Av kärlek

Han sprang där bakom henne med händer utsträckta i fall att. Bara i fall. Så att hon inte skulle göra sig illa. Det var med kärlek han sträckte fram händerna för att hindra henne från att ramla. Hon, kvinnan, log där vid sidan om och sa åt henne att visst var hon fin i håret som hon fixat till alldeles själv men så kunde hon inte se ut när de skulle ut på stan.
- Så här ska det vara lilla gumman.

Kvinnan tog varsamt av plaggen som inte matchade och satte på henne en söt kjol och vit tröja. Den vuxna kvinnan kammade det tunna håret och la det i en fin frisyr, gjorde allt så där sött att alla skulle oja sig när hon presenterades för tanterna och farbröderna de mötte.
Det var kärlek i kvinnans röst - hon ville att hennes prinsessa skulle vara precis så söt som bara hon kunde.

De ville inte skada henne. Deras främsta mål vara helt enkelt att skydda henne och allt de gjorde hade kärleken som avsändare. Men redan som liten såg hon bakom den där kärleken och läste budskapet mellan raderna. De stod där leende, mannen och kvinnan, så stolta och glada.
- Du är så duktig gumman, så självsäker, glad och bra. Vi älskar dig så mycket.

Samtidigt tyckte hon att de sa något helt annat även fast inget av de orden någonsin kom över deras läppar. Men hon gjorde sin egen tolkning och tog den till sig. Hon lärde sig att kärlek är något man förtjänar genom att vara den som de vill att man ska vara.

Mannens och kvinnans kroppar rörde sig inte, deras fötter lyftes inte ens från marken, när de osynligt flyttade fram varsitt ben och fällde henne till backen.
– Var inte ledsen gumman, så farligt är det inte. Torka tårarna nu. Det är inget att gråta över.

Det var med kärlek de strängt sa åt henne att inte bli så upprörd när de var ute bland folk, det kunde vänta tills de kom hem. Men helst inte då heller. För så farligt var det inte. Det blir snart bra. Bli inte upprörd, inte arg, inte ledsen och inte heller för glad och skratta för högt och flamsigt. Nej, det passar sig inte.

Med kärlek bakom orden sa de åt henne att inte opponera sig mot dem, för hennes eget bästa. Av kärlek bråkade de aldrig med varandra inför henne. Av kärlek lät de aldrig några känslor komma till ytan. Av kärlek kvävde de henne. Ur kärleken lärde hon sig leva utan känslor.

Hon började leva på en lögn och av kärlek skilde de av henne från allt det där som var livet. De ville inte att deras ögonsten skulle utsättas för törnar och hårda kanter som kunde göra illa. Men livet är listigt och tids nog tog det tag i henne. Det var ett hårt famntag för en som aldrig blivit famnad tidigare. Den dag hon verkligen föll blev fallet mer hisnande än hon någonsin kunnat ana.

Det tog liksom aldrig slut den där dagen då hon insåg att hon inte var allt det där som de sagt. Den dagen förstod hon att hon var ett ingenting och att hon inte kunde bli den där hon varit tidigare även om hon försökte. Det blev hennes allra största och bäst bevarade hemlighet.

Sen dess har hennes främsta mål varit att dölja den som finns där under allt det som är så bra, glatt och självsäkert. Hon vill inte att de, eller någon annan, ska få veta att hon istället är tråkig, intetsägande och ganska svart inombords. Hon vill inte göra dem besvikna. Av kärlek…


Detta är ett bidrag till författarskolan

Av Anna Karlsson 18 feb 2004 09:01