På resa genom Hrensko - horstaden

Snön ligger kvar på marken här, i norra Tjeckien. Hemma blir det blask direkt och det enda som ligger kvar är saltet på trottoarerna som skvätter upp och ger missfärgningar på skorna. Men här, i Hrensko, precis innan Tjeckiens gräns till Tyskland - ligger den kvar. Snön. Det är sen kväll i februari.

Det var länge sedan det blev mörkt. Ännu längre sedan vi lämnade Prag. Kanske en evighet. Det verkar som om natten här i gränstrakterna har en extra nyans, ett extra djup. Det är väldigt mörkt. Inga gatlyktor finns det heller. Som om själva mörkret inte är någonting att fly ifrån, ingenting att klaga över eller titta ut genom med en uppgiven suck. Det enda som egentligen lyser upp Hrensko är ölskyltarna utanför stadens syltor. Det finns många syltor här. De kantar huvudgatan och säkert fler gator än så. För varje ölskylt, för varje sylta, går det åtminstone tre flickor. De dansar nakna i skyltfönstren inramade av blinkande kulörta lyktor - som en evig julafton. De dansar, de suger på fingrarna, de vinkar. Vinkar in.

Det här är Hrensko. Horstaden. Hit kommer de, männen som vill äga. Här är handeln öppen och fri. Bara att välja och vraka.

Jag blundar och försöker somna men framför mig sitter en fet, svettig tysk med tjocka sedelbuntar och en flicka på varje ben. Han skriker något till sin kompis längre bort i lokalen. Också han tysk, fet, svettig och sittande med en flicka på varje ben. De är nöjda. Tänk om det alltid vore så här.

Jag mår illa. På något sätt är det värre att se feta tyskar framför sig. Något är extra äckligt med tyskar, fråga mig inte vad. Jag öppnar ögonen igen.

Är detta en vanlig dag på jobbet? Finns det lediga dagar, semester, äter de dansande flickorna frukost med fil och flingor, sneglar de på klockan och undrar om de hinner hem till sitt favoritprogram på TV? Hur mycket kan de koppla bort, hur mycket är de medveten om, hur mycket kan de tåla? Hur lågt kan de sjunka med huvudet högt?

Till höger om vägen passerar vi några gråa hyreshus. Det är ju så bilden ser ut. Gråa hyreshus i oändlighet här i öst. Jag undrar vad de gör där bakom persiennerna? Vilka liv de lever? Om de klagar över krämpor och eviga vintrar, om de tar en öl på stampuben vid femsnåret, om de handlar mat varje fredag och städar på lördagen? Om det går att leva i en stad som denna? Om man inte kvävs? Om det går att blunda? Undrar hur de gör?

Bredvid mig på bussen sitter två unga män i 25-årsåldern. De pekar mot flickorna. Skrattar. De sitter på fel sida gången och måste sträcka på halsen för att se ordentligt. De vill absolut inte missa något. Hela den långa huvudgatan sitter de så. Och pratar glatt med varandra. Kommenterar, fnissar. Ögonen glittrar.

Jag blundar igen. Minns Amsterdam.

Vi visste ju vad som väntade då, när vi var i Amsterdam. Vi kände ju till Red light district. Vi gick dit för vi var tvungna att se med egna ögon, se vad det var som var så lockande för alla dessa män, se om det fanns erotik istället för porr, om det fanns känsla och respekt i all bisarr verklighet. Det fanns det inte. Flickorna dansade i skyltfönstren där också. Med prislistor fästade på rutorna. Jag minns äckelkänslan, den fadda smaken av obehag, avsky. Vi stod där då och betraktade en grupp unga män i 25-årsåldern, som stod och väntade på en vän som var inne bakom ett skynke. Avsugning. Mot betalning. När han kom ut utbröt ett jubel i gruppen. Omfamningar, gratulationer. High five man. Jag minns att det svartnade för ögonen och vi gick, som på kommando, därifrån allihopa samtidigt och in på närmaste bar där vi utan ett ord svepte tre vidriga shots innan världen på något sätt kom tillbaka.

Nu känner jag den igen. Avskyn. Jag åker buss genom Hrensko och den fadda smaken kommer tillbaka. Snön ligger vit på marken, jag är på väg hem efter en underbar resa och min tunga borde ha kvar en svag förnimmelse av humle - men längs gatorna dansar nakna flickor för feta tyskar och bredvid mig sitter två unga män och skrattar.

Det blir inte lätt att somna.

Av Helena Malmström 20 feb 2004 10:11