På bussen

Jag, ska till sjukhuset för att besöka hon som jobbar där, äta lunch, ja, men först sätta mig i väntrummet och vänta, ja, det är därför det heter så, väntrum, för där sitter man och väntar, på att få komma in till min kurator.


Jag åker buss i centrum av stentuffa Västerås.


Buss nitton.


Tre säten längre fram, på andra sidan mittgången, sitter en gammal tant och kissar på sig.

Bussen, skär sig fram, genom skiten, skakar, följer parken, moturs, passerar Centralstationen, gul, nu femtio, kanske till och med sjuttio meter, mer till vänster än innan,

ja,


bussen skakar,


tanten kissar.



Det kommer synas, när jag kliver av, tänker hon, tanten, ja det gör det, syns, när hon kliver av, en hållplats för tidigt, ja, men hon hade plingat, tryckt på knappen, så hon kliver av, vid Rekylgatan, en hållplats, ja, för tidigt, en hållplats, ja, det syns, hon har kissat på sig.

I sätet bakom tanten, sitter Strindberg, han kommer bak till mig, när, tanten, plingat och gått av, för tidigt, vid Rekylgatan, en hållplats, ja, kommer Strindberg bak till mig, sätter sig bredvid, knuffar in mig, till sätet intill fönstret, sätter sig i sätet bredvid, vid gången, ja.

- Såg du? Tanten, kissa på sig, fan, satan, såg du? Fan, säger han, Strindberg, August Strindberg, säger:


- Såg du? Tanten kissa på sig, fan, satan, såg du? Fan, säger han.


Han talar till mig, som så många gånger innan, inte lika ofta som Bukowski, nej, men endå tillräckligt ofta för att jag inte ska bli nervös, nej, jag glömmer av mig, svarar högt, ja, fan, vad de glor och stirrar, de andra passagerarna, stirrar på killen med för stora brallor, pratar med sig själv högt, fan, de stirrar som om de aldrig sett, hört, något liknande, nej.

Fan.


- Du ser ner på de svaga, de dåliga, dumma, säger han, Strindberg säger att jag ser ner på de svaga, de dumma och dåliga människorna, fan.

Nej.

- Jo, det gör vi alla, säger Strindberg.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo, det gör vi alla, ja, även du, även jag, ja, fan.

Nej.

- Jo.

Nej.


Jo, har du läst Paria, undrar han, jag borde läsa den säger han, Strindberg undrar om jag läst Paria.


Nej, säger jag.

- Jo, säger Strindberg.

Nej, jag har inte läst den, vet jag väl fan bäst själv, säger jag högt, på tok för högt, så hela bussen hör, ja, fan, vad de glor.

Fan vad glor ni på? Vill jag skrika, ja, men det gör jag inte, nej, fan har de inte sett en helt vanlig kille i förstora brallor, helt vanlig, jag har bara lite ångest, helt vanlig, ångest, inte tokig, nej.

Jag har bara lite ångest! Fan.

- Jasså, jaha, jag trodde du svarade på första påståendet, ja, inte på frågan, ja, eller, nej, du har alltså inte läst den?

- Nej.



Bussen stannar. Vi kliver av, jag och Strindberg, travar iväg, han i sin rock, grön, med broderade blommor av guldfärgad tråd och jag i mina stora brallor, på väg bort mot ingången ligger nu tjugo, kanske trettio meter mer till höger, ja, de bygger om lasarettet, ja, de ska kanske inte bygga klart, nej.

De har räknat på det där,

de har inte råd,

det finns inga

pengar

na är slut.

De har räknat fel.

Pengarna är slut.

Men de tänker köpa Gäddeholm.


- Det är inte samma kassa, säger Mellanchefen, när vi sitter och fikar på lunchrasten i lunchrummet på det där kontoret där jag jobbade förut innan jag slutade och sen även Denandre, ja. Han säger så,


- Det är inte samma kassa, säger Mellanchefen, ja, tuggar vidare på sin mördade ko, fan.


Vadå? inte samma kassa?

- Ja, det ena är kommunen, det andra Landstinget, inte samma kassa.

Vadå?

- Det ena är kommunen det andra Landstinget.

Fan.

- Det är, så, inte samma kassa.

Det är ju hur som helst samma pengar, tycker jag.

- Nej, det är två helt skilda kassor.


Ja, men pengarna, CACHEN, plockas ju ur samma fickor, fan, våra fickor, så det borde hur som helst vara samma kassa och äre inte det, samma kassa ....


- Det äre inte, det är två....

... så äre något som är fel ...

- ... skilda kassor.

... jävligt fel.





Vi travar vidare, Han, jag, Poeten och Strindberg travar bort till ingången, ja.

Nej, men jag har sett den i Stockholm, framförd av och med Thorsten Flink.

- Och? Undrar Strindberg.

Vadå?

- Torsten Flink och?

Och vadå?

- Ja, han var väl inte ensam, på scen? Undrar Strindberg tycker jag är lite trög, går och dagdrömmer, är inte vaken, närvarande, nej, tycker Strindberg.

Jo.

- Jasså? Vad intressant.

Jodå. Thorsten var ensam, ja.


- Förstod du då?


Strindberg förklarar att han tycker att jag borde läsa Paria, inte bara se den, nej, utan läsa den också, den handlar om att vi alla har ett stänk av det som senare, flera år efter att den skrevs, ja, kom att kallas fascism, att vi alla ser ner på det svaga, oavsett om vi vill eller ej, ja, så ser vi ner på de svaga och dumma, de inte fullt så starka och intelligenta, ja, vi, har det i oss, allihop, ser ner på, föraktar, skräpgenerna, fan, vare sig vi vill eller ej, säger Strindberg.




Fan.

Ja, vi travar vidare i korridoren, jag känner på Polaren och Strindberg fortsätter förklara.

Om man vill slå ett slag för det uttrycksfulla, att plugga på, anstränga sig, så börjar det lätt låta som om man ser ner på de som är svaga och lite dumma i huvudet, slöa, ostätarna, som du skriver, i dina texter.

Fan.

- Ja, men så är det, vi har det alla i oss, så är det.


Fan.

- Ja, men så är det vi har det alla i oss, men det är ingen fara, nu, är du medveten om det, kan du vara på din vakt, inte, ta i, sopa på, så våldsamt mot ostätarna, nej, ta det lite lugnt, så det inte börjar lukta skit, stinka, fascism, om texterna.

Fan.

Vi travar vidare i korridoren, mellan de provisoriska väggarna, råa plankor, skivor av plywood, spånskivor och även, vissa partier, enbart avklädd, gul, isolering.





Ja, jag travar iväg, ut i entréhallen, bort till fiket, som nu, under en tid, huserar, inte till höger vid entrén, nej, utan längst bort i hallen.

Jag köper en kaffe, sätter mig vid ett bord, Strindberg drar ut en stol och sätter sig vid bordet bredvid, ja.

Jag dricker mitt kaffe, i mugg av papp.

Det är tyst, ja, Strindberg är tyst, det puttrar inte, som popcorn, när han pratar, nej, han är tyst, ja.

Strindberg är tyst.

Jag känner på Polaren, det känns tryggt att ha han med, ja, inte Strindberg, nej, utan Polaren, ja.

Men fan, jag illustrerar ju det uttrycksfulla, innehållsrika, det jag vill stå för, genom att låta Charles, Bukowski, brottas med en konstapel i ett lerigt dike, fan, för att han, konstapeln, hindrar Bukowski att se första loppet ute på travbanan, ja jag gör det i novellen, HAN SPELADE PÅ HÄSTAR, ja, den bilden, scenen, ligger väl ganska långt ifrån fascismen, fan.

- Jo, svarar Strindberg, ja.

- Jo, säger han.

Precis, säger jag.

- Ja, men i den där texten, Grisfesten, går du rätt hårt åt överklasstanten och hennes idiot till man som sjunger andliga sånger och äter, vad skrev du? Undrar Strindberg, ja, skivad grisröv, ja, så skrev du, fan, hon knyter en mördad räv runt halsen, du ser, de ser du ner på, för att de inte har lika höga etiska murar som du, inte orkar avstå, offra, begränsa sig, fullt så mycket som du själv, fan, du ser, de ser du ner på, ja, tycker Strindberg.

Nej.

- Jo.

Nej.

- Jo.

Nej, fan, jag skrev dessutom att alla avstår från det de orkar, jag tänker inte försöka, tvinga någon att tycka, leva som jag, nej, jag skrev ju fan så, sist i texten, ja.


- Gjorde du det?

Ja.

- Det var tur det.

.
.
.

- Men, fan, skivad grisröv? Säger Strindberg.



Vadå? det är ju det, de äter ju det.



- Mördad gris instoppad i sig själv?



Ja? Fan inte konstigt att det luktar skit när de sjunger, nej, fan, äta, skivad grisröv, död ko, mald, rullad, i ströbröd, stekt, fan, död gris, instoppad i sig själv, omdöpt , adlad, till prins fan.


- Nu är du igång igen, säger Strindberg.


Fan.


- Det luktar skit, bajs, när de pratar, sjunger med i andliga sånger, fan, säger Strindberg upprört, ja.


Ja? det gör ju det, fan.


- Nej.

Jo.

- Nej.

Joho.

- Nej.

Jo.

- Nej, du, fan.

Jo.

- Nej.

Jo. Jag var där, det luktade bajs.

- Nej.

Jo, jag var där, fan, inte du, nej, det luktade bajs.

- Nej

Skitsamma.

- Nej.

Jo.

- Nej.

Jo, skitsamma.

- Ostätarna, de ser du ner på och du äter ju fan ost själv?

Ja, men ostätarna, begreppet, ostätare handlar ju inte om att äta ost, nej, det gör jag med, jag dricker mjölk, äter ost, ja, men, nej, det ska ses mer som en beskrivning av deras mentala inställning, ja, ostätarna sitter hemma framför TVn, spelar bingo och äter ost, hinkar socker, i kalsongerna och bryr sig inte, fan, hånar det uttrycksfulla, börjar snegla, se sig runt efter närmaste plugghäst till glasögonorm, som de kan pula, i snön, döpa, i toaletten, de blir nervösa, byter kanal, irriterade om, det blir svartvitt på TVn, om man försöker utvidga deras värld.


- Ja du ser, du ser ner på dem, ostätarna, ja.


Fan.


- Och du är snobbig ....


Fan.


- ... och stroppig.



Ska du säga, fan.


- Det gör jag inte, nej, jag skulle hälsa det.


Från vem?


- Bukowski.

Bukowski?

- Ja, han tycker att du är snobbig, att du skriver för, fjolligt, mycket om kärlek, för mycket med skallen ...

Fan.

- ... för lite, med ballen, kuken, om gaffeltruckar och blåställ, det kan han väl göra? Skriva om en gaffeltruck, en gul, fan, sa Bukowski, kände på Polaren, ja, han sa så, hälsar Strindberg.



Fan.

Av T.L Stjerna 10 feb 2004 13:04