Till prof. Sten Levander: Ägg föder visst hönor

Det går ju att göra sig lustig genom att utnyttja sin ställning för att raljera över andras erfarenheter. I det längre perspektivet är det väl inte helt säkert att det betalar sig. Jag vill åter erinra om det ställningstagande 50 docenter och professorer gjorde för snart 15 år sedan då de gick till angrepp mot Socialstyrelsens Allmänna Råd 1990:7 och mot den debatt som då pågick i media. Jag skulle gärna vilja veta hur många som skulle göra om den bedriften idag?

När man ser vad som hänt i den frågeställningen under senare år så kan man notera att restriktioner införts. I många länder rekommenderas numera en användning på högst några veckor. Allt för att förhindra att beroende uppstår. Arbetet backas upp av FN. I engelsk media rapporteras att EU-kommissionen skall ta brittiska benso-offer till hjälp att bygga upp rekommendationer för avgiftning. Man gör nog inte detta för nöjes skull utan det beror på att läkarkåren inte förmått att fånga upp människors svårigheter med denna typ av preparat.

Tiden kommer alltså att avgöra om Sten Levander har anledning att raljera över sin syn på psykofarmaka eller om han får utstå att han förlöjligat sig själv..

Sten Levander ironiserar: "Jag har påtagligt ofta observerat röda bilar och män i overaller och skyddshjälmar på brandplatser. Alltså orsakar brandkåren eld. Jag har också påtagligt ofta sett ägg och hönor på samma plats. Alltså föder äggen hönor".

Jag kan bara notera att inte ens brandkåren kan svära sig fri från att anlägga eld ibland. Det kan finnas pyromaner som arbetar i brandkåren och vem glömmer inte när brandkåren i Varnhem utanför Skara skulle ha övning för cirka 25 år sedan. Man hade åtagit sig uppdraget att elda upp ett gammalt rivningshus men övningen slutade i katastrof. Vinden spred elden och om jag inte minns fel så brann 10-15 hus ner innan "övningen" var avslutad. Brandbefälet konstaterade efteråt i radio när han fick frågan om varför det gick så snett: "Dè và là èna felbedömning".

Vad kan vi lära att detta? Jo vi kan lära att det inte alltid är som man tror. Ägget kan ju faktiskt bli till en höna i Västergötland är det dessutom det som är det normala. Brandkåren kan misslyckas ibland och så är det också med läkemedel. De kan skapa paradoxala reaktioner både när man sätter in dem eller tar bort dem och det tycker jag att Sten L borde vara bekymrad över. Jag återkommer till min hemska tanke: "Kan det vara så att läkemedel eller abstinensnoja efter läkemedelsterapi för vissa personer kan utlösa handlingar som personen inte skulle ha utfört under normala betingelser." Jag är medveten om att frågan är svår att besvara men i ett rättsamhälle borde frågan ha ställts för länge sedan. Frågan måste också ställas om personen som utfört handlingen, påverkad av ett legitimt ordinerat läkemedel, ensam skall bära ansvaret för det inträffade.

Om vi för ett ögonblick avlägsnar oss ifrån bensodiazepiner så finns det ett par internationellt uppmärksammade rättsfall där SSRI-preparat varit inblandade. En ca 70-årig man i Australien försökte plötsligt strypa sin hustru trots att han aldrig visat några sådana tendenser tidigare under deras 40-åriga äktenskap. Vid den efterföljande rättegången konstaterades att mannen ett par dagar innan händelsen blivit ordinerad ett SSRI-preparat och rätten fann att det måste ha orsakat utbrottet. Mannen blev alltså frikänd.
För några månader sedan visade svensk TV ett program om SSRI och ett fall från USA relaterades. En morfar dödade sin hustru, sin dotter och sitt barnbarn innan han själv avslutade sitt liv. Mågen fann kvarlevorna efter någon dag och fick ingen ro innan han fick ett svar på vad som hänt. Man kom fram till att ett nytillkommet läkemedel kunde vara orsaken till agerandet för det stämde inte med hur morfadern normalt betett sig. Fallet gick till rättegång. Läkemedlet ansågs ha orsakat tragedin och läkemedelsbolaget dömdes att betala ett betydande skadestånd.

Vi bevittnar åter hur Rohypnol tycks vara inblandat i våldsbrott då två flickor tycks ha lämnats att dö på Hallandsåsen. Denna gång förmodligen illegalt införskaffat men har det egentligen så stor betydelse om det skrivits ut legalt eller om det handlar om en illegal hantering. Reaktionen hos brukaren behöver väl inte vara så annorlunda enbart därför att en tredje person skrivit ut preparatet. Rohypnol lär för övrigt vara på väg ut från den svenska marknaden. I USA har den aldrig varit godkänd. Resande med Rohypnol i bagaget riskerar kännbara straff för narkotikasmuggling om de försöker ta det med till USA.

Finns det en risk att vi i Sverige inte tar upp obehagliga sanningar? Finns det intressenter som vill förringa biverkningar för att inte hämma försäljningen av läkemedel? Det kanske inte är kul att erkänna egna misstag bland läkare? Var finns den långsiktiga uppföljningen? Ingen vill väl satsa pengar på forskning som skulle kunna slå tillbaka på den egna verksamheten?

Läkare hävdar ofta att de inte låter sig påverkas av läkemedelsindustrins säljaktiviteter. Dessbättre tas deras försäkran på allt mindre på allvar och det börjar ju äntligen hända lite för att motverka industrins grepp. Landstingen har gått samman för att starta en databas där enbart producentobunden information om läkemedel kommer att finnas. Dessutom har en läkare, verksam i Norrland, fått i uppdrag att skriva en bok med namnet FASUT som i motsats till FASS utgiven av ett bolag med koppling till Läkemedelsindustriföreningen kommer att handla om hur man sätter ut läkemedel. FASS handlar ju i första hand om hur man sätter in dem.

Jag vill avsluta med att lite mer utförligt redovisa min hypotes vad gäller mordet på Anna Lindh. Jag gör mina antagande efter att han kontrollerat vissa fakta med några andra personer som tagit sig igenom långdragna abstinensreaktioner efter en ordinerad bensodiazepinbehandling där beroende uppstått.
Först vill jag göra ett citat ur tidningen FRI som distribuerades av Folkhälsoinstitutet 1996. En sjuksköterska, drabbad av ordinerat lågdosberoende, uttrycker efter det att hon hört om beroende på radion och därefter tagit kontakt med psykvården på hemorten:

"Där träffade jag en ung läkare. Han behandlade mig som en drogmissbrukare. Han frågade: Hur mycket mediciner stjäl du på jobbet? Jag arbetade på en avdelning där det inte fanns bensodiazepiner. Detta läkarbesök var så kränkande och jag kände mig så tillintetgjord så jag bara ville dö. Men sedan blev jag arg. Fruktansvärd arg och i den vreden hittade jag kraft. Jag hotade med att spränga psyket i luften och påbörjade min egen avvänjning."

Den kraftigt förstärkta ilskan finns i hennes berättelse och hon gjorde något positivt av den men vad händer om man normalt ger utlopp för sin ilska genom att ta till våld.

Jag vill åter påminna om att det jag relaterar till enbart handlar om ordinerade låga doser. Alltså inte om missbruk. Utan att gå in på några detaljer har jag också upplevt hur jag själv var ofattbart aggressiv när jag satte ut den låga dos som jag själv hade ordinerats. Om jag under den passagen hade upplevt att jag blivit provocerad tvekar jag idag om jag hade klarat av det. Det otäcka var väl att jag inte själv förstod den kemiska pålagringen på ilskan förrän abstinensen lagt sig och jag hade haft tillfälle att diskutera detta med andra drabbade.¨

Andra drabbade som tagit sig ur ett lågdosberoende säger alltså samma sak. Det är först sedan giftet släppt sitt grepp och man kan se bakåt som man förstår att man varit "kemiskt aggressiv" påverkad av ett gift som inte helt lämnat kroppen. Det handlar också om andra känslomässiga överreaktioner som man upptäcker först sedan abstinensen lagt sig. Jag tror vårdpersonal har svårt att upptäcka detta och se skillnaden mot "normala reaktioner" för de känner ju sällan patienten så nära.

Om vi utgår från att Anna Lindhs baneman på något sätt känt sig missgynnad av samhället eller om han retat sig på Anna Lindhs sätt att agera i utrikespolitiska sammanhang samtidigt som han fått bensodiazepiner utskrivet hos olika läkare. Han har inte använt speciellt mycket utan varit mer eller mindre "kemiskt aggressiv och irriterad merparten av tiden" mått dåligt på grund av toleransabstinens eller abstinens samtidigt som han sett Anna Lindhs ansikte på snart sagt varje annonspelare under flera veckor. Han har kanaliserat sin kemiska ilska och hon har för honom blivit den person som representerar det samhälle som han inte gillar.

På NK verkar han ju ge ett rastlöst intryck när han vandrar omkring iakttagen av kamerorna. Det är ju också typiskt om man är abstinent. Plötsligt får han syn på Anna Lindh och ursinnet bryter löst. Man kan kalla detta ursinne för "en röst". Hugger som i ett raseriutbrott. Alltså en kraftig överreaktion utan att ta hänsyn till var han befann sig iakttagen av många.

Under flykten från NK kastar han förmodligen i sig några tabletter. Kroppen får vad den behöver. Stressen lägger sig och han kan med relativt lugn förflytta sig hem med taxi. Taxiföraren säger att han ger ett drogat intryck och lite svår att få kontakt med.

Detta är min hypotes. Den stämmer till vissa delar med den analys Sten Levander gjort men där han inte nämner läkemedel överhuvudtaget. Jag har gjort min lekmannaanalys utifrån mina erfarenheter och den står jag för. Medlemmarna i antilogikförbundet må rasa.

Av Ove Carlsson 30 jan 2004 11:35