Kadaverdisciplin eller curlingförälder

Föräldraskap är en aldrig sinande källa till dåligt samvete och själva uppfostringsdetaljen oftast en lose-lose situation och därför är man ständigt på jakt efter ny information om hur man blir en harmonisk och kärleksfull mamma eller pappa. Det hetaste inom barnuppfostran nu är en teori som går ut på att curlingföräldrarna håller på att förstöra en hel generation barn. En dansk psykolog, Bent Hougaard, myntade uttrycket och det innebär att ett stort problem bland dagens föräldrar är att vi klemar och daltar alldeles för mycket med ungarna. Inte nog med att vi låter dem göra lite som de vill, vi köper dessutom allt de pekar på, skjutsar dem runt till olika aktiviteter och finns alltid i bakgrunden beredda att lyda deras minsta vink. Allt motstånd röjs undan och viktigt engagemang och uppriktigt intresse ersätts av självutplåning och en osund vilja att som förälder alltid vara till lags och till varje pris undvika konflikter. Vi går i alla sammanhang före med kvasten och sopar bort alla svårigheter, därav det klockrena namnet curlingföräldrar.

När det värsta obehaget över att känna sig extremt träffad har lagt sig fortsätter jag att läsa artikeln och kan inte låta bli att undra över varför det har blivit så här. Jag tror nämligen att han har rätt, den gode Hougaard. De senaste åren har jag nämligen hört samma sak, främst från dagispersonal och lärare men även från andra föräldrar som klagar på att "hur jag än gör så är det fel". Varför har det då ändrats så bara de senaste tio-tjugo åren? I slutet av dagen önskar vi väl samma sak för våra barn som våra föräldrar önskade oss, oftast saker som kärlek, trygghet och hyfsad hälsa. Men varför gör vi då våra ungar världens otjänst genom att i många fall helt ha slutat att sätta gränser?

Idag är det många av oss som fostrar vi våra barn på ett sätt som får dem att tro att inte bara vi, familjen, utan även dagis, skolan och hela samhället kretsar kring dem. Vi vill så väl men istället för att visa vår kärlek genom att vara starka, trygga vuxna som vågar säga nej, som vågar visa att det är vi som bestämmer så tror vi att vår kärlek mäts i hur mycket vi tillåter och hur mycket barnen får vara med och bestämma. Enligt egen smärtsam erfarenhet så är det i vissa lägen förödande för ett barn att ens behöva ta ställning till om han ska ha ost eller korv på mackan till frukosten och att då lägga det ena beslutet efter det andra på dess späda axlar är kvalificerad barnmisshandel. Små barn ska inte behöva ta ställning till vad som serveras till middag varje kväll eller exakt vilka aktiviteter som ska ske i helgen. Inte heller är det särskilt uppbyggligt att man far om kring som ett torrt skinn och letar gympakläder, vantar och mössor varje morgon medan berört barn står med uppfordrande blick och armarna i kors och väntar på att bilen ska köras fram. Och behöver verkligen en elvaåring skjutsas till skolan som inte ligger längre bort än en kilometer? Är det nödvändigt att ha tre aktiviteter efter skolan varje vecka som kräver hämtning och lämning?

Riktigt så illa är det kanske inte för de flesta men jag tror att alla kan känna igen sig i någon del. Man kanske jobbar mycket och inte vill förstöra den lilla tid man har tillsammans med att skrika och bråka, det är lättare att se genom fingrarna med vissa saker bara för att slippa bråk. Att man bara skjuter en ännu större konfrontation framför sig orkar man inte tänka på just då. Man vill inte hindra sina barns utveckling och pushar dem därför att prova på så många saker som möjligt samtidigt. Att hockeyträning innebär två pass i veckan samt match varje söndag, det förtränger man. Man måste ju ställa upp för sina barn. Och när det gäller antalet spenderade timmar så är ju kvalitet viktigare än kvantitet, eller hur var det nu?

Jag vill gärna tro att det finns ett läge mellan kadaverdisciplin och mesigt ja-sägande men ibland är det svårt. Men av kärlek till mina barn ska jag från och med nu göra dem lika medvetna om deras skyldigheter som de redan är om sina rättigheter och de ska i större utsträckning på ta konsekvenserna av sina handlingar. Att ta del av och lära sig hantera konflikter, att kunna fungera i en grupp och att ibland få vänta på sin tur och att då och då faktiskt inte få som man vill, allt är sånt man jag tror är viktig att lära sig för att bli så trygg och hel som möjligt som vuxen.

Våga vägra curling!

Artiklarna jag läst finns på svd.se, sök på "curlingföräldrar".

Av Kajsa Kallio 05 feb 2004 10:04