Tills döden skiljer oss åt

Jag hade klättrat upp en bit på klippan vid stranden för att få lite avskildhet och svalka från Atlanten . Under mig kunde jag skymta gestalterna runt eldarna i vårat läger. Vid våran strand.

Men det var ju varken det ena eller det andra. Vi var alla främlingar här. Människor i frivillig exil. Livligast gick det som vanligt till hos nasiztänkan. Genom att alltid stå för gratis sprit hade hon intagit en ledande position bland oss flyktingar här på stranden. För på flykt var vi allihopa, ifrån någonting eller någonstans.

Nasizänkans barn hade transporterat hit sin alkoholiserade pinsamma mamma i lyxig husvagn, komplett med sällskapshund och dito vacker gosse. Först vinglade den berusade änkan, efter trippade den vackre gossen med pudlen i famn.
"Rudi, Rudi, sofort, sofort " hördes det över stranden.
Jag visste inte ifall det var jycken eller gossen som hette Rudi. Den gången var jag så själupptaget ung att jag inte insåg vidden av kvinnans tragedi.

Krigsveteranen var tysk han med men hade irrat runt värden sedan krigsslutet. Han var oförmögen att få tyst på krigets alla fasor som ständingt spelades upp på nytt för hans inre. Nu inväntade han döden här,och lät gärna änkan hjälpa till genom att förse honom med obegränsade mängder alkohol. Själv aktade jag mig för honom när han druckit för mycket. Han kunde vara skrämmande aggressiv.

Det fanns en till på vår strand som jag undvek: Irländaren.
Inte för att han drack, men såsom brinnande katolik tog han som sin uppgift att rädda mig över i Kyrkans famn.

Yogamannen däremot var mild som ett vårregn och frisk som den källbäck vid någon Alptopp där hans vagga troligen stått. Hans meditation, stående på huvudet i sanden nära vattenlinjen fyllde mig med djup beundran.

Der Alte slutligen, blev min bäste vän i vårt läger.
Han var den ende av oss som bodde här permanent, ifall man kan kalla en halmhydda med plast för ett permanent hem
Över 80 som han måste vara, så hade han varit till åren redan när han slogs emot Franco.

Det var Der Alte som lärde mig vilka fiskar som var ätliga och vilka som var giftiga.Han lärde mig göra soppa på eremitkräftor och vitlök, han lärde mig att ödlorna inte var farliga och till ock med gick att äta, i kokt eller grillat tillstånd. Jag fick ,som den enda på stranden, ett nådigt tillstånd att använda hans latringrop som var diskret belägen mellan några stora stenar. Jag älskade honom. Det gör jag nog ännu?

Så var det förstås alla dessa mer eller mindre ljusskygga individer som uppenbarligen var på rymmen ifrån mera konkreta bekymmer. Snabba likt ödlorna försvann de upp i berget när någon bil närmade sig borta vid horisonten.
Stranden låg så avlägset att det nästan alltid bara var polisbilen som gjorde en sväng. Sedan dök de fram igen, alltid på språng. Det var en oskriven regel att ingen frågade någon om personliga angelägenheter. Vi var alla som drivveden,som gav oss bränsle till våra eldar varje morgon. Någon kom ,andra försvann.

Min man hade följt efter mig dit: Vi hade våra egna skäl att fly livet. Denna stranden hade varit vårt hem under vintern som nu började övergå i vår. Varför inte? Här eller där? Det gjorde oss detsamma. Ingen väntade på oss någon annanstans.

Jag satt däruppe länge. Från min plats kunde jag se Folkabussen som för närvarande var vårt hem. Vid vår brasa kunde jag se konturerna av min man men inte vilka han diskuterade med. Var det Yogamannen handlade det garanterat om filosofi. Lika säkert handlade det om religion ifall det var Irländaren som var på visit. Men var det Krigsveteranen, ja då handlade det bara om kriget och den tyska occupationen som norrman hade min man upplevt kriget mycket ung men ändå hunnit med att sitta internerad. Han diskuterade aldrig dessa saker med nasiztänka. När jag frågade varför tittade han lungt på mig och sade:
- Tror du jag skulle vilja plåga den stackars kvinnan yttligare?
I dag förstår jag vad han menade.

Jag förvånade mig alltid över att mörkret här nere kom så plötsligt. Att bada i månsken hade blivit min favoritavkoppling ifall jag ville vara ensam, för bara Irländaren vågade sig lika långt ut som jag, och han hade annat för sig på kvällarna.

När vi nyss kommit hit fanns det kvällar jag allvarligt övervägde att bara simma på: Rakt ut. Då skulle jag flyta iland med morgonens övriga vrakgods,och alla utom min man skulle tro att det var en vanlig drunkningsolycka. Att bara få släppa taget och låta sig svepas med. Min lilla dotter drunknade förvisso långt där uppe i norr, men det är ju samma eviga hav,och i vattnet kände jag mig på något konstigt sätt trygg och nära henne.

Tanken på hur min man skulle känna det avbröt alltid dessa funderingar .Det skulle vara så hänsynslöst mot en som delade samma sorg. Senare i livet, kanske.

Där jag satt den här kvällen hade jag mera än en aning om att det kanske skulle dröja längre än jag hade räknat med Jag lade händerna på min ännu platta mage och försökte känna några rörelser trots att jag mycket väl visste att det var mycket för tidigt.

Jag ville så gärna att det skulle vara sant! Samtidigt skrämde möjligheten nästan livet ur mig! Jag hade aldrig varit "bofast" förutom i fosterhem som liten innan jag gifte mig och försökte bli "vanlig". Under de fyra åren som gått hade vi börjat bygga upp vårt egna hem men förlusten av vårt barn: Dottern som drunknade och missfallet som följde fick mig att skrinlägga alla planer på att försöka mig på ett vanligt Svenssonliv mera. På en vecka ordnade vi begravningen, sålde huset och allt vi ägde samt köpte Folkabussen.

Inget mera "Svensonliv” för mig inte. Min man följde med mig, efter att ha sagt upp sitt arbete ,men han hade ändå levt ett "vanligt " liv i 40 år , så för honom var detta kringflackande en parentes ,det förstod jag. Vi skulle snart få välja väg båda två. Eller var det tre? Familj hade inte han heller i livet ,så vi kunde börja om var som helst.
Men skulle jag våga? Satsa allt en gång till och kanske förlora.

Ingenting är säkert här i livet, och när jag tänkte på mitt tidigare missfall så trodde jag nästan att jag önskade detta barn så starkt att jag, liksom hundar kan, hade blivit skendräktig.

Vågade jag tala om det för min man och göra honom så glad bara för att få ett nytt missfall? Ville jag över huvudtaget ha man och barn igen? Kunde jag tänka mig att leva i den lilla slutenheten en kärnfamijl utan sociala nätverk i form av släktingar innebar? Jag visste att rollen som den omhändertagna var överspelad. Nu måste jag ta ansvar för mitt eget liv. Jag var en stor flicka nu.
Skulle min älskade kunna föja mig längre på vägen nu när jag måste ändra kurs ganska radikalt?

Jag blev sittande länge den kvällen .Det blev tyst på stranden utom hos änkan, som i princip bara sov i gryningen!

April!

I norden var kvällarna långa och ljusa nu,och jag tänkte på förra årets 17.e maj: Barntåget och den lilla som stolt viftade med sin flagga. Det kändes som i ett helt annat liv.
Jag kunde inte sluta smeka magen med den ena handen.
Fanns det någon där inne?
- Var har du varit? Förstår du inte att jag blir rädd?
- Rädd... för vad då?
- Och det frågar du? Som ligger här ute i det där mörka vattnet i timmar?
- Förlåt mig. Jag badade inte: jag funderade.

Vi kramades hårt, hårt, och det kändes som om jag aldrig ville släppa honom. Så viskade jag:
- Vill du stanna hos mig tills döden skiljer oss åt?
- På det ena eller andra sättet?
Han lovade.
Då berättade jag och såg hans älskade ansikte lysa upp i skenet ifrån den öppna elden.
- Jag komer inte att bli lätt att leva med.
Jag måste i alla fall varna honom.
Hans leende: Det har du aldrig varit.

Av Sunny Börjesson 19 jan 2004 18:21