Decembers klara himmel

Decembers klara himmel kom och allt var bra. Solen dansade som tusen himlar över vattnet som förblev stilla, liksom förlamat av kylan. Redan mitt på dagen började horisonten skymta i rött och rosa, oidentifierbara som färgerna på en havsbotten. Det skulle inte dröja länge förrän vattnet var osynligt och omringat av mörker.

Ingen såg henne den dagen för bara hon fanns, och allt annat låtsades egentligen bara finnas. Det var kanske en lördag.
En genomskinlig blå himmel spred sig som ett istäcke över henne. Ett tomt skal över allt som slogs därinne.

Morgondimman har frusit mellan gruset och format små små kristaller, som knastrar under fötterna när hon går längs med sjön. Det blåser inte nu, och det enda som hörs är gnisslandet från gångjärnen som håller samman flytbryggan. Bryggan är en förbjuden plats för alla tankar; hon vill inte hit, men varför går hon då hit, och varför finns det så mycket att tvinga bort och varför är det så svårt att glömma?

På en bänk på bryggan sitter flickan när en pojke kommer gående. Hon är inte rädd, utan förvånad, men hon undviker hans blickar medan han närmar sig bänken. Pojkens tänder skulle glittrat i solen, men han ler inte. Hon ser på honom för att få honom att le, men hans ögon förblir tomma. I somras log han ofta.

Men nu går tiden och hon märker det bara på den växande högen av smutsiga strumpor i hörnet av sovrummet, och varje dag faller solen från fönstret i en skarpare vinkel. I världen händer stora ting, krig och nya mord. Även den lilla världen förändras; i ett av grannhusen hissas flaggan i bland på hel- och ibland på halv stång. Men från fönstret står tiden stilla. Dessa dagar då luften är klar och himlen blå kan man skymta sjön, men vattnet där är fruset och bänken kall. Flickan sätter sig på sina vantar, stoppar ner händerna i jackfickorna och borrar ner hakan så långt det går i halsduken. Pojken närmar sig bänken och sätter sig bredvid henne. Hon fryser till, rädd att han skall röra vid henne, rädd? Hans händer ser kalla och livlösa ut.

Tillsammans andas de den kalla luften; hon andas ut ånga, grå luft som stiger och skingrar sig mot den isblå bakgrunden. Hon kisar med ögonen; de har solen i ögonen och trots att den inte värmer känner hon den bränna på sina kinder. Hon kommer få fräknar i sitt bleka vinteransikte, men pojkens ansikte bär fortfarande färg från sommaren.

En lång stund blir de sittandes, tysta. Världen är tyst men molnen spänner strängar mellan sig och någonstans ifrån kommer det musik. Hon hör den inte, men vet att den är där, som om hon kunde uppfatta den på sin hud. Plötsligt kan hon inte låta bli att le, le åt det ironiska, det vackra, det oförklarbara: Varför spelar molnen musik som ingen kan höra?

Hon märker att även han ler, ler precis så som hon har sett honom le, här och nu, fast för länge sen. Han närmar sig och lutar huvudet mot hennes axel. Hon lutar tillbaka mot hans huvud.
- Hur visste du att jag var här?

Allt är bra idag därfor att allt blir begripligt och allt det förtvivlade blir förvånandsvärt enkelt, som att tro pa ett öde eller en gud.

Decembers klara himmel fryser nuet och söver tiden, tanken dunstar. Solen glittrar i kroppen och det iskalla vattnet leker med verkligheten. Ingen såg henne den dagen under decembers klara himmel för bara hon fanns, och allt annat låtsades bara finnas.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Hanna Romaeus 19 jan 2004 18:18