ceremonier och trosföreställningar har varierat. En av de vackraste forntida gravplatser som finns är Ale stenar eller Kåseberga skepp i Skåne. Den dateras troligen till järnålder, även om arkeologerna inte vet säkert eftersom den inte är utgrävd. Ofta gravlade man särskilt betydande individer i skeppsformade monumentalgravar på höga platser. Ale stenar har fått sitt namn efter den hövding som tros vila här, men ingen vet säkert. Sant är dock att platsen är en av de vackraste platserna i världen. Och det är ingen överdrift. Högst uppe på krönet av åsen, med utsikt över havet ligger den uråldriga gravplatsen. Omgiven av grönskande betesmarker och branta klippsluttningar vilar en magisk stämning över platsen under sommartid. Särskilt vid solnedgångar då ett gyllene skimmer gör att tiden stannar till ett ögonblick och de stora stenarnas skuggor ruvar likt stenjättar på sina hemligheter. Vem var han eller hon som dog och lades att vila i detta jätteskepp. Ett skepp som seglar mot solnedgången in i dödsriket i all evighet...

När jag var liten följde jag med mamma och pappa till Pålsjö kyrkogård i Helsingborg där min mormor ligger begravd. Hon dog samma år som jag föddes så jag har inga minnen av henne. Där satt jag, ofta i ett par timmar, medan mina föräldrar gjorde i ordning graven, planterade blommor, skurade gravstenen och rensade rabatter. Jag var liten och kände ingen som helst rädsla. Det var lugnt och fridfullt. Några fåglar kvittrade i idegranarna och jag lekte med tusenskönor och satt i gruset i gången. Mormors grav ligger alldeles i början av kyrkogården vilket gjorde att jag aldrig riktigt fick en uppfattning om hur stort området är. Fortfarande har jag ingen aning. Där satt jag, ofta var det på sommaren i solen och kände vinden smeka mitt ansikte. Gången fortsatte vidare och försvann vid horisonten, slukades upp av himlen. Jag vågade aldrig gå särskilt långt, det verkade som kyrkogården bredde ut sig i all oändlighet. Naturligtvis gör den inte det. Men jag var liten och fick för mig att gången fortsatte till himlen eller de dödas rike. Att alla döda som låg begravda runt omkring mig hade vandrat där. Jag ville inte gå längre bort, av risk för att inse att verkligheten inte var som jag tänkte mig. Fortfarande har jag aldrig gått vägen tills den tar slut. Men jag undrar fortfarande vad som finns därborta.

En dag upptäckte jag en liten kyrkogård belägen strax utanför Jönköping. Som av en händelse fick jag syn på den från tågfönstret. Liten, undanskuffad trängde den ihop sig i en sluttning och syntes tydligt i morgondimman. Jag fylldes av vördnad. För första gången verkade inte döden skrämmande, det var som att komma hem. De olika korsen och mossangripna stenarna var suddiga i morgonljuset och framstod som dörrar. Portar till en annan verklighet. Jag kan föreställa mig resan. Genom mörkret, genom jorden, maskangripna lik vilande i kistor och brända ben. Men är detta verkligen allt? Kommer en fjäril ihåg sitt liv som larv inann förvandlingen? Förstår en myra vad stjärnhimlen är? J.R.R Tolkien har förutom "Sagan om ringen" skrivit "Silmarillion". Det är egentligen en föregångare till Ringen-trilogin och en mytologisk bok. Den beskriver hur Midgård skapas och hur krigen om Silmarillerna tar sin början mellan alverna och den onde guden Melkor. Människan har ingen betydande roll. Men medan alverna är odödliga låter Tolkien männsikorna bli dödliga. Och han kallar det för Illuvatars skaparens största gåva. Inte att leva i evighet, utan att dö.

Nu är detta en saga, men i alla sagor finns det ett korn av sanning. Kanske går det till på ett helt annat sätt; Jag dör och träder igenom porten till en ny värld där drömmar blir verklighet och ljuset spelar över markerna. Ett "Nangijala" en "körsbärsdal" eller en värld som är mer verklig än verkligheten.

Filosofen, astronomen och författaren Peter Nilson som dog 1998 lekte med tanken att ingen information kan någonsin förstöras i Universum. Allting som en gång skapats eller tänkts, abstrakt eller konkret, är oförstörbart. Han liknade mänskligheten vid ett dataprogram i en Universums dator. När jorden har gått under, mänskligheten utplånats och även minnet av oss försvunnit vid tidens slut så kan ändå vi skapas på nytt. Datorprogrammet som är jag kommer att återskapas, med mina minnen, tankar och känslor och samköras i den stora dator som är Universum med datorprogrammet som är du. Vi träffas åter vid tidens slut. Kanske låter det orimligt och alltför fantasifullt, men i en värld där vi upptäcker mer och mer av det underverk som är Livet och Universum är idén kanske inte så tokig?

Livet är ett underverk och liv spirar på kyrkogården, där allt borde vara dött. Kanske är detta svaret på frågan; är döden slutet eller bara början?

Av Ninna Bengtsson 21 feb 2004 21:47