Den första fixen

Jag vaknar som vanligt och undrar var och hos vem.
Mannen vid min sida, gårdagens sista kund, sover ännu, trygg och varm. Jag lämnar lägenheten tyst och stilla och tar mig obemärkt ner för hans trappa. En ny dag väntar på mig. Jag har ett möte jag inte kan missa.

Du klara glasnål: Snart ska du tryckas in i mitt varma lår!
Det finns fortfarande torskar som kollar armvecken.

Jag går emot en offentlig toalett... en med mynt. Då tar det 20 minuter innan den larmar. Skeden värms sakta upp... jag ser kristallerna! De glittrande. De hypnotiserande!
Kristaller varma som helvetet, kalla som döden. Iskalla och glödheta på samma gång. Jag har redan brännt mig rejält på dem även om de stundom kylt ner sorgen.

Nålen rör sig in i mig som en gnistrande glaskuk. SÅ: Ett antiklimax! Kristallerna! Varma som helvetets eld, kalla som is. Jag känner genast av deras styrka. Nu är jag vacker, modig, briljant men sensibel. Jag är plötsligt värd varje pris jag leende begär. Männen flockas runt mig. Jag bara ler! Det räcker just nu att de vill ha mig och att de är villiga att betala varje pris jag sätter på mina tjänster.

Deras komplimanger frustas i mina öron, men jag har vant mig av med att lyssna. Ifall jag behöver veta något om dagens handel, så får jag reda på det i tid. Jag kan lita på den rutin jag själv byggt upp. Den första fixen... som en dröm i bomull. Ömsint vaddinpackad ångest. Jag tar dess lånade lycka som en sällsynt blomma och slickar i mig hela härligheten. Gnistrande sprakande fyrvekeri! Allt känns så underbart, hela livet känns som smekt av varsamma händer.

Jag är plötsligt smart. Lustig, snabb, verbal och ironisk!
Jag vet att kunderna kommer att betala hur mycket som helst!
De ser ju bara min glittrande glädje och mitt sinne för ironi! Jag behöver bara le! Ingenting mer. Och i mitt sinne sprakar ännu fyrverkerierna. Upphetsande, fantastiska, kyligt glittrande.

Dagens första fix har fortfarande frågor. De senare är helt utan friktion.

Av Sunny Börjesson 18 feb 2004 09:18